Klart Dylans röst passar för blues.
Personligen hamnar inte fotostatblues på min topplista över vad Dylan helst bör göra.
Hur bra det än må låta så föredrar jag en lite mer akustiskt baserad platta med Idiot Wind/If You See Her Say Hello-pastischer än en skiva med Im a Man/Wifes Hometown-pastischer.
...och vad jag inte hann skriva igår: Jo Dylans senare skivor är bra.
Men har stöpts i samma form med vissa krydderier.
Några spår tydligt Lanoiserade på
TOOM, ett par schlagerballader på
L&T,
MT som grundplåten i detta tänk och så
TTL med Hidalgoismer som profil på den.
Men de är ihoprörda i samma degbunke.
Trodde efter
MT att den var slutet på en sorts trilogi men sen kom
TTL.
Men nu trodde jag det skulle bli en annan ljudbild på allvar. Han har ju verkligen skiftat sound, röst instrumentering och attityd genom hela kariären - sällan kört mer än något år i samma spår.
Och går man inte mer åt blues/tung/tjock/heltbandmedtrummor-hållet, så kanske ett mer luftigt akustisk tänk ala 70-75 med småpercussion som fingercymbaler och skjortknappar är en väg att gå?
Blir säkert en bra skiva den här också.
Men tänk om den skulle kunna blivit ännu bättre?