Ola Magnell fyller 70 år i dag, den 20 januari 2016. Grattis!
Ja, eller om det är imorgon ... detta kan ännu inte anses tillfyllest utrett. Men skit samma, vi hyllar honom både idag och imorgon 
Och just som jag skrivit detta ser jag vad jubilaren själv skrivit på FB. Det är alltså idag. Och här är hela texten:
"Tut tut, människor! Först klockan 22.55 i afton är det 70 år sen mandrom första gången slog upp ögonen i den förgängliga världen. Med skrock i sinnet brukar jag vänta med att fira fölsenatt tills detta klockslag passerats.
Min både ömma och stränga moder anförtrodde mig att det blev störtförlossning på BB:s badrumsgolv; en sjuksyrra hade tittat in, ropat "herregud" och vänt på klacken. På den tiden påskyndades ibland födslar, vilket i mitt fall var rätt coolt eftersom jag eljest blivit ett måndagsex. David Lynch föddes för övrigt samma dygn. I Frankrike avgick krigshjälten Charles de Gaulle som premiärminister. Och en minut efter midnatt den 21 januari 1946 påbörjade 750 000 amerikanska stålverksatbetare en generalstrejk sen US Steel nobbat slutbudet. Hur mycket tjänade en svensk lantarbetare på den tiden? Inte många hundralappar i månaden, tror jag mig veta.
Konceptionen måste ha skett ett par veckor före Tysklands slutgiltiga kapitulation i WW2 i maj 1945. Hemma på gården hade farbror Rudolf - fiolspelande vän till familjen - bett att få jobba extra i trädgården för att skingra sorgen över de ohyggliga grymheter hans släktingar utsattes för i Nazityskland. Men även i lilla Kalmar fanns nazianstuckna "tyskvänner". På den gamla jätteeken i allén vid den obevakade järnvägsövergången fick storebrorsan dagligen riva ner nazistaffischer. Tyska var fortfarande andra språk efter svenska och det hade gått vilt till på läroverkets skolgård när elever drabbade samman med högljutt marscherande ungnassar. Visserligen hade det blivit fred i Europa. Men gjorde vi nånsin upp med det bruna arvet? Det förefaller inte så, för att uttrycka sig milt.
Kanske bidrar ett diffust minne av kontakten med det föga välkomnande badrumsgolvet till en sorts upplevd släktskap med alla barn som fötts frysande till denna grymma, underbara, orättvisa och gåtfulla värld där de första prövningarna för mitt vidkommande bestod av kikhosta, falsk krupp, örsprång, mässling, vattenkoppor, Herrans tukt och förmaning och ständig verklighetsflykt. Men till skillnad från barnen i min föräldrageneration - tre av min mors syskon dog i späd ålder - kunde de allra flesta av oss i denna välmående vrå av världen överleva och få ett förhållandevis tryggt och drägligt liv. Är det ett kollektivt minne av svunnen ofärd och en nedärvd rädsla för att tvingas lämna bekvämlighetszonen i folkhemmets trygga famn och ånyo hamna i fattigdomsträsket som gör många av oss ovilliga att ta emot och bistå mänskor som tvingats lämna hus och hem i all hast och fly från förföljelse och krigets fasor? Sådana funderingar genomkorsar hjärnan denna förmiddag i det förskingrade folkhemmet.
Såklart är gränsen som passeras i natt imaginär. "Age is a matter of mind. If you don't mind, it does not matter." Efter fem år som ålderspensionär hade jag ändå önskat ägna lite mer tid åt reflektion och ta det lite coolare med gig och över huvud taget. Dessvärre omöjligt med så blygsam pension. Hej hopp alla glada entreprenörer, nu kör vi sista varvet!!
Oj, nu kommer blomsterbudet. Det ser tungt ut!!"
