Om man bläddrar förbi alla artiklar om konstattacker i dagens Svd så kan man faktiskt hitta lite (väldigt lite) Dylan-relaterar material. En intervju med Nicolai Dunger avslutas med en exemplifiering där Dylan är exemplet. (Och i en annan del av tidningen finns det en artikel av listans egen Janne Semneby, dock mer alpint och mindre Dylanskt.)
Dunger har släppt gitarren
På sin nya skiva låter Nicolai Dunger som du aldrig hört honom tidigare. Hans senaste samarbetspartner Mercury Rev tvingade honom att ställa ifrån sig gitarren. Nu tar han steget fullt ut som sångare.
För Nicolai Dunger, som vi vant oss vid att se med gitarren tätt intill bröstet, var det ett stort steg.
- Man känner sig trygg med gitarren, och plötsligt finns inte den tryggheten. Det var svårt, mycket svårt, säger han.
Men producenten Jonathan Donahue från amerikanska drömpopbandet Mercury Rev insisterade, och resultatet är en rockskiva med en betydligt fylligare ljudbild än vad vi är vana vid att höra från Dunger. Bitvis påminner det om Ryan Adams eller Ed Harcourt.
Idén att spela in en skiva med Mercury Rev föddes för två år sedan när Dunger reste med bandet på deras USA-turné. Dunger tilltalades av Mercury Revs instrumentering och filmiska känsla, Mercury Rev av Dungers "genuina låtar". Men mest av allt rösten.
- Vi ville att Nicolais röst skulle vara det mest framträdande. Det var den förstås redan tidigare, men vi ville att musiken skulle utgå mer från rösten, berättar Sean Mackowiak, mer känd som Grasshopper, gitarrist i Mercury Rev, som flugits in för att bisitta Dunger på Hotell Malmen denna
eftermiddag i januari.
Klockan är lite efter fyra och Grasshopper och Nicolai Dunger, som i sina glasögon och kavaj påminner om en ung Robert Redford, har precis beställt in dagens första öl. De har suttit och pratat om skivan i sex timmar och börjar bli sådär fnissiga som man lätt blir när koncentrationen tryter. Men när inspelningarna från i sommar kommer på tal skiner de upp.
- Vi började dagarna på en bar i Kingston, New York, som heter Artie"s - vi hängde mycket där - och efter några öl gick vi in i studion i fem, sex timmar. Hihi. Sedan tillbaks till baren, följt av ytterligare fem, sex timmars inspelning.
- Rommarö var fantastiskt. Wow. Vattnet låg tre fot från studion. Vi fiskade och på kvällen drack vi Aquavit och lyssnade på det vi gjort. Hela miljön var otrolig, det var så ljust ute, säger Grasshopper.
Större delen av inspelningarna gjordes i den lilla staden Kingston nära legendariska Woodstock i delstaten New York, och mixades i Rommarö ute i Trosas skärgård.
- Arrangemangen,
instrumenteringen, takterna - det mesta kommer från Mercury Rev. Jag skulle aldrig kommit på det själv, säger Dunger som själv tycker att hans skiva låter som en gammal klassiker.
- Den är som en typisk tidlös skiva från 70-talet som man hörde när man var liten.
Din förra skiva kostade 30 000 kronor att spela in. Den här gick på en dryg miljon.
- Hela skivan känns större, och det kostar förstås pengar. Det är en helt annan skiva än den med Will Oldham. Det går inte ens att jämföra.
Känns det läskigt?
Dunger skruvar på sig i stolen.
- Pengabiten är alltid skrämmande, för man måste ju sälja skivor för att få igen pengarna. Men det är inte mitt problem, det är skivbolagets. Klart det är läskigt, det är det alltid med mycket pengar inblandat. Men det vill jag inte tänka på.
Du verkar ha haft fria händer från skivbolaget tidigare. Bland annat har du släppt tre skivor på eget bolag. Är det slut på leken nu?
- Jag vet inte vad som kommer att hända. Den här skivan har singlar, och det kostar mer pengar. Den är
bra som helhet, samtidigt som varje låt har sin egen karaktär. Det är anmärkningsvärt för att vara från mig.
Känner du press från skivbolaget?
- Jag har aldrig spelat in en skiva för att tillfredställa skivbolaget. De litar på mig.
Låter som en bra deal.
- Jo, jag har frihet på det sättet. Men jag kommer säkert få foten det här året. Hahaha.
Är du nervös för hur den ska tas emot?
- Jag är alltid nervös för recensioner och för vad folk ska tycka. De flesta kommer nog att säga att jag har förändrats, och att jag inte har samma dynamik i musiken nu som tidigare. Och de kommer att säga det där om Van Morrison. Som vanligt.
När man läser om Nicolai Dunger handlar det alltid väldigt mycket om musik och lite om dig. Varför vet man så lite om dig som person?
- När man börjar med musik blir man besatt av den, och man identifierar sig själv med musiken. Kolla bara på Bob Dylan - hur mycket av honom finns kvar? Hela han är "Bob Dylan - artisten". Det är en kamp om att rå om sitt privatliv. Man vill inte avslöja
för mycket av sig själv. Men det gör man hela tiden ändå.
