Diskussioner > Dylan

Stora ögonblick/Bob knäcker

(1/205) > >>

MattiasH:
Tänkte att man kunde starta en tråd där man skriver något när man hör Bob framföra en låt på ett sånt sätt att man bara måste skriva av sig om hur fantastiskt det låter. Ungefär som den tråd Björn startade under andra artister. På detta sätt kan man ju samtidigt bli inspirerad av andra att plocka fram en gammal tejp men inte lyssnat till på länge. Och så kan man ju få tips om vad man bör välja i nästa trejd.  ;)

One Too Many Mornings - Birmingham, 7 juni 1989

Denna har levt i mitt huvud sedan någon dag i december när jag hörde den första gången. Varje gång jag tar en promenad finns den där. Idag gick jag till Konsum och då hörde jag Bob sjunga dessa rader igen. Varje rad i de tre verserna känns både som om de är noggrannt inplanerade hur de ska fraseras och betonas, men samtidigt låter det som att de plockas fram spontant i ögonblicket. Akustiskt gitarrspel av Bob och G E Smith. Munspelet avslutar perfekt. Att höra Bob sjunga dessa rader om det smärtsamma uppbrottet är ett stort ögonblick för mig i denna period 88-90 som jag har fastnat för ordentligt den senaste tiden.

 

Elston:
Har nästan fasat för att nån ska starta en sån här tråd   ;)
Den kan bli never-ending, åtminstone i samma grad som Björns. Jag ska ta fram din låt vid tillfälle, Mattias, jag lovar. Och berätta om vad jag tycker.

Men nu är det så att denna tråd kommer som ett brev på posten för mig. Har nämligen i ett annat sammanhang talat mig varm för en låtversion och hittills med sån dålig respons och det råkar vara så att detta framförande av denna låt ligger mig varmare om hjärtat än de flesta andra och att höra den kritiseras känns hårt. Så vad gör jag? Jag riskerar att även i detta sammanhang se denna version kritiseras. Masochist, javisst!
Det handlar om "Mr. Tambourine man" från Sheffield 2000. Den enda låt jag har beställt på min begravning, faktiskt. Som jag ju nämnde i PKK, för de som lyssnade. Och efter de påhopp, faktiskt, som denna konsert och även denna version, fått i detta andra sammnhang, så har jag nu lyssnat på den igen ett par gånger. Och det är bara att sticka ut huvudet och säga att detta för mig är en av de absolut starkaste "Mr. Tambourine man" jag vet. Musikaliskt må den vara mindre spännande än t.ex. de likaledes fantastiska 95-versionerna. Men för mig är detta Versionen med stort V av en låt som betyder mycket för mig. Bara för att peka på en, om än väsentlig, detalj. Sättet att sjunga och frasera de fem små orden "Play a song for me" olika varje gång och få fram så subtilt olika betydelser. Från djupaste förtvivlan till spelad säkerhet till förtröstan osv... Och överhuvudtaget Dylans sång här. Alla nyanser på skalan av känslor som gås igenom på ett så lågmält sätt. Och så detta innerliga munspel på slutet som sammanfattning. När jag tog fram den igår, efter att inte ha lyssnat på den på ett tag, så kan jag säga att jag reste mig på ostadiga ben.
Så där har vi det. Den T. man som för mig är den ultimata. I alla fall den som griper tag i mitt hjärta mer än någon annan version.
 



 

Leif:

--- Citera --- Har nästan fasat för att nån ska starta en sån här tråd   ;)
Den kan bli never-ending, åtminstone i samma grad som Björns. Jag ska ta fram din låt vid tillfälle, Mattias, jag lovar. Och berätta om vad jag tycker.

Men nu är det så att denna tråd kommer som ett brev på posten för mig. Har nämligen i ett annat sammanhang talat mig varm för en låtversion och hittills med sån dålig respons och det råkar vara så att detta framförande av denna låt ligger mig varmare om hjärtat än de flesta andra och att höra den kritiseras känns hårt. Så vad gör jag? Jag riskerar att även i detta sammanhang se denna version kritiseras. Masochist, javisst!
Det handlar om "Mr. Tambourine man" från Sheffield 2000. Den enda låt jag har beställt på min begravning, faktiskt. Som jag ju nämnde i PKK, för de som lyssnade. Och efter de påhopp, faktiskt, som denna konsert och även denna version, fått i detta andra sammnhang, så har jag nu lyssnat på den igen ett par gånger. Och det är bara att sticka ut huvudet och säga att detta för mig är en av de absolut starkaste "Mr. Tambourine man" jag vet. Musikaliskt må den vara mindre spännande än t.ex. de likaledes fantastiska 95-versionerna. Men för mig är detta Versionen med stort V av en låt som betyder mycket för mig. Bara för att peka på en, om än väsentlig, detalj. Sättet att sjunga och frasera de fem små orden "Play a song for me" olika varje gång och få fram så subtilt olika betydelser. Från djupaste förtvivlan till spelad säkerhet till förtröstan osv... Och överhuvudtaget Dylans sång här. Alla nyanser på skalan av känslor som gås igenom på ett så lågmält sätt. Och så detta innerliga munspel på slutet som sammanfattning. När jag tog fram den igår, efter att inte ha lyssnat på den på ett tag, så kan jag säga att jag reste mig på ostadiga ben.
Så där har vi det. Den T. man som för mig är den ultimata. I alla fall den som griper tag i mitt hjärta mer än någon annan version.
--- Slut citat ---
(tyst, tyst):

Och munspelet, också, där på slutet...

(be still my heart)

Leif

Elston:
Du har alltså inte hört den??? Ses snart, Leif   :)
För om nån kan höra något av vad jag hör i denna version så är det väl du.  

Gonatt. Igen.

Leif:

--- Citera --- Du har alltså inte hört den??? Ses snart, Leif   :)
För om nån kan höra något av vad jag hör i denna version så är det väl du.  

Gonatt. Igen.
--- Slut citat ---
Jo, jag har hört den. Har den. Satte på den efter ditt inlägg.
Var otydlig.

(be still my heart).

Gonatt,

Leif

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida

Gå till fullversion