"Så jag vet inte mycket om hans förhållande till Dylan - det verkade ljummet - och jag är inte särskilt förtrogen med hans texter och möjliga Dylan-kopplingar däri. Men det kanske du kan mer om?"
Nja, man kan nog kanske inte säga att man kan dra kopplingar mellan Häckner och Dylan. När man säger Häckner tänker folk i förstahand på den morbide blodige trollkarlen som käkar duvor och sågar sönder mammor och går i platådojjor. Och visst. Det är sant. Men han har ju en otroligt poetisk ådra också - och utan den hade han nog inte kunnat köra den mer makabra stilen. Som trollkarl är han speciell för han följer inte den vanliga normen i sina performance. Vet inte om någon läst hans dikter – har skrivit ett par häften, bl.a. ”Tivoli”, i vilken man märker hans stora kärlek för varieté, artister som lägger ner sin själ i det de gör, slitna scener…
Häckner skriver;
”(…)I en dröm om den gamla tiden,
invaderas jag av artister
Dom som brinner och svettas i sina kläder, och aldrig ger upp…
Dom slår sig, och kämpar varje dag,
för att överleva ett tag till…
(…) Tillfälliga förbindelser,
rastlösa själar, på drift runt jorden i en livslång turné,
utan slut…
En väska, en hatt , en frack,
En publik, en ridå, en applåd…
Tiden; den är bara en klocka på armen”
Den beskriver på något sätt ”Artisten”. Som inte vill eller kan åka hem, som är bunden att uppträda och ge av sig själv till publiken.
I Rolling Thunder Revue kan i alla fall jag känna den här känslan på något sätt. Dylan ville väl också gå tillbaka till rötterna, zigenargrejen som var tydlig då. Jag tycker bara det hörde ihop lite. Men några riktigt klara, synliga paralleller kan man nog inte dra mellan de båda. Och jag tror knappast han ens har lyssnat på Dylan. Det är nog mer Hanoi Rocks och sånt… ;-)
