Göteborg oktober 2003

[p e t t e r]

för att inte snacka om avslutningen:

Tweedle-dee Dee is a lowdown, sorry old man
Tweedle-dee Dum, he'll stab you where you stand
"I've had too much of your company,"
Says, Tweedle-dee Dum to Tweedle-dee Dee
 

...för alla som vägrar bli gamla och uppgivna.    

[Tobias]

They're taking a streetcar named Desire


 

Denna rad för oss osökt in på dagens avsnitt i Utbildningsradions serie om BD-relaterad kulturhistoria:
Spårvagnslinjen Desire gick genom nöjesdistrikten i New Orleans mellan 1920 och 1948 och gav namn till Tennessee Williams pjäs "A Streetcar Named Desire", som senare blev film med Marlon Brando ("Linje Lusta"). Linjen startar på Canal Street, fortsätter genom nattklubbssektionen av Bourbon Streets French Quarter, och passerar givetvis bl a Desire Street innan den åter går till Canal Street via Royal.
1948 ersattes spårvagnslinjen av en busslinje med samma namn, som man fortfarande kan ta om man har vägarna förbi.

[Tobias]

för att inte snacka om avslutningen:

Tweedle-dee Dee is a lowdown, sorry old man
Tweedle-dee Dum, he'll stab you where you stand
"I've had too much of your company,"
Says, Tweedle-dee Dum to Tweedle-dee Dee
 

...för alla som vägrar bli gamla och uppgivna. 

Är det bättre att (som Tweedle Dum) hugga folk i ryggen än att vara gammal och uppgiven (som Tweedle Dee)?

[Leif]

=================
Och stöter man nånsin på ordet OBNOXIOUS nån mer gång, så nog är det BD man kommer att tänka på.

Just så!

Kul att se att det finns fler...

Låten som helhet är ju hohum men ibland kan den faktiskt rocka lös ordentligt.
Och, ja, det finns rader där.

Det är så med Bob, ibland räcker det med ett ord, sån nörd är jag.

"Your presence is OBNOXIOUS to me."

Föll som en fura första gången jag hörde den raden.

På jobbet har jag många gånger, eeh, nynnat den...tyst så där...  

Leif



 

[orjan]

Okay, jag lär återkomma till Amsterdam, antar jag.

"Trötta", Örjan? För att jag inte jublar över varje sekund, eller? Lyssnade mycket koncentrerat och uttryckte mig så ärligt och engagerat jag kunde. Hur menar du? Jag som i alla år skyllts för "okritisk"......

Ja, "spejsigt", emmm, när vi i DSS en gång i tiden rejtade ( ) inspelningar så beskrev vi ibland ljudet med ordet "space feeling". Alltså innebärande att inspelningen är gjord en bit från scenen och att ljudet är lite diffust, till skillnad från det distinkta ljud man får när man är nära högtaleriet.

Det är klart jag inte kallar din rec. trött bara för att du inte jublar över varje sekund (det måtte du väl förstå ?!) och det är klart att jag fattar att du är ärlig o.s.v.
Det är bara det att min direkta reaktion på din text var att jag tyckte den lät lite...trött , du förefaller vara något mindre receptiv än i vanliga fall. Det är egentligen ingen kritik; jag har full förståelse för trötthet... Ber om ursäkt om detta ord sårade eller irriterade dig, jag om nån vet ju hur det känns  
Klokare?

Örjan

[Elston]

They're taking a streetcar named Desire


 

Denna rad för oss osökt in på dagens avsnitt i Utbildningsradions serie om BD-relaterad kulturhistoria:
Spårvagnslinjen Desire gick genom nöjesdistrikten i New Orleans mellan 1920 och 1948 och gav namn till Tennessee Williams pjäs "A Streetcar Named Desire", som senare blev film med Marlon Brando ("Linje Lusta"). Linjen startar på Canal Street, fortsätter genom nattklubbssektionen av Bourbon Streets French Quarter, och passerar givetvis bl a Desire Street innan den åter går till Canal Street via Royal.
1948 ersattes spårvagnslinjen av en busslinje med samma namn, som man fortfarande kan ta om man har vägarna förbi.

Jajamen. Och där gick den fortfarande när jag var där i februari 2002. Vart man såg så kom denna buss med "Desire" skrivet i fronten. Rätt skoj  
Underbar stad, för övrigt. Åk dit!

[leifwoxlin]

They're taking a streetcar named Desire


 

Denna rad för oss osökt in på dagens avsnitt i Utbildningsradions serie om BD-relaterad kulturhistoria:
Spårvagnslinjen Desire gick genom nöjesdistrikten i New Orleans mellan 1920 och 1948 och gav namn till Tennessee Williams pjäs "A Streetcar Named Desire", som senare blev film med Marlon Brando ("Linje Lusta"). Linjen startar på Canal Street, fortsätter genom nattklubbssektionen av Bourbon Streets French Quarter, och passerar givetvis bl a Desire Street innan den åter går till Canal Street via Royal.
1948 ersattes spårvagnslinjen av en busslinje med samma namn, som man fortfarande kan ta om man har vägarna förbi.

Fantastisk kanal det här – här får man lära sig saker. Tack för det!

New Orleans spårvagn & busslinje lär därmed vara dokumenterad & förevigad för evinnerliga tider (genom Linje Lusta & Tweedle-dee Dum).

[Elston]

Okay, Örjan, men jag var faktiskt inte trött, varken när jag lyssnade eller när jag skrev. Tyckte också att jag kände mig ganska receptiv. Och jag är varken sårad eller irriterad, jag lovar    Men det är klart att jag kan uppfatta vissa låtar annorlunda nästa gång, så är det ju. Men detta var mina känslor och tankar om Gbg just i förrgår.  

[orjan]

Okej, okej Jörgen, din recension lät väl INTE trött då... och du VAR jättereceptiv!!
"Your vision is right, my vision is wrong,
 I'm sorry for smudging the air with my song."

Örjan



 

[Elston]

You should be. No no, you shouldn't be    Du uppfattade saken som du gjorde och det stämmer inte överens med hur jag uppfattade den. Men så är det ju.

[Krille]

Hejsan!
Vet inte om ni har diskuterat Globen tänkte i alla fall nämna att jag var där. Förutom att han körde alldeles för många från love&theft var det en riktigt bra kväll, kanske för att det var min första konsert med Bob...
Dom bästa numrerna var Watchtower, Grain of sand, forever young och its alright Ma. Överskattade Rolling stone var inte alls nån höjdare, inte heller Love sick. har han helt slutat köra Blowin? All along the watchtower var ruskigt bra, med en tyngd som helt skiljer sig från studio-versionen, och Cry awihle lika "gungig" som vanligt.

Vad tyckte ni om Globen?

[leifwoxlin]

Konserten i höstas på Globen var kanske den mest sammanhållna och täta Dylan-konsert jag varit på själv. Allt tycktes välrepeterat och inövat – det gick som på räls, och numren blev aldrig längre än nödvändigt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Jag saknar redan den oförutsägbara Dylan, men å andra sidan är det kanske generellt så med Dylan att det är först efteråt som man fattar den verkliga storheten (=jag talar för mig själv).

[I&I]

Vad tyckte ni om Globen?

Jag minns som sagt Globen som den minst inspirerade av dom tre svenska spelningarna i höstas. Vilket inte på något sätt betydde att den var dålig.
Det är den enda av dom tre som jag inte har hört igen efteråt ännu, så jag har inte kunnat kontrollera om jag hade "fel" på plats eller ej.

Jag minns även att det tycktes som om Dylan själv vid flera tillfällen inte kände sej helt nöjd med sakernas förhållanden, dessutom utan att direkt överdriva tror jag.

Bytte bort gitarren mot pianot, var det två eller t.o.m tre gånger? med bister min.
Särskilt kul tyckte jag det var när han dundrade iväg munspelet snett bakåt i nån låt, men jag har totalt glömt bort vilken det var. Drygt halvvägs in i konserten var det va? Men då såg han INTE glad ut...  

Egentligen var det nog en ganska bra konsert. Fast den försvann lite i glömska redan efter ett par låtar i Karlstad.