Som veteran i sammanhanget är det inte mer än rätt att jag är först ut i detta forum.
Tack för idén, Linnea!
Jag är 53 år, uppväxt i Nacka utanför Stockholm, bodde på söder i många år och bor nu i Blåsut strax söder om söder.
Jag har jobbat på ett yrkesfotolabb i över 20 år, men är nu arbetssökande, som det heter.
Även bortsett från Dylan så är musik något grundläggande i min tillvaro. Jag har så många favoritartister så jag kan bara ta några ur högen:
Doug Sahm, Maria McKee, The Godfathers. Grateful Dead. Duke Ellington. Gamla bluesgubbar av olika slag, från Robert Johnson till T-Bone Walker. Evert Taube. Ola Magnell. Och så Carola.
Och många många fler……
Är ingen cineast, men har mina favoriter även där. Framför allt David Cronenberg, Hal Hartley och Aki Kaurismäki.
När det gäller böcker så blir det ju en och annan bok om Bob. Läser också gärna Kinky Friedman. Och så är det då norrmännen, av någon anledning: Aksel Sandemose och Jan Kjaerstad.
Bob Dylans namn hörde jag första gången när min äldre bror kom hem med Peter, Paul and Marys singel ”Blowin´ in the wind”. ”Lyssna på texten”, sa min bror.
Jag lyssnade, men så kul tyckte jag ändå inte som 11-åring att låten var. Då vände jag hellre på skivan och lyssnade på ”Flora (The lily of the west)”, som jag tyckte var lite mer driv i. Givetvis visste jag inte, och hade inte brytt mig om jag hade vetat, att den låten skulle finnas med på en Dylanskiva cirka tio år senare.
De närmaste åren lyssnade jag mycket på Joan Baez och Peter, Paul and Mary, men inte mycket på Dylan.
Jag gick ändå på konserten i Stockholms Konserthus den 29/4 1966. Jag gick på konserter med de flesta popartister så varför inte Dylan?
Men jag var inte imponerad. Varken av den där drogade snubben som spelade låtar jag inte ens kände till, eller av de där busarna som kompade honom i andra halvlek och förstörde de få låtar jag kände igen.
Ja, så var det faktiskt. Jag erkänner.
Mitt uppvaknande skedde först tio år senare, en kväll hemma hos några vänner. Hade hört honom en del under åren, men inte förstått hans storhet. Men den här kvällen när ”Nashville skyline” låg på skivtallriken ramlade alla tänkbara polletter ner med ett brak. Sen dess har jag varit fast.
Såg konserterna 1978 i Göteborg, det var förstås alldeles fantastiskt.
Åkte på Dylankonvent i Manchester 1979 och fick mina första kontakter med den internationella samlarvärlden. Följde min första turné 1981, då jag såg sex konserter. Och så har det hållit på.
Har till dags dato sett 136 stycken.
Samlar inte längre på varje inspelning, men Dylans musik är fortfarande en stor del av mitt liv. Vad skulle jag annars göra i detta forum?