Nyliga inlägg

Sidor: [1] 2 3 ... 10
2
Setlistor / Broomfield, Colorado 21 oktober 2017
« Senaste inlägg av Tobias skrivet Idag kl. 07:57:11 »
Denna kväll bjöd på ett mycket speciellt extranummer.

1. Things Have Changed
2. It Ain't Me, Babe
3. Highway 61 Revisited
4. Why Try To Change Me Now
5. Summer Days
6. Melancholy Mood
7. Honest With Me
8. Tryin' To Get To Heaven
9. Once Upon A Time
10. Pay In Blood
11. September Of My Years
12. Tangled Up In Blue
13. Early Roman Kings
14. Soon After Midnight
15. Desolation Row
16. Thunder On The Mountain
17. Autumn Leaves
18. Long And Wasted Years
 
 
 
(encore)
19. Blowin' In The Wind
20. Ballad Of A Thin Man
21. Learning To Fly (song by Jeff Lynne and Tom Petty)
3
Dylan / SV: The 1995 Project
« Senaste inlägg av egoBen skrivet 21 oktober, 2017, 18:07:32 »
Konsert 102 av 116 Austin, Texas 5 november 1995

En man smyger in på Blue Vision. Det står en tom flaska rödvin på ett elskåp utanför den mörka entrén. En annan man raglar omkring sida till sida på trottoaren, hans vita Adidas är helt täckta av smuts. Det finns inte många platser kvar längre, som dessa, här i Stockholm, där dekadansen fortfarande existerar. Jag går in på det som tidigare hette Restaurang Fridhem, det heter något annat nu. Tänt i taket. Här är så fruktansvärt deppigt. Charles Bukowski. Två äldre män med rullatorer pratar konstigt med varandra, en kvinna sitter ensam vid ett bord och stirrar ner i sin telefon, hon dricker upp och går snabbt härifrån. Fem spelmaskiner står uppradade mittemot bardisken. Ingen spelar. I should have left this town this morning but it was more than I could do. But your love came out so strong. Stockholm. Tonight, I’ll be staying here with you. Den handlar om Stockholm. I find it so difficult to leave. Låten lunkar fram i sakta mak. Som jag, när jag går på gatorna i staden, tittar lite upp, tittar lite åt sidan, tittar på människor jag passerar. Människor jag går bakom. Is it really any wonder. Det är förmodligen en av Stockholms fulaste gator. Fridhemsgatan.

En man med täckjacka har köpt fem citroner, dom ligger i en genomskinlig plastpåse. Han har en öl och sätter sig i ett hörn. I came in from the wilderness. Och så börjar konserten på riktigt i låt nummer fyra, Bucky Baxter spelar sin melodi och dom andra bara gnisslar på sina gitarrer, det lunkar framåt, it’s doom alone that counts. Men det är förstås bara början, det är givetvis bara början. Bucky Baxter och Winston Watson lägger hela grunden. Och sen skriker han ut orden. Walking on a razors edge. To when God and her were born. Åh herregud. Hemma väntar Ulrika, jag längtar hem, vill vara nära henne, men jag valde att gå hit. Som den idiot jag är. Jag sitter ensam på Fridhemsgatan. Men Shelter from the storm är i alla fall så bra att det nästan gör ont. Jag hade kunnat ligga bredvid henne nu, men jag valde att gå hit. Som den idiot jag är. Trummorna smattrar, I sit right here and watch the river flow. På andra sidan gatan lyser solen genom dom gula löven som är kvar på träden. Jag gick hit när jag precis flyttat hit, kanske en eller två gånger. Vi köpte en beer bucket, fem flaskor för 100 spänn kanske, det är snart 20 år sedan nu. Det är 20 år sedan jag började lyssna på den här mannen. Den här galna mannen. Galen och obeskrivbar. Galen är bra. Obeskrivbar är bra.

Några män pratar om Uffe Sterner. Det är så det är här. Jag tycker om det. Trots allt. Det är kanske inte lika bra som att ligga hemma bredvid Ulrika. Varm hud mot min men jag valde detta. På en teveskärm släpper Manchester United in två baklängesmål mot Huddersfield. En av alla män med rullator rullar härifrån. Let me forget about today, until tomorrow. Instrumentalpartiet är så fint att alla börjar applådera, sedan kommer munspelet. Folk skrattar och applåderar och tjuter, skrattar av lycka och fascination, åt den där galna mannen, som inte går att beskriva, men jag kan beskriva dom som lyssnar. Och jag kan försöka beskriva mig själv, här där jag sitter och gråter på gamla Fridhem på Fridhemsgatan åt en galen man. Only Bob Dylan could do that, säger någon i publiken. Det är så sant. Bara Bob Dylan kan göra det där.

Vi åkte från stad till stad. Tio städer i Spanien på lite mer än två veckor. Someone told me that Bob Dylan doesn’t play this song any more, sa Dean Wareham från scen. So it’s up to us now. Det var Ulrika som sa det till honom några dagar före. Och sedan spelar bandet Luna deras version av Most of the time. Vi hörde den på deras soundcheck i San Sebastian. Och i Madrid. Och kanske i någon annan stad. Men sedan i Palma, i den fullsatta teatern bakom katedralen, dom gör den så bra att jag sitter helt stel, kan inte röra mig. Jag såg att han sjöng den som att den verkligen betydde något. I can handle whatever. I Valencia fick jag problem, jag gick och lade mig på det svala toalettgolvet och kröp ihop och led. Ulrika ringde på en doktor fyra på natten och doktorn kom och satte en spruta i skinkan och sen led jag i Bilbao och sen flög vi till Palma och jag gick till doktorn igen. Sjuksköterskorna stack nålar i mig och den lockiga tjejen skrattade åt mig där jag låg, hon skakade på huvudet och skrattade. Men hon gjorde mig glad. Och Ulrika satt bredvid, hon gick på nålar. Doktorn sa you need to rest. I heard you say many times that you are better than no one. No one is better than you. Folk måste tro jag är helt galen, sitter här i hörnet och gungar i takt, ler som en fåne, gråter som en galen, men jag passar kanske in här. Vi som är galna är här. Och jag är en. Han bjuder in Doug Sahm, an old buddy of mine, säger Bob. Han kommer från San Antonio, som så många andra legendariska musiker, Doug Sahm dog i Taos, New Mexico fyra år efter det här uppträdandet. Bob Dylan och bandet tillsammans med Doug spelar Maggies farm och det brinner i Austin. Min näsa rinner. Doug sjunger om Austin, Texas och publiken jublar. When the game got rough. Åh herregud det här gnisslet. Bucky Baxters steel och det här gnisslet. Fendergnissel. Ett stor sällskap, säkert tio, kommer in men går lika snabbt igen. Och Bob Dylan sjunger en vers och han är så taggad att bandet knappt hänger med. He looks just like a ghost! Doug igen, it’s easter time too. Det sitter en galning och ler som Jokern i ett hörn på gamla Fridhem, för han lyssnar på Bob Dylan och Doug Sahm. Austin Texas do we love this dude or what säger Doug. I love this dude. Thank you Austin Texas thank you Bob Dylan, säger Doug. Det är så fint att höra. Så innerligt. Så från botten av hans hjärta. Och jag är med honom. I varje ord. Don’t forget Doug säger Bob Dylan efter att han introducerat Tony Garnier, JJ Jackson och dom andra. Don’t forget Doug. Och så rullar dom in en massiv Highway 61 revisited på scen, massiv, the roving gambler was very bored, nej du tack snälla människa jag är inte very bored i alla fall.

Fyra mongoler eller om det är kineser kommer in och sätter sig vid bordet bredvid. Folk skriker, MORE MORE MORE. Det säger allt, bara fortsätter att skrika, det här med one more time one more time räcker inte till, det är bara löjligt på en sån här konsert, det blir i stället MORE MORE MORE om och om igen! Och bandet kommer ut på scen igen, dundrar Alabama Getaway så att hela Kungsholmen gör sig loss och åker iväg, bort mot Golfbukten, bort mot Austin, Texas, bort mot Alabama. Jag åker gärna med. Väldigt gärna. MORE MORE ONE MORE fortsätter dom att skrika. Och han går ut på scen ännu en gång, sjunger when the winds hit heavy on the borderline. So if you’re travelling in the north country fair. Och det blir ännu mer, folk applåderar som galna, jag är där, jag är verkligen där nu. En tredje gång går han ut på scen, tredje extranummer, Rainy Day Women gör folk ännu tokigare. Jag är redan tokig. Här på gamla Fridhem. Galen är bra.
4
Andra artister / SV: Nick Cave & The Bad Seeds - God Is In The House
« Senaste inlägg av Leif skrivet 20 oktober, 2017, 23:31:18 »
Nick Cave & The Bad Seeds på Globen igår - helt enormt, sanslöst magiskt bra! Betyg 5+.
En konsert som för alltid kommer att stå inskriven som en av de absolut bästa jag någonsin sett. Alla kategorier, alla namn.

DN (Bra Johanna Paulsen!) och Gaffa är de som hittills vågat ge betyg 5. AB o Expressen-gubbarna orkar bara med 4:or; de har ju förstås fel!  ^_^

Efter 3 låtar in i konserten var jag knockad och sa till mig själv något i stil med att "Det här kommer att bli en av de bästa konserterna någonsin ..."
Och så blev det.
Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och skippar att ge någon djuplodande recension. Kan bara kort nämna att "From Her To Eternity" var kollosal!

 :d5:

Kul att det var så bra!

Hur kändes det att han spelade i Globen? Något som var helt otänkbart att han skulle göra.

Jag tror att vi var många som inte fattade ett jota då det annonserades att han skulle spela i Globen. Dvs What the fuck!!?
Otänkbart ja. Men tydligen kör han en "arena-tour" den här gången. T ex O2 i England, Spektrum i Oslo etc etc.

Det funkade!  ^_^

Därför att han är den är han är. Han skapar ändå, skit samma omgivningen, skit samma denna stora Globen-arena, en close-encounter-with-his-audience. Rakt igenom hela konserten, framme på scenen är han nära oss som har ståplats och på hans uppmaning kommer vi närmare och närmare. De som sitter uppe på läktaren (inte fullsatt men kanske 8-9000) kan ju inte interagera på samma sätt men monitorer och hans egen kommunikation med ALLA i lokalen, skapar nerv, närvaro och intensitet. Han och Bad Seeds övervinner, bemästrar och tar fullständigt över hela arenan och plockar ner den till en intensiv klubbspelning. Det är vad som händer och det är helt makalöst!

Extranumren (Weeping Song, Stagger Lee och Push the Sky Away) blir en enda stor skön community-upplevelse. Nick ut i publiken under Weeping Song (passerar bara någon meter ifrån mig) till en upphöjning lite till vänster om scen, hoppar upp, står där och tassar sig och brötar sig igenom Weeping Song och får oss att klappa händerna på det där snabba sättet, hyssjar ner oss, går upp i ton, går ner i ton, viskar, vrålar, myser, dansar, ler ...

Och sedan ... tar han med sig ett hundratal pers från publiken upp på scen för de två avslutande låtarna, Stagger Lee och Push The Sky Away.
Väldigt vackert, helt suveränt, oförglömligt. Rakt igenom från låt 1 till denna avslutning, en konsert "for the ages".  Jag bugar ödmjukt.

(Det här scenariot med publik på scenen var inte unikt för Globen, det händer överallt på den här touren. Det finns klipp på YouTube, jag hoppas att något dyker upp från Globen).

5
Andra artister / SV: Nick Cave & The Bad Seeds - God Is In The House
« Senaste inlägg av egoBen skrivet 20 oktober, 2017, 20:53:13 »
Nick Cave & The Bad Seeds på Globen igår - helt enormt, sanslöst magiskt bra! Betyg 5+.
En konsert som för alltid kommer att stå inskriven som en av de absolut bästa jag någonsin sett. Alla kategorier, alla namn.

DN (Bra Johanna Paulsen!) och Gaffa är de som hittills vågat ge betyg 5. AB o Expressen-gubbarna orkar bara med 4:or; de har ju förstås fel!  ^_^

Efter 3 låtar in i konserten var jag knockad och sa till mig själv något i stil med att "Det här kommer att bli en av de bästa konserterna någonsin ..."
Och så blev det.
Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och skippar att ge någon djuplodande recension. Kan bara kort nämna att "From Her To Eternity" var kollosal!

 :d5:

Kul att det var så bra!

Hur kändes det att han spelade i Globen? Något som var helt otänkbart att han skulle göra.
6
Andra artister / SV: Shelby Lynne
« Senaste inlägg av egoBen skrivet 20 oktober, 2017, 20:51:57 »
Rött vin in, skönt knas ut ger: Det blir 2 kvällar med Shelby och syster Allison i Manchester och London i januari 2018  :d6:

Hehe, helt rätt! Jag är nästan lockad, för att det är kul. Men måste spara nu. Ha det så skoj!
7
Andra artister / SV: Shelby Lynne
« Senaste inlägg av Bengt skrivet 20 oktober, 2017, 18:14:18 »
Rött vin in, skönt knas ut ger: Det blir 2 kvällar med Shelby och syster Allison i Manchester och London i januari 2018  :d6:
8
Dylan / SV: Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 / 1979-1981
« Senaste inlägg av Anders S skrivet 19 oktober, 2017, 22:16:30 »
Tidig version av Every Grain of Sand (låt 15 på cd 4):
https://www.youtube.com/watch?v=lhJaENjDEME

Fantastisk version  :d5: :party:
9
Dylan / SV: Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 / 1979-1981
« Senaste inlägg av Tobias skrivet 19 oktober, 2017, 15:29:46 »
Inte helt oväntat pryder Dylan omslaget till nästa nummer av Mojo Magazine. Petty är med på ett hörn också.
www.mojo4music.com/25794/bob-dylan-mojo-289-december-2017/
10
Dylan / SV: Stockholm Waterfront 2017
« Senaste inlägg av Anders S skrivet 19 oktober, 2017, 13:09:52 »
Den som fortfarande samlar på fysiska, fabriksgjorda bootlegs kommer inom kort att kunna skaffa "The Nobel Prize Box" från etiketten Crystal Cat. Den innehåller båda Waterfront-spelningarna plus diverse bonusmaterial. Totalt fem skivor.

Trevligt och efterlängtat, den måste jag försöka få tag på  :party:

PMa mig eller sms:a om du vill ha hjälp. Jag tänker ta mig iväg till en skivaffär - förmodligen imorgon torsdag - på Söder (billigare än Gamla Stan) och kolla upp när de får in den. Jag har ju en HD att hämta hos dig - det är dags!  ^_^ - så jag kan ju ta med mig ett ex i samband med det, om du vill ...
Nice, vi hörs :party: :d5: :d6:
Sidor: [1] 2 3 ... 10