Hejsan allihopa!
Är ny på det här forumet och det är väl inte mer än rätt att jag presenterar mig lite grann innan jag säger mitt om hur jag upplevde Gbg och Aalborg.
Kalle_P är förkortning för mitt fulla namn Karl Pettersson. Jag är 22 år gammal och studerar bioteknik på LTH i Lund. Har redan avverkat två hela år och är inne på mitt tredje. Faktum är att jag skrev en tenta samma dag som jag såg Bob i Gbg. Det var lite svårt att fokusera på skrivningen om vi säger så...
Hur som helst väcktes mitt Dylan-intresse i samband med polarpris-utdelningen. Jag tyckte då att Dylan var den coolaste person jag någonsin sett, där han satt och inte rörde en min när Sveriges "artist-elit" hyllade honom. Så jag antar att jag är ett relativt nytillkommet fan om man jämför med många av er gamla rävar
.
Jaja, det var en liten kort introduktion innan vi kommer till väsentligheterna
.
Gbg-giget var min sjätte Dylan-koncert och mina förväntningar var som för många andra gissar jag efter totalsågningen i AB, inte allt för höga. Av erfarenhet vet jag dock att vissa recensenter helt enkelt inte förstår Dylan och försöker ta vara på varje chans att såga honom längs med fotknölarna. Så jag visste att uselt skulle det inte vara, men magiskt? Det hade jag aldrig vågat drömma om.
Jag vet inte vad ni tycker, men hans röst verkade vara i mycket bättre form, än när han besökte oss för två år sedan. Mindre grymtningar (wolfman på engelska
)och bättre frasering överlag.
Det inledande country-partiet tycker jag funkade mycket bra och framför allt I'll be your baby tonight var fin med ett vackert munspelssolo framme vid scenen.
Just like a woman var också en trevlig överraskning med ännu ett bra munspel för att avrunda sången och det är alltid komiskt när publiken försöker sjunga med Bob. Det kan inte bli annat än ett misslyckande
.
Många verkar tycka att Cry a while var fantastisk och jag håller med om att den var bra, men tycker nästan det var mer ös i den för två år sedan. Fortfarande jävligt bra. En positiv överraskning var hur väl han framförde Make you feel my love. När jag hörde vilken låt han började spela grimaserade jag lite och tänkte att nu blir det julafton "up-singing"-fantasterna om det finns några sådana, men det lät faktiskt riktigt bra. För Highway 61 som följde saknar jag egentligen ord för att uttrycka hur bra det var. Och att sedan få en helt magisk version av Love Sick direkt efter denna urladdning var för bra för att vara sant. Sedan förväntade jag mig Honest with me eller TD&TD, men vi bjöds istället på en stabil tagning av I don't believe you. Därefter kom min personliga favorit Desolation row och även om Dylan missade några rader här och där var det en undebar version. Om avslutande summer days och extranumrena kan jag egentligen inte säga så mycket. Det var stabila versioner av sånger man hört kanske lite väl många gånger på diverse bootlegs och konserter för den delen.
Jag tänkte säga några ord om Aalborg-koncerten här också, men hinner inte just nu. Dessutom hör den hemma i en anna tråd.
Hur som helst verkar ni vara ett trevligt gäng hela bunten, till skillnad från poolen där folk bara verkar trakassera varandra och säga hur kass Bob Dylan modell 2005 är. Efter dessa konserter vet jag att det bara är skitsnack.