Ja, nu kom ju inte Prine till Sverige denna gång, så det här ligger kanske under en lite vilseledande rubrik, men låt gå. I (går) kväll, den 8 augusti 2018, spelade John Prine i Oslo konserthus. Från L&T var åtminstone jag och Bengt där. Efter att vi imponerats av hans konserter i Sverige våren 2017 (han av Göteborg, jag av Stockholm), kändes det för oss båda självklart att se honom igen om han spelade någorlunda nära och tid och pengar fanns. Så kommit båda att åka till Oslo. Efter konserten är det inte ett beslut någon av oss ångrar. Möjligen ångrar jag jag att jag inte skaffade biljetter till Amsterdam också, som Bengt gjorde.
Oslo-konserten hade alla de styrkor jag minns från Stockholm, fast med en hel del förändringar i låturvalet. Denna gång spelade Prine förstås en massa låtar från sin nya skiva och drog in en del gamla låtar jag inte fick höra sist. Av dessa förtjänar särskilt en fantastiskt fin soloversion av ”Speed of the Sound of Loneliness” att nämnas, liksom personliga favoriten ”Bruised Orange (Chain of Sorrow)”.
Prine må mest framföra sorgliga sånger, men man lämnar alltid hans spelningar med ett stort leende på läpparna. I alla fall gäller det mig, de två gånger jag sett honom. Jag hoppas de gångerna blir fler.