Jag har inte klarat att lyssna på skivan fristående än, men jag gick och såg dokumentären One More Time With Feeling när den gick på bio i helgen. Och jävlar.
De har filmat i svartvitt och 3D, vilket ger en känsla som om man inte sovit på tre nätter; fokuset hamnar på fel ställen, röster flyter in och ut. Nicks voiceovers ("A complete stranger puts his hand on my arm and says 'We're all with you, man'. And people are wonderful. But when did I become an object of pity?") låter mycket äldre än hans 58 år. Det som påstås vara inspelningen av plattan ser ut som en expressionistisk film, med gigantiska strålkastare och cirklande kameror i kyrkan de använder som studio, som om han måste uppträda för att klara av det, som om det uppenbart stiliserade är ett sätt att skapa tillräcklig distans för att kunna säga det han måste säga. I intervjusegment fumlar han efter ord, stammar, långa tystnaer, talar om hur han alltid förlitat sig på ord, och nu betyder de ingenting ("I try to reduce it, I can reduce it all down to a platitude like 'He lives in my heart'... but the plain fact is, he doesn't"), han vet inte vad han håller på med. Han talar om hur skrivande människor på något plan alltid vill leva intressanta liv, så de har något att skriva om, och så händer det här som fullständigt dödar allt. Han försöker ta fram teorier om hur tiden inte existerar för att förklara att i resten av hans liv kommer det här alltid att ha hänt nyss, hur mycket han än lär sig fungera runtikring det. Och mitt i alltihop spelar han in en så fantastiskt vacker och tragisk skiva, som om han måste, som om artisten Nick Cave med sin röst och sina medmusiker och sin publik och sin svarta humor måste hålla människan Nick Cave under armen och få upp honom på fötter igen.
"Susie and I decided to be happy, as if happiness is a kind of vengeance. An act of defiance."
Det är fruktansvärt, och fruktansvärt vackert. Jag vill aldrig se den filmen igen, tror jag.
