Flyttade det här från Joakims
The 1995 Project-tråden:
(Efter att ha lyssnat på Bloomington 1995 - Joakims senaste - fick jag ett inre driv att köra Madrid 1995)
Efter Bloomington kände jag en inre kraft som drog mig till tidigare Madrid 1995, 19 juli. Se Joakims magi härovan.
I Madrid fanns/finns ett annat skönt par: Love Minus Zero/No Limit och She Belongs To Me.
LMZ mer eller mindre akustisk, plickar och plockar sig fram i den där omisskännliga -95-feelingen. 95-groovet.
Stillsamt skön och jäkligt intensiv version, ackompanjerad av spanjorerna.
Och sen har vi då SBTM...elektrisk.
En version som är precis allt vad jag behöver. Här i samma anda som ja, Heart of Mine eller The Man in Me. Hur ska jag beskriva det?
Genom några snabba anteckningar, stödord under lyssningen....
stökig bökig knökig
spretig plockig
drar iväg åt alla tänkbara håll
melodi, slinga, catch phrase, upprepning, igen och igen
och gitarrer, gitarrer
skört bräckligt allt kan rasa ihop vilken sekund som helst
Det är ju så jävla bra.
((Men jag inser just att jag ska flytta det här inlägget till Stora ögonblick...så att den här tråden inte drar iväg i oväntad riktning
))