Stora ögonblick/Bob knäcker

[eyolf]

Not Dark Yet - Wien, 30 april 1999

Detta är den starkaste Not Dark Yet jag hört.

Håller helt och hållet med. Samma konsert innehåller också en av mina absoluta Mr T-man favoriter - jämförbar bara med 1995 och 1981 (Drammen), där han leker med en neråtgående skalarörelse, som jag har för mig han använde en del under den perioden, men aldrig så bra som här. Speciellt blir det också av sammanställningen med Masters of War och Hard Rain, som nästan bildar en historia av slutverserna: "out to the windy beach ... to dance beneath the diamond sky" -> "I'll stand on your grave till I'm sure that you're dead" -> "I'll stand on the ocean until I start sinkin', But I'll know my song well before I start singin'"
Sen är det ju sagolikt sjunget. Och sen NDY. Och TTGTH.
 

[Tobias]

Bättre än Mr Tambourine Man 1966, Eyolf?

[Silvio]

En annan godong dom knäckte mig idag var när jag fick stifta bekantskap med Big Girl från Warsawa 94. Jag har tidigare lagt upp den under files på L&T, dock är den borta nu.  Helt lysande, och i bra kvalitet. Om nån har hela spelningen så är jag intresserad, fin setlista

Från Olofs files

1.  Jokerman
2.  Just Like A Woman
3.  All Along The Watchtower
4.  You’re A Big Girl Now
5.  Tangled Up In Blue
6.  Under The Red Sky
 
7.  Mama, You Been On My Mind
8.  Masters Of War
9.  Love Minus Zero/No Limit

10.  God Knows
11.  In The Garden
12.  Maggie's Farm

13.  Ballad Of A Thin Man
14.  It Ain't Me, Babe
15.  Blowin’ In The Wind

 

[Micke L]

Helt plötsligt idag när jag testade den nyinköpta DVD-spelarens funktioner så slängde jag i Ice Palace Arena, Tampa, Florida 020202, en konsert som jag nog aldrig lyssnat sådär speciellt mycket på trots att jag har haft den ett tag. Men när "It´s allright ma" strömmade ut i vardagsrummet så insåg jag att han där gör den definitiva versionen av den. Jag har alltid gillat den låten och "Hard to handle"-versionen och Sthlm 2003 och en massa andra versioner är ju aldrig fel men det här alltså...vilken frasering...vilken sång...vilket engagemang i texten. Så ärligt det låter. Och det där makalöst söta haha:et i mitten är ju helt enkelt obetalbart.

Micke L

[Elston]

Tack för din första post, Micke!
Har inte denna konsert och för mig började ju 2002 på hösten    Men en bra "Ma" är ju aldrig fel.

[p e t t e r]

Lyssnade på It Ain't Me Babe från New York 1974-01-31 imorse, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jäklar vad den rev tag i mig. Bob låter som om han är på väg att explodera, och The Band... ja... äntligen börjar deras storhet gå upp för mig.

   

[leifwoxlin]

Dubbel-booten The Warfield:
Konsert i San Francisco 4 och 5 maj 1992:
Låten The Lonesome Death of Hattie Carroll

Jag är inte så mycket för att gå ut och marschera, men om nån låt (och version) nånsin ska trigga ett uppror så måste det vara denna…

Ett svart, suggestivt och dämpat, olycksbådande komp. Dylans mästerliga sång; mörkare än avgrunden och med återhållen vrede och (ändå) med oerhörd urkraft… Detta tillsammans med det våldsamma budskapet - den vedervärdiga orättvisan. Det går rysningar längs ryggraden och håret reser sig i nacken. En eldstorm!
 
När han avlossat sista orden i sista omkvädet ("time for your tears") så bryter jublet i publiken ut. Man andas ut. Obeskrivligt… 1900-talets störste artist!

[leifwoxlin]

Hmm. Ett litet bidrag. Kollade just, och återigen, på ett av i mitt tycke största Dylanögonblicken. Jag menar då Pancho & Lefty i duett med Willie Nelson från hans 60-årskalas, 1993 eller nåt. Det är så fantastiskt coolt, och det blir bara coolare när tidens tand har fått gnaga på det. Hela konserten är så klart underbar, med Waylon Jennings, Paul Simon, Emmylou Harris o s v, men bäst är ju ändå Bob. Bob sjunger sin tilldelning i Pancho & Lefty helt makalöst. Bara sättet han sjunger vissa textrader på:
"He wore his gun outside his pants”
”...ahhh…but that´s the way it goes”, och framförallt, sista versens
”…and now his growin´ old”.

Har Bob någonsin var så coolt klädd? Boots, jeans, kavaj, solglasögon. Dessutom är fotarbetet rent enormt. Och det efterföljande handtacket från Willie, publiken som reser sig i extas, och Bobs nästan nonchalanta nickningar till tack mot publiken. En av Bobs största stunder, har jag alltid tyckt. Och den senare versionen av Hard Times går ju förresten inte heller av för hackor.

Per

Oj, jag håller helt med! Jag har detta på video hemma själv och det är en högtidsstund varje gång man får se & lyssna.

Och Hard Times som du nämner… Gripande!  

[Silvio]

Silvio från Magdeburg sommaren 1996. Jag vet att Björn helst vill glömma denna spelning av helt förklarliga skäl, hos mig kommer den alltid att ha en speciell plats.

Jag gillar Silvio överlag men just denna version är något helt speciellt. Dylan sjunger ordentligt och rösten håller bra men det som gör denna version till den mest fantastiska av alla är JJ Jacksons eminenta gitarrspel. Mannen är verkligen heltänd denna kväll. Ni som har verisonen från booten Eyes of the Idol kan spola fram till 3,57 och börja njuta av spelandet, det går in i sista versen där JJ har ett coolt riff efter varje rad Dylan levererar. Helt otroligt,

Nu måste jag lyssna på det en gång till

Patrik

[MattiasH]

Silvio från Magdeburg sommaren 1996. Jag vet att Björn helst vill glömma denna spelning av helt förklarliga skäl, hos mig kommer den alltid att ha en speciell plats.



 

Ta inte illa upp nu, men jag blev faktiskt mer nyfiken på varför Björn vill glömma denna spelning än att höra ännu en version av Silvio.  

[Björn]

Silvio från Magdeburg sommaren 1996. Jag vet att Björn helst vill glömma denna spelning av helt förklarliga skäl, hos mig kommer den alltid att ha en speciell plats.



 

Ta inte illa upp nu, men jag blev faktiskt mer nyfiken på varför Björn vill glömma denna spelning än att höra ännu en version av Silvio.

Kort förklaring - det skulle ha varit min första Dylankonsert om inte den personen jag velat ta dit vägrade och jag då prioriterade om. Det tog mig sedan 5 år att masa mig till en Dylankonsert och inse vad jag missat. Det hade varit lättare att ta om inte alla hela tiden envisades med att påstå att Magdeburg är en så bra spelning. Min psykiska hälsa är starkt beroende av att tro att Magdeburg sög.

[Elston]

Magdeburg sög. Bättre???

[MattiasH]

Kort förklaring - det skulle ha varit min första Dylankonsert om inte den personen jag velat ta dit vägrade och jag då prioriterade om. Det tog mig sedan 5 år att masa mig till en Dylankonsert och inse vad jag missat. Det hade varit lättare att ta om inte alla hela tiden envisades med att påstå att Magdeburg är en så bra spelning. Min psykiska hälsa är starkt beroende av att tro att Magdeburg sög.

Hmm, då måste det ha varit en Tough Mama eller en Mr Jones som fick dig att välja annan aktivitet...  

[Björn]

Kort förklaring - det skulle ha varit min första Dylankonsert om inte den personen jag velat ta dit vägrade och jag då prioriterade om. Det tog mig sedan 5 år att masa mig till en Dylankonsert och inse vad jag missat. Det hade varit lättare att ta om inte alla hela tiden envisades med att påstå att Magdeburg är en så bra spelning. Min psykiska hälsa är starkt beroende av att tro att Magdeburg sög.

Hmm, då måste det ha varit en Tough Mama eller en Mr Jones som fick dig att välja annan aktivitet...

Mja, den andra aktiviteten jag valde var att ha råd att äta lunch i två veckor. Och hennes exakta ord var "Bob Dylan? Är inte han död?"

[eyolf]

Bättre än Mr Tambourine Man 1966, Eyolf?

Tycker jag nog. Apselut.