Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Leif

Sidor: 1 ... 244 245 [246] 247 248 ... 269
3676
Dylan / Lyssnar just nu på Dylan från.....
« skrivet: 05 november, 2005, 21:40:27 »
Alltså,
jag försöker verkligen. Lyssna. Om och om igen. Men jag hör inget. Inget nytt, inget spännande, ingenting mer än cocktail-soundet som Janne nämnde.

Herregud, jag bryr mig inte om up-singing här, det är allt det andra dravlet.

Slött pissnödigt lunk som det är länge sedan jag hört från en scen där Bob står på.

Sätt GENAST på If dogs run free från Karlstad och hör när lunket inte är pissnödigt längre!

STOF är en låt som ligger mig väldigt nära och jag är kanske extra överkänslig när det gäller versioner av den låten men jag önskar att jag aldrig mer behöver höra just det här arret. Byt ut snabbt!

Är det bara jag som tycker ikväll??



 

3677
Dylan / Lyssnar just nu på Dylan från.....
« skrivet: 05 november, 2005, 20:14:40 »
Han måste ha lyssnat för mycket på sin polares, Van The Man, senaste bravader.

 :rolleyes:  

3678
Dylan / Lyssnar just nu på Dylan från.....
« skrivet: 05 november, 2005, 20:09:10 »
:blink:  :wacko:

(rrrrrrrrrrrrrrrrysningarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr)

Den här versionen får mig nästan att pinka på mig.

Huga! Hit and miss, heter det. Dvs solklar miss. Låt oss förpassa den till annalerna. Bob, aldrig mer!
Snälla?

 :ph34r:

3679
Dylan / Bob Dylan and the Folk Rock Boom 1964-1974
« skrivet: 05 november, 2005, 18:33:10 »
Jag köpte nyligen den här tidningen - se ämnesrubriken - och den rekommenderas varmt! Kul läsning med artiklar, recensioner och annat från då det begav sig. Massor av intressant läsning, inte bara om Dylan; här finns texter om Donovan, Byrds, Cohen, Van Morrison, Joni Mitchell, Neil Young m fl.

Två korta smakprov:

- Från en recension av Like a Rolling Stone (singeln), i Melody Maker, 7 aug 1965:

" Frankly I can´t see "Like a Rolling Stone" pleasing either faction of Dylan´s British fans - the folk collection or the pop pickers. Dylan is saddled with a quite horrific backing dominated by syrupy strings, amplified guitar and organ. Mick Jagger fans will also be distressed to learn that the song title refers to a rolling stone and not a Rolling Stone. The lyric has its moments of typical Dylan imagery, but the monontonous melody and Dylan´s expressionless intoning just cannot hold the interest for what seems like the six longest minutes sincee the invention of time."

Bob Dawbarn hette han som skrev detta. Right on, Bob... :ph34r:  B)  :P

- Från en artikel/recension (av Andrew Weiner) i NME, 26 Januari 1974, efter ett gig i Montreal. Avdelning: The Times they are a-changin - REALLY???

(Jag saxar lite här och där):

"Dylanmania is the fad of the hour. His name crops up everywhere."

"...they´re going to see Dylan the Legend, the Cultural Hero of our rock´n´roll youth, The Man Who Started It All".

"You could call that nostalgia, if you like, and certainly there´s enough of that in the air. But I´d call it faith. It takes quite a lot of faith to believe that Dylan is actually going to deliver, to come through with a passable imitation of his old strength and power, let alone make any significant comment on the way we live today."

"But people here have that faith".........They´re just puzzled enough and uneasy enough and hungry enough to reach out to Dylan just one more time in the hope of not getting burnt again."

"Not everyone is excited about Dylan´s visitation. Some people express strong doubts about his motives. They don´t see how they need him anymore - they´ve moved beyond him".

"Why exactly is Dylan doing this tour?"

Osv. Han gillade inte showen, förresten... :rolleyes:

Som sagt, en helt OK utgåva, kul läsning med tidsanda oozing out!





"

3680
Dylan / Lyssnar just nu på Dylan från.....
« skrivet: 04 november, 2005, 22:15:02 »
Philadelphia 2002.

Watchtower.

Fortfarande lika RUGGIG. En av de tightaste, mest skrämmande och mest överjordiska versioner jag hört.

Ikväll kände jag för den, så det blev en revisited. Styrkan i den versionen har INTE mattats av på 3 år. All hail to Charlie och Larry!

(Därefter körde jag Watchtower, Karlstad 2005, så j-a bra den också, den snubblar in strax bakom...)

Nostalgisk? Jag?

Inte en chans... B)  

3681
Andra artister / Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
« skrivet: 04 november, 2005, 21:37:46 »
Citera
Thåström ja...småsjöng i morse på hans nya "fanfanfan" vilket renderade i böter, 3x1 kr, till min fyraåriga dotter.
Det var billigt!
Jag får betala minst en femma varje gång. Men OK, han är ju 7 år så... B)  

3682
Andra artister / Blood Music
« skrivet: 03 november, 2005, 22:59:59 »
:D


Nyligen hemkommen från Blood Musics spelning med Jörgen på munspel på ett par låtar
sitter jag här och mår bra.

Det var en härlig spelning, liten lokal, vardagsrumskänsla, varmt, intimt, tight.

Jörgen gjorde en lysande insats, utan omsvep och inget lismande. Han var bra.
Väl avvägt, finstämt, snyggt och sparsmakat munspelande som satt precis rätt.

Upptäck Blood Music! Sing a song fighter är en MYCKET bra skiva.

Och nu kan det avslöjas: den "mycket sällan spelade Dylancovern", sista låten, var "All the tired horses". Fräckt! Läckert! Och en av låtarna där Jörgen snirklade till det med munspelet.

Det var en fin kväll!

 :punk:  

3683
Andra artister / Blood Music
« skrivet: 02 november, 2005, 23:02:35 »
I´ll be there! Självklart!
Och ja, ja, ja, Sing a song fighter är en helt underbar platta!

Sing a song fighter = en variant på temat singer/songwriter.

Att få se Jörgen tuta munspel i det här sällskapet kommer att bli priceless!

 :punk:  

3684
Andra artister / Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
« skrivet: 02 november, 2005, 22:56:20 »
Citera
Förresten, hur kan man göra sig av med vinyl??
Folk brukar alltid skylla på flickvännen när de gör sig av med vinyl, det är min erfarenhet.

Ragge :punk:
Man kan också skylla på Gud, den jäveln, det är min erfarenhet.  B)
Nu kostar det på att återanskaffa "allt" på CD...

I was so much older then...

 

3685
Dylan / Tambourine man At Budokan
« skrivet: 29 oktober, 2005, 00:16:55 »
Nu,
återkommer jag, innan morgonen gryr, Sheffield 2000 förstås. En av dom.

Omhuldad.

Bow down easy.

Towson 2000, Sheffield 2000. Två versioner som finns där uppe på toppen.

Vilka flera?

3686
Dylan / Tambourine man At Budokan
« skrivet: 28 oktober, 2005, 23:49:10 »
Citera
Citera
Köpte skivan i förrgår (!) och detta är den bästa version av låten jag hört hittils.
Synpunkter på andra guldversioner av denna låt?

Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig  :rolleyes:

/Krille
Det är nog 18-20 år sedan jag köpte At Budokan, och det var en av de första live-skivor jag skaffade (det är möjligt att jag hade hunnit köpa Real Live innan). Men det var definitivt första gången jag hörde en liveversion av Mr Tambourine Man och jag blev helt knäsvag.

Gitarrintrot, flöjten, rösten, kören, arret, ja rubbet var bara helt enkelt det bästa jag hört.

Det finns fler höjdpunkter på den plattan, framförallt Love Minus Zero/No Limit som jag, tack vare den här versionen, upptäckte på allvar. Jo, jag hade hört originalet innan men inte tyckt att den var nåt speciellt. Jag behövde tydligen det här storbandsarret för att "förstå". Munspelsintrot, flöjten (igen) och fiolen ger mig fortfarande rysningar av välbehag.

Andra höjdare på Budokan är Shelter from the Storm (med den härliga saxofonen), Don't Think Twice (gillar faktiskt den skönt gungande reggeaversionen...) och Simple twist Of Fate (fiolen och framförallt orgeln. Mmmm...)


En annan favoritversion av Mr Tambourine Man är från Towson 19/11-2000  :wOOt:  :punk:

Det är nåt med betoningen av vissa ord som är helt knäckande.

"Myyyy senses have been stripped,
myyyy hands can't feel to grip,
Myyyy toes too numb to step,
waiiiit only for my boot heels
To be wanderin'."


Egentligen låter det inte klokt, men det är så j..la bra  :geek:

På den här tråden kan du säkert få fler tips på Tamburinmannen-favvisar:
Bob knäcker
Towson 2000 är en rysarverison som jag inte lyssnat på länge så nu åker den på. Sen vet jag att Sheffield versionen hålls högt i anspråk också.

Årtal?

Jag återkommer i morgon, då min promillehalt alkohol är mindre.

Godnatt.

 

3687
Dylan / Olika sätt att betrakta fenomenet Bob
« skrivet: 27 oktober, 2005, 16:50:51 »
Whoaah!!  :punk:  :punk:  :punk:

Hatten av, Richard. Ett suveränt inlägg och ett sant nöje att läsa!

Hela tiden provar han nya sätt att använda verktygen, som en bildhuggare eller en silversmed. Ibland blir resultatet grovt, tillyxat, lite grovkornigt, och ibland blir det oerhört elegant och bara så.....vackert. Han anstränger sej att finna nya vägar, och ibland har han t o m sönder sina egna mästerverk i sin strävan framåt.

EN sak är säker: utan KÄNSLA är det aldrig. Och det (resultatet) är aldrig ämnat för nån annan än honom själv. Det är HANS resa, hans arbete.


Just så. Och t o m ...brinnjävligt vackert... kan det bli. (Brinnjävligt... B)  :P ...var kom den ifrån... :D )

Tack för den texten!

 

3688
Övrigt / Elston Aid
« skrivet: 27 oktober, 2005, 09:26:49 »
Det verkar som att det inte går något bra för Jörgen med EMA.

Dags att dra igång Elston AID. Jag kan koordinera och samla in bidrag.

Ni som vill och kan vara med, maila mig eller send posts via listan och meddela mig hur ni vill bidra.

 

3689
Dylan / Restless Farewell...
« skrivet: 26 oktober, 2005, 22:21:14 »
Citera
Jag tycker att den här tråden är mycket intressant och kanske går det att gräva vidare. Jag gör ett försök genom att ställa ett par frågor till Leif efter hans sympatiska inlägg (naturligtvis kan även andra svara som känner igen sig):

Varför är det så viktigt att fokusera enbart på det positiva? Du är ju medveten om att du blir entusiastisk så fort Bob viftar med lillfingret. Känns det inte lite konstigt att bortse från det som inte är bra?

Kanske handlar det om vårt behov av hjältar? Man kan också fundera över den masspsykos som uppstår bland publiken i olika sammanhang, till exempel musik, politik, religion eller idrott.

När man sett en riktigt bra konsert är det skönt att berömma allt som gav en härlig upplevelse. Men om debatten stannar där blir det till slut tjatigt. Det verkligt spännande uppstår när vi formulerar det vi inte gillar. Då har vi plötsligt olika uppfattningar och får något att verkligen diskutera.

Som sagt, detta är funderingar i all välmening och absolut inget angrepp på någon. Jag tror att folk här på listan kan ha intressanta tankar kring detta.

Elmer
Nyckelorden är: Jag. Leif. För mig. För Leif. Där tar jag mitt avstamp. Jag har inget annat att utgå ifrån.

Varför är det så viktigt att fokusera enbart på det positiva?

Jag behöver det i mitt liv. Därför är det viktigt. Jag har ingen idol. Men när jag tar mig fram här på jorden, mer eller mindre framgångsrikt,  och vid lyckliga tillfällen stöter på en människa, eller två, som påverkar min färd på jorden, då lyssnar jag. Och fortsätter att lyssna. Och lyssnar än en gång. Och en gång till. Jag t o m lägger ner huvudet på marken och lyssnar efter vibrationerna efter den människans framfart.

Därför att hela mitt väsen VET att det här är viktigt. För mig.

Känns det inte lite konstigt att bortse från det som inte är bra?

Elmer, ärligt talat, jag vet inte vad jag ska ska svara här. Jag kan svara Nej, det gör det inte. Men det räcker ju inte. Jag talade om att jag väljer att  "accentuate the positive". Det uttalandet med allt vad det innebär, betyder inte i sig, att jag väljer bort det "som inte är bra".

Vad är detta som "inte är bra"? Vad är det vi ska debattera?

Du har ju fullständigt rätt i att debatten, diskussionen avstannar om vi bara stryker varandra medhårs.
Det vore rent löjligt med ett gäng lallande entusiaster som jag i kubik.

Men vad är det vi ska debattera?

Up-singing? Jag är lika fed-up med up-singing som min granne. Jag kan ge mig in i vilken debatt om helst och förbanna den dag (var det den 13 maj 2003 det började gå riktigt åt helvete...?) då Bob la sig till med de olaterna.

Eller dissekera wolf-man-rösten och dess fasansfulla effekter eller brist på effekter. Bandet, det nuvarande bandet, bra eller dåligt, Donnie eller Larry, Freddie eller Charlie, jag kan fokusera på det också, om det krävs. Inga problem.

Dylan är inte min idol. Han är så mycket mer än det. I mitt liv finns det några få, väldigt få människor som ger mig livskraft. Han är en av dem.

När man stöter på de människorna i sitt liv, då ska man vårda dem ömt. Vårda det förhållandet ömt. Som en skatt. Ditt liv hänger på det.

Och då älskar man. Och bortser från bristerna. Och älskar bristerna.

Då är det freewheelin feelin. Fri-jazz. Fri-blues. Fri-soul. Skevt, skruvat. Fel. Rätt. Hit and miss. Och det finns många "våningsplan i huset".

Jag kan inte se och höra det Per ser och hör. Jag kan inte. Jag är ledsen. Jag kan inte.

Men visst kan jag! Jag behöver bara sätta på någon av de hundratals konserter jag har liggande på hårddiskar eller elsewhere och borra ner mig i en i högen och höra up-singing och falsk-sång och plink-plonk och gubb-blues och staus-quo-rock och what have you. Ja, jag kan!

Men jag stannar inte där.

Ingemar nämnde något intressant i sitt inlägg här på tråden. Det där med formationen. Första gången jag läste om den för några år sedan "spetsade" jag öronen. Sedan har jag ju sett den, live eller på dvd eller video.

Förutom komiken i det hela så finns där ett annat djup. Respekt.
Bob och bandet visar oss repekt. Tyst och stillsamt. Ni är där, vi är här,
vi är med om det här tillsammans. Vad det än är. Vi delar den här upplevelsen.Vi skapar den tillsammans.

Så är det.

Tack Bob.

 

3690
Dylan / Restless Farewell...
« skrivet: 24 oktober, 2005, 16:43:08 »
Ja du, Per...

Hatten av, säger jag också. Du är värd all respekt och heder för att du "talar ur skägget" och tar konsekvenserna av det du upplever. Det är inget snack om det.

Själv hade jag en paus för många år sedan, eller rättare sagt jag tappade bort mig själv i förhållande till Dylan (men det är en annan historia). Jag kom tillbaka och nu vägrar jag släppa taget en gång till. Och visst tillhör jag den skara som lätt blir ganska så entusiastisk, när han viftar på lillfingret. Accentuate the positive, skulle man kunna säga, det är vad jag för min egen del, för min egen skull, försöker göra.

Betyder det att jag inte kan vara kritisk? Nej, självklart inte, jag har mina dubier ibland och kan förstå, inse och hålla med om vissa saker du är inne på. Men, som sagt, jag fokuserar stenhårt på allt det positiva jag, Leif, får ut av vad denne makalöse konstnär ger mig.

Det är svåra grejer det här; Karlstad var för mig en helt fantastisk konsert, för dig något helt annat. Vad kan man säga om det? Inte mycket, jag har ingen aning om varför det blir så - so be it; you are right from your side, I am right from mine. Förstås.

Jag tror inte att det finns mycket någon kan säga för att svara upp mot det du skriver:

"Kanske med en förhoppning att kan någon komma med infallsvinklar, argument och insikter som hjälper mig att hitta tillbaka till live-Bob."

Ord kommer inte att hjälpa långt, tror jag. Live-Bob finns inte för dig längre. Time will tell om situationen kommer att förändras. Förmodligen inte, men, vem vet...

Men kom ihåg, Dylan är med dig:


"I've got nothin' but affection for all those who've sailed with me"


Take care!










 

Sidor: 1 ... 244 245 [246] 247 248 ... 269