Lika bra att klistra in gårdagens recension av deLillos nya album Rett Og Slett Livet. Kanske nån som råkar höra den - eller blir sugen att.
04 Nov 2014, 10:32
Nu har jag umgåtts med skivan över helgen. Tänkte jag skriva. Men sedan dess har jag varit i London och en massa annat. Och lyssnat på cd:n många gånger.
Egentligen gillar jag inte såna spår-för-spår-recensioner.
Men nu blev det så ändå.
RETT OCH SLETT LIVET
Den typiska öppningslåten på en deLillos-platta. Upptemposång förstås och den enda gitarrdrivna låten här. Listpoesi av enkel modell. En titelsång som inte har så mycket att göra med plattan i övrigt. Och som samtidigt likväl sätter temat för plattan – livet. Och därmed döden. Och alla tillfälligheter och valsituationer däremellan.
ALT STÅR I MIN MAKT
Inleds med en sorts invokation, intro, primalpampigt. Intressant komposition – samtidigt ett varierat avancerat melodibygge, samtidigt en trallig deLillos-standard och samtidigt den råaste vokalinsatsen. Rått men vackert. Många bitar i pusslet. Många facetter i sången. Att välja eller inte välja – det är frågan. Och varje ickeval är likväl ett lika stort val.
TERNINGAR
Mer av ödets tillfälligheter och val. Bygger upp mot en lång jamfade med ambientartad flygel och stråkar – ett tänk besläktat med Synger Munchs Hjerteblod. Dock – om jag måste välja den svagaste titeln på skivan så landar jag på denna.
ONKEL TICO
Fantastisk liten melodi. Besläktad med en sån Neil-typ-av-sång som Love In Mind. Naket sparsmakat. Och likväl melodiskt intrikat likt Joni Mitchells pianoharmonik kring Blue och For the Roses – framför allt i mittensektionen. Någon kanske hör folktonen i en Cornelis Vreeswijk kring 1970? Fantastisk.
MIN BESTE VENN
Genom vissa specifika ordval flaxar kanske någons tankar iväg bort mot Lillos gamle trumslagarvän Rune L, men det är ju Lundevall som gjort text och musik och sångmelodin påminner inledningsvis inte så lite om Big Stars Thirteen men sen svävar den ut över byn i sånt pianoflipprande igen a la Munch-plattan och vidare genom en jazzshufflig jamsektion. Detta jokkefierade jubileumsår är det dock omöjligt att inte tänka på Nielsens Bestevenner från Trygge Oslo med rader som till exempel ”alle veit hvor de penga gikk hen och selv om jeg fikk mangen nye var du fortsatt min beste venn.” Mycket bra alltihop. Hoppas bandet live utnyttjar instrumentalpassagen på slutet – väldigt tacksam slinga och takt att jamma loss på i ett helt nytt deLilloslandskap.
TVILEN ER MIN VENN
Beckströms första här. Någon tidning skrev att detta var en bottennappig bagatell. Men nejnej. Den växer och vill liksom inte sluta växa. Läckert rytmiskt intrikat mellan pianots, gitarrens och trummornas olika takter och ovanpå en snygg melodi och likt de flesta sånger här snuddar vi igen vid valmöjligheter och livets olika vägar.
KJAERE FATTERN
Fint och personligt. Alla dessa familjesånger, alla dessa sånger om livets olika faser. Väldigt perfekt solopassage, både melodiskt och arrangemangmässigt – melodisk fiol och sång och läckra mothugg av Lundevall.
TO PÅ CAFE
Och så kommer fatterns sång, en riktigt typisk Per-text och en mycket bra låt denna också. Drivande tempo och naturligt berättande melodi och en situation att känna igen sig i… En öl till och mitt liv hade tagit en helt annan väg. Perfekt finkonstruerat gitarrsolo. Någon kanske letar ledtrådar och funderar på varför sången sluter med att igen och igen upprepa titeln på Bjørg Viks 80-talsnovellsamling Snart er det høst. Någon kanske kikar i den boken och på första sidan läser ”til Lars”.
BARNEBARNAS BARNEBARN
Inleds med tematiken från min gamla favorit God Natt med sitt sitt-uppe-på-natten-tema; yes that’s me. Storslagen och samtidigt lågmäld. Beatles tänker jag att Lillo har lyssnat på nån gång. Beatles är bra. Någon kanske tänker ELO eller deLillosk traditionell powerballad. Alla får tänka vad de vill. Jorden är bra att ha. Lillo-Stenberg är bra att ha.
DRÖM
Å en exemplarisk avslutning och vilken bra låt! Perfekt framförd av Beckström nära mikrofonen och lyssnaren. Livet, döden. Makalöst bra i sin korthet. Livet är en dröm som Kalvik sjöng.
Så…
Varje spår är sitt eget spår. Och är ett helt ok eller skitbra spår.
Men framför allt känns det som att skivan är perfekt sekvenserad. Varje låt känns helt rätt efter den förra, varje uppbyggd instrumentalfade fyller sin funktion för att leda in mot nästa spår. Melodiskt suggestivt. Behagligt men också vackert scary.
Så som Munch-cd:n fungerade och även tex Huskeglemme hade en del av det tänket.
Att Lars L-S inte alls spelar elgitarr präglar förstås soundet. Intressant att se de stora linjerna när den stora historien ska skrivas – man ser ett övergripande flygeltänk på dessa två nämnda skivor.
Som kontrast till Kanke Snu-plattan som var den (hittills) mest gitarrdominanta plattan.
Jag är förvånad att jag gillar skivan så mycket som jag gör. Jag är inte den som brukar gilla keyboards.
Kan till och med tycka klaviaturinstrument förstör bland gitarrerna.
Jag gillar gitarrer – akustiska och elektriska och basar och mandoliner och banjos och ukuleler.
Men jag gillar skivan mycket. Spelar den gärna igen och igen.
Är övertygad om att gitarrerna kommer att komma tillbaka. På konserterna och på andra plattor. I grunden är ju deLillos är ett gitarrband med gitarrälskande medlemmar.
Sist men inte minst alls – alla dessa små detaljer. Som vanligt är produktionen pepprad med små små detaljer som knappt märkbart lyfter och förändrar soundet. Så viktigt! En liten lustig gitarrfras, ett litet slagverk på just de perfekta fyra takterna, en kort passage kör, en extrafigur på ett mellanspel, ett pling, ett skrap, ett dubbelslag, en accent, ett andetag.
