Jäkla Joakim. Har så mycket att skriva nu. Och tänker tamesjutton göra det också.
Men, efter ditt inlägg ... det är ju som att spela Knocked out loaded efter Highway 61 revisited. Eller kanske efter ... Tempest ...
Dina inlägg är fantastiska. Du borde ge ut dem i bokform
Sen måste jag beklaga din tandmiss. Även om sånt inte alltid gör ont så blir det alltid dyrt. Du får väl skicka räkningen till Bob
Men har man såna referenser till skeppsbrott som du har så förstår jag att man kan slinta med bitandet. Skönt att det gick bra med farbror och barnbarn ...
Sen skriver jag ändå. För att jag måste.
Jag skrev om mina första intryck, alldeles ärligt, och det är jag glad att jag gjorde.
Och nu ska jag skriva om mina andra intryck. För jag vet inte när det senast hände att en skiva öppnade sig för mig så mycket mellan lyssning ett och två.
Jag har inte läst några "riktiga" recensioner, så jag utgår helt från mina egna tankar, funderingar och känslor.
Och till att börja med upplever jag den här plattan, alltså efter två futtiga lyssningar, som betydligt mer "svårtuggad" än "Modern times" och "Together through life". Svårtuggad och, ja ... krävande.
Efter två futtiga (sa jag det?) lyssningar kan det inte bli annat än fragment av intryck, men det får duga så länge.
Jag känner, till att börja med, inte att den har så starka band till de övriga 00-talsskivorna som den har till, tja, "Shot of love" eller "Basement tapes".
BT för att den här skivan känns om möjligt ännu mer rotad i riktigt urgammal s k Americana än dessa skivor.
Jag menar, för att kasta mig ut i det allra djupaste vattnet på skivan (och då tänker jag inte på det vatten där Titanic sjönk), vad är Tin angel??? En murder ballad från tidigt 1900-tal? Eller? Tänker på "Gypsey Davey", men inser också att jag inte har tillräcklig kunskap om såna sångare och låtskrivare som t ex Dock Boggs.
Och det behöver man förstås inte ha. Men ... vad ska jag säga om denna låt? Mer än att den stannar tiden, fryser mitt blod och öppnar bråddjup under mig.
Jag bryr mig ännu inte om (är dessutom jättedålig på det) att läsa texterna. De, liksom hela skivan, får öppna sig för mig vartefter. Men det jag redan hör ekar, som sagt, av röster från urgamla tider, och hur Bob kan hämta dessa spöken från time out of mind och ställa dem framför oss, det är ett mirakel.
Mer då?
Ja jösses.
Sa jag Basement tapes? Då nämner jag gärna Long and narrow way, som låter som en outtake från samma session som Sign on the cross, gör den inte? Vid sidan om Tin angel tycker jag att den är skivans mest märkliga spår.
Och slutet på Long and narrow way, nog är det härligt klumpigt påklistrat, är det inte?
Ska jag annars välja en låt som jag bugar djupt för och som känns perfekt så är det ändå Scarlet town.
Och detta trots att perfektion knappast är vad den här plattan handlar om.
Men (och ja, jag vänder mig 180 grader från första lyssningen) äventyr handlar det om. Och häpnad.
Och ... det måste sägas ... grymheter. Det finns ju gott om såna på plattan. Liksom det gjorde på många av de gamla balladerna från förrförra sekelskiftet.
Tror inte jag kan komma på en dylanplatta med en sådan mängd hemskheter som denna.
Detta har också säkert avhandlats av många kloka människor, så det lämnar jag för stunden.
Jag koncentrerar mig istället mest på soundet, arren, hur musiken presenteras.
Och det är klart att efter att ha följt Bob genom alla år så har man sina referensramar. Och noterar de ekon man upplever.
Och här ekar det, som sagt, av Basement tapes och Shot of love, för mig, framför allt.
BT både med tanke på alla så nära kopplingar till det man slarvigt kan kalla för Harry Smiths värld, och för dess brist på finess och polerat sound.
SOL just för det senare, det råa som jag, trots att SOL långt ifrån är någon av mina favoritskivor, kan uppskatta på den skivan.
Tycker att Narrow way, kanske framför allt, har en hel del SOL-känsla.
Titelspåret då???
Ja. Ja! Okej då ...
Ja, jag upplevde så mycket mer vid andra lyssningen än vid den första. Detta "sirliga"språk, och musik som matchar. Ingen likhet musikaliskt, men kunde inte låta bli att associera till Black Diamond Bay.
En annan sak jag noterar är att jag inte hör en enda munspelston på skivan. När hände det senast???
Ojdå. Det blev visst lite längre än mitt första inlägg.
Men jag ville ju säga att ... jag har dragits in i trollkretsen, ännu en gång.
Och Joakim, se till att få den tanden lagad, detta är som sagt en skiva med visst tuggmotstånd .....
