Den här fina versionen av Can't Wait från Milano 2011 knäcker mig varje gång. Här sitter jag och jobbar med en rapport som ska vara klar imorgon. I bakgrunden sjunger Bob. Det är den tjugofemårige Bob som löser av den fyrtioårige. Billy Cross och GE Smith slåss om att få sola. Gospelkören wailar ikapp med de tidiga 2000-talets countrystämmor. Allt är fint. En perfekt bakgrund till ett ganska trist jobb.
Så händer det något. Jag hör en virvel, någon plockar på gitarren. En basgång som får fokus att flyttas från den torra texten till musiken. I can't WAIT, skrockar Bob, ett lätt astmaanfall i munspelet därefter tar han i för kung och fosterland. Publiken jublar och Bob sporras att ta ut svängarna. Det hela stegras för varje strof. Andra gången han kommer fram till versens pay-off far den heliga anden (eller fan själv) i honom. I don't know, I don't know, I don't know, I don't know how much longer I can't Waaait. Publiken eldar på ännu mer och frenesin byggs upp till orgiastiska höjder innan låten tar slut. Jag kan se framför mig hur Bob ler blygt och drar i håret sådär som han brukar göra när han inte riktigt vet var han ska bli av. Jag vet precis var jag ska bli av. Jag ska sträcka mig mot datorn och trycka på repeat.
http://soundcloud.com/bobdylanliverare/cant-wait
