Författare Ämne: Stora ögonblick/Bob knäcker  (läst 206796 gånger)

Utloggad MattiasH

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 580
    • ICQ Messenger - 137264719
    • Visa profil
    • http://
    • E-post
Stora ögonblick/Bob knäcker
« skrivet: 09 januari, 2004, 21:53:34 »
Tänkte att man kunde starta en tråd där man skriver något när man hör Bob framföra en låt på ett sånt sätt att man bara måste skriva av sig om hur fantastiskt det låter. Ungefär som den tråd Björn startade under andra artister. På detta sätt kan man ju samtidigt bli inspirerad av andra att plocka fram en gammal tejp men inte lyssnat till på länge. Och så kan man ju få tips om vad man bör välja i nästa trejd.  ;)

One Too Many Mornings - Birmingham, 7 juni 1989

Denna har levt i mitt huvud sedan någon dag i december när jag hörde den första gången. Varje gång jag tar en promenad finns den där. Idag gick jag till Konsum och då hörde jag Bob sjunga dessa rader igen. Varje rad i de tre verserna känns både som om de är noggrannt inplanerade hur de ska fraseras och betonas, men samtidigt låter det som att de plockas fram spontant i ögonblicket. Akustiskt gitarrspel av Bob och G E Smith. Munspelet avslutar perfekt. Att höra Bob sjunga dessa rader om det smärtsamma uppbrottet är ett stort ögonblick för mig i denna period 88-90 som jag har fastnat för ordentligt den senaste tiden.

 
Friends will arrive, friends will disappear

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6908
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #1 skrivet: 10 januari, 2004, 00:59:29 »
Har nästan fasat för att nån ska starta en sån här tråd   ;)
Den kan bli never-ending, åtminstone i samma grad som Björns. Jag ska ta fram din låt vid tillfälle, Mattias, jag lovar. Och berätta om vad jag tycker.

Men nu är det så att denna tråd kommer som ett brev på posten för mig. Har nämligen i ett annat sammanhang talat mig varm för en låtversion och hittills med sån dålig respons och det råkar vara så att detta framförande av denna låt ligger mig varmare om hjärtat än de flesta andra och att höra den kritiseras känns hårt. Så vad gör jag? Jag riskerar att även i detta sammanhang se denna version kritiseras. Masochist, javisst!
Det handlar om "Mr. Tambourine man" från Sheffield 2000. Den enda låt jag har beställt på min begravning, faktiskt. Som jag ju nämnde i PKK, för de som lyssnade. Och efter de påhopp, faktiskt, som denna konsert och även denna version, fått i detta andra sammnhang, så har jag nu lyssnat på den igen ett par gånger. Och det är bara att sticka ut huvudet och säga att detta för mig är en av de absolut starkaste "Mr. Tambourine man" jag vet. Musikaliskt må den vara mindre spännande än t.ex. de likaledes fantastiska 95-versionerna. Men för mig är detta Versionen med stort V av en låt som betyder mycket för mig. Bara för att peka på en, om än väsentlig, detalj. Sättet att sjunga och frasera de fem små orden "Play a song for me" olika varje gång och få fram så subtilt olika betydelser. Från djupaste förtvivlan till spelad säkerhet till förtröstan osv... Och överhuvudtaget Dylans sång här. Alla nyanser på skalan av känslor som gås igenom på ett så lågmält sätt. Och så detta innerliga munspel på slutet som sammanfattning. När jag tog fram den igår, efter att inte ha lyssnat på den på ett tag, så kan jag säga att jag reste mig på ostadiga ben.
Så där har vi det. Den T. man som för mig är den ultimata. I alla fall den som griper tag i mitt hjärta mer än någon annan version.
 



 
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Leif

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 4102
    • Visa profil
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #2 skrivet: 10 januari, 2004, 01:40:10 »
Citera
Har nästan fasat för att nån ska starta en sån här tråd   ;)
Den kan bli never-ending, åtminstone i samma grad som Björns. Jag ska ta fram din låt vid tillfälle, Mattias, jag lovar. Och berätta om vad jag tycker.

Men nu är det så att denna tråd kommer som ett brev på posten för mig. Har nämligen i ett annat sammanhang talat mig varm för en låtversion och hittills med sån dålig respons och det råkar vara så att detta framförande av denna låt ligger mig varmare om hjärtat än de flesta andra och att höra den kritiseras känns hårt. Så vad gör jag? Jag riskerar att även i detta sammanhang se denna version kritiseras. Masochist, javisst!
Det handlar om "Mr. Tambourine man" från Sheffield 2000. Den enda låt jag har beställt på min begravning, faktiskt. Som jag ju nämnde i PKK, för de som lyssnade. Och efter de påhopp, faktiskt, som denna konsert och även denna version, fått i detta andra sammnhang, så har jag nu lyssnat på den igen ett par gånger. Och det är bara att sticka ut huvudet och säga att detta för mig är en av de absolut starkaste "Mr. Tambourine man" jag vet. Musikaliskt må den vara mindre spännande än t.ex. de likaledes fantastiska 95-versionerna. Men för mig är detta Versionen med stort V av en låt som betyder mycket för mig. Bara för att peka på en, om än väsentlig, detalj. Sättet att sjunga och frasera de fem små orden "Play a song for me" olika varje gång och få fram så subtilt olika betydelser. Från djupaste förtvivlan till spelad säkerhet till förtröstan osv... Och överhuvudtaget Dylans sång här. Alla nyanser på skalan av känslor som gås igenom på ett så lågmält sätt. Och så detta innerliga munspel på slutet som sammanfattning. När jag tog fram den igår, efter att inte ha lyssnat på den på ett tag, så kan jag säga att jag reste mig på ostadiga ben.
Så där har vi det. Den T. man som för mig är den ultimata. I alla fall den som griper tag i mitt hjärta mer än någon annan version.
(tyst, tyst):

Och munspelet, också, där på slutet...

(be still my heart)

Leif
The man in me will hide sometimes to keep from bein seen.
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6908
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #3 skrivet: 10 januari, 2004, 01:58:40 »
Du har alltså inte hört den??? Ses snart, Leif   :)
För om nån kan höra något av vad jag hör i denna version så är det väl du.  

Gonatt. Igen.
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Leif

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 4102
    • Visa profil
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #4 skrivet: 10 januari, 2004, 02:06:40 »
Citera
Du har alltså inte hört den??? Ses snart, Leif   :)
För om nån kan höra något av vad jag hör i denna version så är det väl du.  

Gonatt. Igen.
Jo, jag har hört den. Har den. Satte på den efter ditt inlägg.
Var otydlig.

(be still my heart).

Gonatt,

Leif
The man in me will hide sometimes to keep from bein seen.
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5784
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #5 skrivet: 10 januari, 2004, 02:30:02 »
Det måste ha blivit fel årtal här.  :)  
Ni menar förstås"Mr. Tambourine Man" i Sheffield 1966? Ja, den var sanslöst, otroligt, häpnadväckande bra, med en Dylan i trans som blåser lååånga munspelssolon som förflyttar lyssnaren bortom tid och rum. Plötsligt är det över och applådåskorna fyller hallen. Då är man tillbaka i verkligheten igen. Åtminstone tills man tryckt på "repeat".
Dessvärre  har Dylan aldrig kunnat eller velat spela munspel så här magiskt efter 1966. Möjligen med något enstaka undantag.  
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad MattiasH

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 580
    • ICQ Messenger - 137264719
    • Visa profil
    • http://
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #6 skrivet: 10 januari, 2004, 02:37:28 »
Citera
Har nästan fasat för att nån ska starta en sån här tråd   ;)
Den kan bli never-ending, åtminstone i samma grad som Björns. Jag ska ta fram din låt vid tillfälle, Mattias, jag lovar. Och berätta om vad jag tycker.

Men nu är det så att denna tråd kommer som ett brev på posten för mig. Har nämligen i ett annat sammanhang talat mig varm för en låtversion och hittills med sån dålig respons och det råkar vara så att detta framförande av denna låt ligger mig varmare om hjärtat än de flesta andra och att höra den kritiseras känns hårt. Så vad gör jag? Jag riskerar att även i detta sammanhang se denna version kritiseras. Masochist, javisst!
Det handlar om "Mr. Tambourine man" från Sheffield 2000. Den enda låt jag har beställt på min begravning, faktiskt. Som jag ju nämnde i PKK, för de som lyssnade. Och efter de påhopp, faktiskt, som denna konsert och även denna version, fått i detta andra sammnhang, så har jag nu lyssnat på den igen ett par gånger. Och det är bara att sticka ut huvudet och säga att detta för mig är en av de absolut starkaste "Mr. Tambourine man" jag vet. Musikaliskt må den vara mindre spännande än t.ex. de likaledes fantastiska 95-versionerna. Men för mig är detta Versionen med stort V av en låt som betyder mycket för mig. Bara för att peka på en, om än väsentlig, detalj. Sättet att sjunga och frasera de fem små orden "Play a song for me" olika varje gång och få fram så subtilt olika betydelser. Från djupaste förtvivlan till spelad säkerhet till förtröstan osv... Och överhuvudtaget Dylans sång här. Alla nyanser på skalan av känslor som gås igenom på ett så lågmält sätt. Och så detta innerliga munspel på slutet som sammanfattning. När jag tog fram den igår, efter att inte ha lyssnat på den på ett tag, så kan jag säga att jag reste mig på ostadiga ben.
Så där har vi det. Den T. man som för mig är den ultimata. I alla fall den som griper tag i mitt hjärta mer än någon annan version.
Jag vet att jag har ett antal framföranden som jag måste få ventilera i denna tråd. Men det kommer ett stycke i taget. :)  
Friends will arrive, friends will disappear

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6908
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #7 skrivet: 10 januari, 2004, 12:47:25 »
Nej, Tobias. Inte fel årtal. Klart jag vet att 66-versionerna är magiska. Otroliga. Men den från Sheffield 2000 är något annat. Och står gott och väl på egna ben. Blanda inte bort korten nu   B)
För som så ofta så kommer nyanser och dimensioner i en låt fram decennier efter det att den skrevs, som Dylan inte kunde få fram som t.ex. 25-åring. Och här, i Sheffield 2000, lyckas han få med mer i denna låt än jag anade fanns. Heart-breaking. Sanna mina ord.  
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Fajersson

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1174
    • Visa profil
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #8 skrivet: 10 januari, 2004, 17:30:13 »
Jag plockade fram den där trippelskivan med Tramps/MSG från 99 tidigare idag. MSG-spelningen som helhet har ju en ganska trist låtlista... på pappret, men MR T är grym där. Så kom då plötsligt Just Like A Woman... Jesus, vilken version. Han deklamerar nästan texten. Väldigt noga med att bära fram varje stavelse. Mot slutet är Bob nästan Van Morrison-extatisk när jan sjunger:

She makes love, she makes love, she makes love, she even makes LOVE
Just like a woman, but yeah, she breaks just like a little girl.


Girl låter mer som grrl, eller något. Hursomhelst en bortglömd och underskattad tolkning av en relativt sönderspelad låt. Det här måste vara bland de fem bästa versionerna av den här låten...någonsin, om inte DEN bästa. Spring och lyssna
...and the road is long, it's a long hard climb. I've been on that road for too long a-the time.

Utloggad Linnea

  • A Friend To The Poor
  • ***
  • Antal inlägg: 221
    • Visa profil
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #9 skrivet: 11 januari, 2004, 15:17:47 »
Oj, vilken tråd! Bob knäcker? Ja, det gör han väl ofta  ;)

Ni snackar om hur Bob spelar munspel 66. ja! Då måste jag få föra fram en till Tambourine Man till – nämligen den som är på Live 1966 skivan. Jeeze, första gången jag hörde den!!! Hade bara hört originalet innan som väl inte hade tagit mig med någon direkt storm faktiskt. Men den här versionen! Trots lite hostningar och mikrofonflås så är den helt enorm, jag menar Munspelet med stort M. Ett euforiskt, utflippat sådant som går över i ett helt spöklikt drömskt ylande som går ända in i märgen på en och allt man kan tänka är JESUS I HIMMELEN!
Just trakterandet av munspelet överhuvudtaget på den skivan är helt kolossalt bra. Var det så överlag under 66?

Ja. Alla har den. Ni vet vad jag snackar om...
 
Standin' in the doorway - smiling ;)

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6908
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #10 skrivet: 11 januari, 2004, 15:40:43 »
Svar ja, Linnea. Under 66-turnéns akustiska set spelade Dylan på sitt munspel som varken han eller någon annan har gjort, varken förr eller senare. Så är det bara.
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Fabian

  • Landlord
  • *****
  • Antal inlägg: 489
    • Visa profil
    • Resan till september
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #11 skrivet: 11 januari, 2004, 20:41:25 »
Hmm. Ett litet bidrag. Kollade just, och återigen, på ett av i mitt tycke största Dylanögonblicken. Jag menar då Pancho & Lefty i duett med Willie Nelson från hans 60-årskalas, 1993 eller nåt. Det är så fantastiskt coolt, och det blir bara coolare när tidens tand har fått gnaga på det. Hela konserten är så klart underbar, med Waylon Jennings, Paul Simon, Emmylou Harris o s v, men bäst är ju ändå Bob. Bob sjunger sin tilldelning i Pancho & Lefty helt makalöst. Bara sättet han sjunger vissa textrader på:
"He wore his gun outside his pants”
”...ahhh…but that´s the way it goes”, och framförallt, sista versens
”…and now his growin´ old”.

Har Bob någonsin var så coolt klädd? Boots, jeans, kavaj, solglasögon. Dessutom är fotarbetet rent enormt. Och det efterföljande handtacket från Willie, publiken som reser sig i extas, och Bobs nästan nonchalanta nickningar till tack mot publiken. En av Bobs största stunder, har jag alltid tyckt. Och den senare versionen av Hard Times går ju förresten inte heller av för hackor.

Per
 
- Yes, this is Wilson Smith.

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5784
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #12 skrivet: 11 januari, 2004, 23:55:29 »
Inom parentes kan jag tillägga att den versionen av Pancho & Lefty (som helt riktigt är kalas) sägs vara inspelad under en soundcheck eller repetition innan konserten. Sedan lade de på lite publikljud. Versionen som faktiskt framfördes inför publik var tydligen inte alls lika lyckad.
« Senast ändrad: 12 januari, 2004, 02:30:21 av Tobias_Levander »
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad Fabian

  • Landlord
  • *****
  • Antal inlägg: 489
    • Visa profil
    • Resan till september
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #13 skrivet: 12 januari, 2004, 08:59:50 »
Det var som attan. Det visste jag inte. Vet inte om det har med saken att göra, men jag har aldrig blivit riktigt klok på vilken gitarr (ljudmässigt alltså, inte modell) Dylan spelar. Ibland är Dylans spelande synkat med det där plockande, karaktäristiska gitarrljudet, men ibland stämmer det inte alls.



 
- Yes, this is Wilson Smith.

Utloggad MattiasH

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 580
    • ICQ Messenger - 137264719
    • Visa profil
    • http://
    • E-post
SV: Stora ögonblick/Bob knäcker
« Svar #14 skrivet: 14 januari, 2004, 22:11:32 »
Not Dark Yet - Wien, 30 april 1999

Detta är den starkaste Not Dark Yet jag hört. Jag kan inte tänka mig att Bob kan sjunga den så att känslorna som ryms i texten går fram tydligare och skarpare. Lyssna bara hur han sjunger raden "I ain't lookin for nothin' in anyone's eyes". En högklassig Single Malt i ljudformat skulle man kanske kunna säga... Och när han sen klämmer in "Don't even hear the murmur of a prayer" antar denna version närmast profetiska dimensioner.... Det är tydligen ett band som kompar bra i bakgrunden också, bl a Bucky Baxter som är på sluttampen av sina äventyr med Bob. Men här är det av underordnad betydelse, när Bob knäcker.

 
Friends will arrive, friends will disappear