Blidösunds hemsida: "F-headsens årsmöte är när denne rockveteran gästar Blidösund, varje spelning på båten blir omtalad länge efteråt... (24/6, 17/9)" Om tre veckor. Kan finnas någon biljett kvar.
Ögonvittne från allra första Blidösundsspelningen för 16 år sedan:
"Vi har inte spelat på ett och ett halvt år så det här är ganska roligt för oss att starta upp igen" annonserar Anders och så pang igång med 'Ömhetsdesperado'. Svintungt. Urtajt. Trummorna piskar det raka drivande beatet. Basen pumpar varianter på en melodisk rytmfigur som sitter som en smäck till virveln. Det kvider och ylar om steelguitaren... krigar i verserna, slår sig lös i solona ... är David Lindley ombord?!
Anders själv hugger och fyller i med gitarr och kastar ur sig raderna, prickskjuter orden in i svänget. "Det måste vara brända änglar som byter vingar med varann/ Det måste vara nån som gör det ingen annan kan/ Bravado! Bravado! En ömhetsdesperado säger värm mig."
Applåd. Jubel.
En vässad 'Mer Än Amerika' och sedan 'Osårbar'. Bra drag hela vägen. Stark öppning. Svallvågor från något stort och rundgången tjuter till när båten kränger.
Efter en 'Kärlek' som drar ner tempot ska vi få höra en gammal låt. "Nja gammal och gammal," korrigerar Anders. "Den är från 1982. 'Dimman Ligger Tät'." Folk klappar. Äsch... inte min favorit. Men den låter skitbra faktiskt. Har aldrig tänkt på hur snyggt den där versen kan låta. Ett sug som inte fanns på originalet. Någon ropar på 'Ulla Hau' men Anders meddelar att det blir en lite färskare ballad, och vi får 'Flickan Med Den Blågröna Blicken'. En ovanligt "Byrdsig" 'Skuggspel' kommer härnäst och sitter fint. De träffsäkra men ändå så skruvat visuella bilderna levereras kaxigt och uppgivet på samma gång liksom. Effektivt. Kraftigaste bifallet sedan öppningslåten. Ännu mer jubel får 'Rock Me In The Moonlight' med stor banjoshow från Jespers sida.
En snabb 'Jazz' följer på det, och efter bandpresentation körs sista låten före paus... Våld.
Det är en svulten och laddad samling F-heads ombord. I väntan på andra set acapellaskrålas låt på låt. 'Ulla Hau', 'Vit Flagg', 'Skratta Tills Tåget Går,' 'Nytt Blod'... Folk kan hela texterna. Vi rundar Vaxholms fästning. Och så släntrar bandet på igen. 'Brevet' (The Letter) inleder andra halvlek lugnt innan 'Boulevardminnen' rullar igång. Snygg countryrock men folk vill höra gamla låtar. Också. 'Tic-Tac-Toe'. Och så meddelar Anders för andra gången att det kommer: "en gammal låt... från 1976".
Alla i publiken vet ju att 'Skratta Tills Tåget Går' kom 1977, men vad gör det. Nu är det 1993 och den här versionen är inte dum alls. Jesper broderar in ett stänk folkton i mollsolona. Alla vrålar "hå-hå!" och ler lyckligt. Stort jubel.
"Ni som står längst bak kan ju sätta igång och dansa om ni känner för det" säger Anders F, men det har folk redan gjort. 'Kyss Min Hand Och Min Tamburin' härnäst. Ovanligt låtval och versionen växer ut till något sorts jammande i bra fart med basen i centrum. Skitfräckt. Lasse Bax spelar melodier. Rothsten intensifierar trummorna... Grateful Dead... typ, tio minuter in i 'Eyes of the world'.
'Hon Sköt En Yuppie Idag' hämtar näring från Stray Gators rytmiskt. Given publikfavorit från LP:n Våld. Spöklikt solo. Och efter 'Kungarike' finns det ingen återvändo... det här är bara så bra! 'Svårt Det Är Att Leva, Svårt Det Är Att Dö' är oväntad och 'Annamaria' är galen allsångscountry live.
Och sedan 'Lagom Hårt' i en sagolik jätteversion. Sparsmakat precist soloparti. Rothstein piskar igång som en levande helikopter på upptakterna inför slutrefrängen. Och så rakt in i 'Jag Kysste Henne Våldsamt' som gungar hårt. Texten tidlös trots sin specifika datering. (Helgen i mars 1980 då Wolverhampton tog sin andra ligacupseger... nämen va handlar den inte om det?) En jazzig racerversion av 'Måsarna Lämnar Gotland' är partytime och som avslutning landar vi i 'Norrländska Vatten'.
Vi ligger vid kajen men ingen vill gå hem. 'Det Är Inte Snön Som Faller'... mitt i sommaren! Varför inte? "God jul! God jul!" Alla vrålar och tempot är rasande och Rönnblom träffar rätt på de flesta ord. "Trumsolo! Trumsolo! Trumsolo! Trumsolo!" Scenen är tom men Rothstein luras upp igen och transformeras till Keith Moon innan det obönhörligen är slut för båten är fastgjord och ska tömmas.
Och sakta vi går genom Gamla Stan mot tunnelbanan fånleende efter en höjdarkväll. Och det har bara blivit bättre utmed åren.
Välkomna!
