Författare Ämne: Självkritik  (läst 6098 gånger)

JANNE

  • Gäst
Självkritik
« skrivet: 11 oktober, 2004, 12:55:07 »
Läste följande Cronicles-citat ur en recension:

”Tom was at the top of his game, I was at the bottom of mine".

Sååå dålig var han väl ändå inte på Temples in flames-turnén?  

Utloggad Fabian

  • Landlord
  • *****
  • Antal inlägg: 489
    • Visa profil
    • Resan till september
    • E-post
Självkritik
« Svar #1 skrivet: 11 oktober, 2004, 13:02:34 »
Nej, jag håller med. Så dålig var han inte. Men det var ju runt denna tid som han, citat Mats Olsson, "skäller sig igenom låtarna som en kastrerad säl" och, recensionsrubrik i Aftonbladet; "Bob Dylan släpper (sig på) ny skiva". Kanske var dessa år inte hans topp, om man säger så.

Per
 
- Yes, this is Wilson Smith.

Pelle

  • Gäst
Självkritik
« Svar #2 skrivet: 11 oktober, 2004, 13:02:36 »
Det dröjer inte länge innan den första avhandlingen dyker upp: "Chronicles - deconstructing a myth and constructing another".

Han jobbar onekligen hårt på att sänka sådana som vi...med eller utan puffror....
 

Pelle

  • Gäst
Självkritik
« Svar #3 skrivet: 11 oktober, 2004, 13:08:59 »
Citera
Men det var ju runt denna tid som han, citat Mats Olsson, "skäller sig igenom låtarna som en kastrerad säl" och, recensionsrubrik i Aftonbladet; "Bob Dylan släpper (sig på) ny skiva". Kanske var dessa år inte hans topp, om man säger så.

Per
"Kanske var dessa år inte hans topp"

Och tydligen inte heller den svenska rockjournalistikens...

JANNE

  • Gäst
Självkritik
« Svar #4 skrivet: 11 oktober, 2004, 13:41:44 »
Kommer ihåg AB-rubriken, det var Kjell Häglund som liknade Dylan & The Dead vid ”en stinkande fis”.
Intressant att Bob åter tar upp 87-turnén. Han har ju tidigare berättat hur han fick den där "uppenbarelsen" i Locarno eller var det var som fick honom att ta tag i sin liveakt.

Utloggad mb650918

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1815
    • Visa profil
    • E-post
Självkritik
« Svar #5 skrivet: 12 oktober, 2004, 07:03:25 »
Citera
Kommer ihåg AB-rubriken, det var Kjell Häglund som liknade Dylan & The Dead vid ”en stinkande fis”.
Intressant att Bob åter tar upp 87-turnén. Han har ju tidigare berättat hur han fick den där "uppenbarelsen" i Locarno eller var det var som fick honom att ta tag i sin liveakt.
Minns en intervju med Petty i Expressen från 89/90 nån gång då han kommenterade ´87 med följande:

-Under en låt kommer Bob fram till mig och frågar: Tom, tror du att de har klippt gräsmattan åt oss hemma?.

 
Micke B.

Pelle

  • Gäst
Självkritik
« Svar #6 skrivet: 12 oktober, 2004, 08:39:34 »
Citera
Citera
Kommer ihåg AB-rubriken, det var Kjell Häglund som liknade Dylan & The Dead vid ”en stinkande fis”.
Intressant att Bob åter tar upp 87-turnén. Han har ju tidigare berättat hur han fick den där "uppenbarelsen" i Locarno eller var det var som fick honom att ta tag i sin liveakt.
Minns en intervju med Petty i Expressen från 89/90 nån gång då han kommenterade ´87 med följande:

-Under en låt kommer Bob fram till mig och frågar: Tom, tror du att de har klippt gräsmattan åt oss hemma?.
 :D  :D

BTW, boken kom idag (Adlibris skakar - faktura dessutom och att skjuta upp räkningar är ju alltid bra  B) ).

Betrakta mig som offline...

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5892
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
Självkritik
« Svar #7 skrivet: 12 oktober, 2004, 16:26:05 »
Citera
Läste följande Cronicles-citat ur en recension:

”Tom was at the top of his game, I was at the bottom of mine".

Sååå dålig var han väl ändå inte på Temples in flames-turnén?
Den senare delen av meningen skulle möjligen kunna vara en adekvat sammanfattning av den ofta miserabla 86-turnén. Temples In Flames var bättre. Inte alltid bra men stundtals lysande och aldrig riktigt ointressant.
« Senast ändrad: 12 oktober, 2004, 16:30:59 av Tobias »
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5892
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
Självkritik
« Svar #8 skrivet: 13 oktober, 2004, 12:17:45 »
Jag tog i lite väl kraftigt i mitt förra inlägg. "Miserabel" är inte någon bra beskrivning på 86-turnén, men den framstår mestadels som ganska ointressant. Konserterna var långa och energiska, men känslan lyste ofta med sin frånvaro. Tempot var maximalt uppskruvat, som om Dylan och the Heartbreakers hade en tid att passa och var tvungna att klämma in 25 låtar på så kort tid som möjligt. Störst intresse visade Dylan för låtar som andra skrivit och bland dessa covers finns en del godbitar att hämta. That Lucky Old Sun, Across  the Borderline och Lonesome Town framfördes ibland riktigt effektivt. I huvudsak tycktes dock konserterna bestå av föga substantiell arenarock.
Turnéerna 1986 och 1987 var som natt och dag. Medan de flesta trots allt säkert gick hem ganska nöjda från konserterna 1986, så kan jag förstå att många var missnöjde med de konserter de såg 1987, då konserterna var väldigt korta och Dylan spelade i halvmörker. Ett antal år i efterhand, utifrån de inspelningar jag hört, framstår Temples In Flames-vändan som ljusår intressantare än det föregående årets vändor.
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

JANNE

  • Gäst
Självkritik
« Svar #9 skrivet: 13 oktober, 2004, 13:34:48 »
Som helhet känns 87-turnén bättre än 86, inte minst vad gäller repertoar. Men det var ojämnt. Är tacksam att jag fick möjlighet att se den sueperba avslutningen i London 17 oktober. De svenska spelningarna framstår inte som några höjdare bland de konserter jag sett. Tomorrow is a long time och John Brown var förstås bra men där fanns också urtrista versioner av Trust yourself och Dead Man. Att han valde att avsluta Sthlmsspelningen med den sistnämnda framstod som ett präktigt antiklimax.
 

Utloggad mb650918

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1815
    • Visa profil
    • E-post
Självkritik
« Svar #10 skrivet: 13 oktober, 2004, 21:19:08 »
Citera
Jag tog i lite väl kraftigt i mitt förra inlägg. "Miserabel" är inte någon bra beskrivning på 86-turnén, men den framstår mestadels som ganska ointressant. Konserterna var långa och energiska, men känslan lyste ofta med sin frånvaro. Tempot var maximalt uppskruvat, som om Dylan och the Heartbreakers hade en tid att passa och var tvungna att klämma in 25 låtar på så kort tid som möjligt. Störst intresse visade Dylan för låtar som andra skrivit och bland dessa covers finns en del godbitar att hämta. That Lucky Old Sun, Across  the Borderline och Lonesome Town framfördes ibland riktigt effektivt. I huvudsak tycktes dock konserterna bestå av föga substantiell arenarock.
Turnéerna 1986 och 1987 var som natt och dag. Medan de flesta trots allt säkert gick hem ganska nöjda från konserterna 1986, så kan jag förstå att många var missnöjde med de konserter de såg 1987, då konserterna var väldigt korta och Dylan spelade i halvmörker. Ett antal år i efterhand, utifrån de inspelningar jag hört, framstår Temples In Flames-vändan som ljusår intressantare än det föregående årets vändor.
Tack för att du korrade dig själv där. Antagligen är 86 den enda turné där casual-fans gick hem nöjda. Det gjorde de INTE året efter.
87 var klart intressantare, men 86 dock mer välspelad. I and I var lysande!
Micke B.

Utloggad Silvio

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 512
    • Visa profil
    • http://
    • E-post
Självkritik
« Svar #11 skrivet: 08 november, 2004, 10:06:37 »
Take vare Bit Torrent på easytree har jag plockat ner en radda 87or och tillsammans med Paul Williams bok tänkte jag ta mig igenom dem. Jag kom inte längre än till München. Sedan har den gått om och om igen, vilken kanonspelning. Jag har helt svänt om turnén som jag tidigare inte uppskattade. Hade bara lyssnat till London (Final night and moore) och tyckt att det var tråkigt och oinspirerat. Nu kan jag intebärga mig på att få lyssna på fler. Har brännt Locarno och ska lyssna på den ikväll, läste igårkväll avsnittet i Chronichles om jus Locarno,