Författare Ämne: Hej alla (sent omsider)  (läst 3134 gånger)

Utloggad Michael Staff

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 33
    • Visa profil
    • E-post
Hej alla (sent omsider)
« skrivet: 07 oktober, 2012, 22:33:57 »
Hej! Trots nästan dagligt Dylanmissbruk på nätet blir det inte av att jag tar mig samman och själv aktivt bidrar. Finns alla möjliga ursäkter för det, men nu tänkte jag i alla fall kort presentera mig - alltid en början! So here goes.

Född 1970, uppvuxen i Stockholmsförort, bor i Täby.

Började lyssna på Dylan i mitten på 1980-talet. Hade två Dylan-vinyler, Blood on the Tracks och At Budokan. Lite bisarrt så blev det Budokan-plattan som för mig blev inkörsporten till Dylans 1960-tal ... Jag lyssnade sen in mig på de klassiska plattorna och gillade det förstås, men fortfarande var Dylan en av flera andra artister och grupper för mig. På den tiden var det allt från Led Zeppelin till Prince och gud vet vad. (Dock hade jag redan då en särskild förkärlek för musik från ca 1965-1975 - och jag tycker nog fortfarande att det finns något magiskt med de åren.)

Första konserten blev 1989 i Globen. Dylan var ju inte direkt het bland gymnasiekompisarna så jag pallrade mig dit själv, på en plats längst bort från scenen. En intressant upplevelse helt klart. Jag frågade mannen bredvid vad låtarna hette. Störst inryck gjorde "Hey La La" och "Silvio" ...     

Först hösten 1992 föll polletten ner på riktigt. På ett sätt lite kul att dessa mina första intensiva Bob-år sammanföll med åren då Dylan befann sig i fullkomlig medieskugga. Köpte förstås upp mig på alla plattor. Hörde talas om märkliga Dylan-fanzines i England (kommer inte ihåg hur, det här var före Internet), skrev till och fick svar från John Bauldie och prenumererade sen på The Telegraph och Isis. Oj, vad man såg fram emot nästa nummer av de tidningarna. Och man ringde telefonsvarare i England för att få de senaste nyheterna. Kommer t ex ihåg att man fick setlistorna från Unplugged-konserterna hösten 1994 via telefon. Allt var lite hemligt, lite konspiratoriskt. En sak som under lång tid höll på att göra mig vansinnig var recensionerna av bootlegs i Isis. Man längtade sig ju fördärvad efter att få höra alla dessa plattor. Men hur? Jag hade sprungit runt och frågat i varenda skivaffär men än så länge hade jag inte lyckats få tag på dessa uppenbarligen fantastiska alster. Men så en dag, helt oförhappandes, i en skivaffär i Gamla stan (vissa av er vet säkert vilken). Efter några misstänksamma frågor nickade till slut den skäggige mannen i kassan och gick in i ett litet kyffe och kom ut med - hela kartonger med Dylan-botlegs! Jag var i himmelriket. Det enda lilla problemet var att jag var student och verkligen inte hade pengar till något så objektivt onödigt som detta. Dyrt som fasen var det, men till den här affären drogs jag likt en nattfjäril till ljuset under ett par års tid. Fantastiskt.

Enerverande var det förstås att Dylan plötsligt verkade ha bestämt sig för att hoppa över Norden under de här åren. Om jag minns rätt så besökte han bara Oslo och Roskilde 1995 men det var väl enda gångerna från hösten 1992 till 1996?

Till slut, sommaren 1996 blev det snudd på religiöst när Dylan äntligen dök upp. Då hade det också varit ett "Dylan-konvent" här i Stockholm där jag fått förmånen att träffa andra likasinnade. (Dock tyckte jag konventets tema, "30 år sen 1966", var lite mossigt - varför var alla så fixerade vid Dylans 1960-tal?) Jag drog till Pori, Finland och stod längst fram för att äntligen, äntligen få se det hela IRL. Ja, ni vet känslan. Speciellt att till slut stå där och vara så där nästan fånigt glad.

Känslan med Time Out of Mind 1997 var att världen kom i kapp. Vi andra hade ju under flera år sett en klart skärpt och inspirerad Dylan. Nog för att t ex året 1991 har sin givna plats (eller hur Jörgen?), men min bild var ändå att Dylan, med början någonstans hösten 1992-1993, hade blivit fokuserad på ett lite annorlunda sätt än åren närmast före. Det var hur som helst stort när man fick tag på ett kassettband sensommaren 1997 med den nya plattan. Här var nu denne nye Dylan äntligen representerad på platta för den stora allmänheten!

Oj då, detta blev lite långrandigt, hade bara tänkt nämna typ några favoritskivor, men har nu trots rejäla textmassor bara kommit till 1997 i någon form av privat Dylan-historik. Nåja, man har en tendens att get carried away när det gäller Dylan. ;) För att göra en lång historia kortare så blev det sen alla Dylans konserter på svensk mark till mitten av 2000-talet någongång (men självklart alla konserter i Stockholm fram till nu).

När jag tänker efter är det väl antagligen så att Dylans 1990-tal har en alldeles speciell plats i hjärtat. De senaste 3-4 åren har jag ibland känt mig lite bedrövad över statusen på Dylans röst. Å andra sidan är det nog ofta Youtube som spökar med alla dessa low-fi-videos. "Tempest" är ju hur som helst ett rent underverk.

Några favoritplattor:
Love & Theft
Slow Train Coming
Blood on the Tracks
Highway 61 Revisited
Blonde on Blonde
Time Out of Mind
World Gone Wrong
Tempest
Oh Mercy
Modern Times

Några favoritlåtar:
Lonesome Day Blues
Highwater
Senor
Narrow Way
Can't Wait
Shelter From the Storm
Slow Train
God Knows
Forever Young
Tangled up in Blue
In the Summertime
What Can I Do For You

Etc, etc, etc ... Inser att en sådan här uppräkning aldrig kommer att ta slut så jag slutar där ...

Ok, tack för mig så länge. 
Michael

                 

 
It's now or never
More than ever

Utloggad AndersG

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3628
    • Visa profil
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #1 skrivet: 08 oktober, 2012, 10:39:16 »
Hej! Trots nästan dagligt Dylanmissbruk på nätet blir det inte av att jag tar mig samman och själv aktivt bidrar. Finns alla möjliga ursäkter för det, men nu tänkte jag i alla fall kort presentera mig - alltid en början! So here goes.

Född 1970, uppvuxen i Stockholmsförort, bor i Täby.

Började lyssna på Dylan i mitten på 1980-talet. Hade två Dylan-vinyler, Blood on the Tracks och At Budokan. Lite bisarrt så blev det Budokan-plattan som för mig blev inkörsporten till Dylans 1960-tal ... Jag lyssnade sen in mig på de klassiska plattorna och gillade det förstås, men fortfarande var Dylan en av flera andra artister och grupper för mig. På den tiden var det allt från Led Zeppelin till Prince och gud vet vad. (Dock hade jag redan då en särskild förkärlek för musik från ca 1965-1975 - och jag tycker nog fortfarande att det finns något magiskt med de åren.)

Första konserten blev 1989 i Globen. Dylan var ju inte direkt het bland gymnasiekompisarna så jag pallrade mig dit själv, på en plats längst bort från scenen. En intressant upplevelse helt klart. Jag frågade mannen bredvid vad låtarna hette. Störst inryck gjorde "Hey La La" och "Silvio" ...     

Först hösten 1992 föll polletten ner på riktigt. På ett sätt lite kul att dessa mina första intensiva Bob-år sammanföll med åren då Dylan befann sig i fullkomlig medieskugga. Köpte förstås upp mig på alla plattor. Hörde talas om märkliga Dylan-fanzines i England (kommer inte ihåg hur, det här var före Internet), skrev till och fick svar från John Bauldie och prenumererade sen på The Telegraph och Isis. Oj, vad man såg fram emot nästa nummer av de tidningarna. Och man ringde telefonsvarare i England för att få de senaste nyheterna. Kommer t ex ihåg att man fick setlistorna från Unplugged-konserterna hösten 1994 via telefon. Allt var lite hemligt, lite konspiratoriskt. En sak som under lång tid höll på att göra mig vansinnig var recensionerna av bootlegs i Isis. Man längtade sig ju fördärvad efter att få höra alla dessa plattor. Men hur? Jag hade sprungit runt och frågat i varenda skivaffär men än så länge hade jag inte lyckats få tag på dessa uppenbarligen fantastiska alster. Men så en dag, helt oförhappandes, i en skivaffär i Gamla stan (vissa av er vet säkert vilken). Efter några misstänksamma frågor nickade till slut den skäggige mannen i kassan och gick in i ett litet kyffe och kom ut med - hela kartonger med Dylan-botlegs! Jag var i himmelriket. Det enda lilla problemet var att jag var student och verkligen inte hade pengar till något så objektivt onödigt som detta. Dyrt som fasen var det, men till den här affären drogs jag likt en nattfjäril till ljuset under ett par års tid. Fantastiskt.

Enerverande var det förstås att Dylan plötsligt verkade ha bestämt sig för att hoppa över Norden under de här åren. Om jag minns rätt så besökte han bara Oslo och Roskilde 1995 men det var väl enda gångerna från hösten 1992 till 1996?

Till slut, sommaren 1996 blev det snudd på religiöst när Dylan äntligen dök upp. Då hade det också varit ett "Dylan-konvent" här i Stockholm där jag fått förmånen att träffa andra likasinnade. (Dock tyckte jag konventets tema, "30 år sen 1966", var lite mossigt - varför var alla så fixerade vid Dylans 1960-tal?) Jag drog till Pori, Finland och stod längst fram för att äntligen, äntligen få se det hela IRL. Ja, ni vet känslan. Speciellt att till slut stå där och vara så där nästan fånigt glad.

Känslan med Time Out of Mind 1997 var att världen kom i kapp. Vi andra hade ju under flera år sett en klart skärpt och inspirerad Dylan. Nog för att t ex året 1991 har sin givna plats (eller hur Jörgen?), men min bild var ändå att Dylan, med början någonstans hösten 1992-1993, hade blivit fokuserad på ett lite annorlunda sätt än åren närmast före. Det var hur som helst stort när man fick tag på ett kassettband sensommaren 1997 med den nya plattan. Här var nu denne nye Dylan äntligen representerad på platta för den stora allmänheten!

Oj då, detta blev lite långrandigt, hade bara tänkt nämna typ några favoritskivor, men har nu trots rejäla textmassor bara kommit till 1997 i någon form av privat Dylan-historik. Nåja, man har en tendens att get carried away när det gäller Dylan. ;) För att göra en lång historia kortare så blev det sen alla Dylans konserter på svensk mark till mitten av 2000-talet någongång (men självklart alla konserter i Stockholm fram till nu).

När jag tänker efter är det väl antagligen så att Dylans 1990-tal har en alldeles speciell plats i hjärtat. De senaste 3-4 åren har jag ibland känt mig lite bedrövad över statusen på Dylans röst. Å andra sidan är det nog ofta Youtube som spökar med alla dessa low-fi-videos. "Tempest" är ju hur som helst ett rent underverk.

Några favoritplattor:
Love & Theft
Slow Train Coming
Blood on the Tracks
Highway 61 Revisited
Blonde on Blonde
Time Out of Mind
World Gone Wrong
Tempest
Oh Mercy
Modern Times

Några favoritlåtar:
Lonesome Day Blues
Highwater
Senor
Narrow Way
Can't Wait
Shelter From the Storm
Slow Train
God Knows
Forever Young
Tangled up in Blue
In the Summertime
What Can I Do For You

Etc, etc, etc ... Inser att en sådan här uppräkning aldrig kommer att ta slut så jag slutar där ...

Ok, tack för mig så länge. 
Michael

               

Tack för trevlig läsning om ditt sökande efter (allt) mer av det goda från Duluths största son.
Politics is entertainment. It's a sport. It's for the well groomed and well heeled. The impeccably dressed. Party animals. Politicians are interchangeable.

Utloggad Anders S

  • Global Moderator
  • Precious Angel
  • *****
  • Antal inlägg: 4264
    • Visa profil
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #2 skrivet: 09 oktober, 2012, 22:31:48 »
Välkommen Michael, och tack för att du delar med dig. Känner igen mig i mycket av det där. Sökandet efter likasinnade och bootlegs  :party:

Hoppas få höra mer av dig och att du kommer att trivas  :d2:
I'm looking for a place that's going to animal my soul,
knit my return, bathe my foot, and collect my dog.
Commission me to sell my animal to the bird to clip
and buy my bath and return me back to the cigarette!

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6914
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #3 skrivet: 09 oktober, 2012, 23:18:14 »
Hej! Trots nästan dagligt Dylanmissbruk på nätet blir det inte av att jag tar mig samman och själv aktivt bidrar. Finns alla möjliga ursäkter för det, men nu tänkte jag i alla fall kort presentera mig - alltid en början! So here goes.

Född 1970, uppvuxen i Stockholmsförort, bor i Täby.

Började lyssna på Dylan i mitten på 1980-talet. Hade två Dylan-vinyler, Blood on the Tracks och At Budokan. Lite bisarrt så blev det Budokan-plattan som för mig blev inkörsporten till Dylans 1960-tal ... Jag lyssnade sen in mig på de klassiska plattorna och gillade det förstås, men fortfarande var Dylan en av flera andra artister och grupper för mig. På den tiden var det allt från Led Zeppelin till Prince och gud vet vad. (Dock hade jag redan då en särskild förkärlek för musik från ca 1965-1975 - och jag tycker nog fortfarande att det finns något magiskt med de åren.)

Första konserten blev 1989 i Globen. Dylan var ju inte direkt het bland gymnasiekompisarna så jag pallrade mig dit själv, på en plats längst bort från scenen. En intressant upplevelse helt klart. Jag frågade mannen bredvid vad låtarna hette. Störst inryck gjorde "Hey La La" och "Silvio" ...     

Först hösten 1992 föll polletten ner på riktigt. På ett sätt lite kul att dessa mina första intensiva Bob-år sammanföll med åren då Dylan befann sig i fullkomlig medieskugga. Köpte förstås upp mig på alla plattor. Hörde talas om märkliga Dylan-fanzines i England (kommer inte ihåg hur, det här var före Internet), skrev till och fick svar från John Bauldie och prenumererade sen på The Telegraph och Isis. Oj, vad man såg fram emot nästa nummer av de tidningarna. Och man ringde telefonsvarare i England för att få de senaste nyheterna. Kommer t ex ihåg att man fick setlistorna från Unplugged-konserterna hösten 1994 via telefon. Allt var lite hemligt, lite konspiratoriskt. En sak som under lång tid höll på att göra mig vansinnig var recensionerna av bootlegs i Isis. Man längtade sig ju fördärvad efter att få höra alla dessa plattor. Men hur? Jag hade sprungit runt och frågat i varenda skivaffär men än så länge hade jag inte lyckats få tag på dessa uppenbarligen fantastiska alster. Men så en dag, helt oförhappandes, i en skivaffär i Gamla stan (vissa av er vet säkert vilken). Efter några misstänksamma frågor nickade till slut den skäggige mannen i kassan och gick in i ett litet kyffe och kom ut med - hela kartonger med Dylan-botlegs! Jag var i himmelriket. Det enda lilla problemet var att jag var student och verkligen inte hade pengar till något så objektivt onödigt som detta. Dyrt som fasen var det, men till den här affären drogs jag likt en nattfjäril till ljuset under ett par års tid. Fantastiskt.

Enerverande var det förstås att Dylan plötsligt verkade ha bestämt sig för att hoppa över Norden under de här åren. Om jag minns rätt så besökte han bara Oslo och Roskilde 1995 men det var väl enda gångerna från hösten 1992 till 1996?

Till slut, sommaren 1996 blev det snudd på religiöst när Dylan äntligen dök upp. Då hade det också varit ett "Dylan-konvent" här i Stockholm där jag fått förmånen att träffa andra likasinnade. (Dock tyckte jag konventets tema, "30 år sen 1966", var lite mossigt - varför var alla så fixerade vid Dylans 1960-tal?) Jag drog till Pori, Finland och stod längst fram för att äntligen, äntligen få se det hela IRL. Ja, ni vet känslan. Speciellt att till slut stå där och vara så där nästan fånigt glad.

Känslan med Time Out of Mind 1997 var att världen kom i kapp. Vi andra hade ju under flera år sett en klart skärpt och inspirerad Dylan. Nog för att t ex året 1991 har sin givna plats (eller hur Jörgen?), men min bild var ändå att Dylan, med början någonstans hösten 1992-1993, hade blivit fokuserad på ett lite annorlunda sätt än åren närmast före. Det var hur som helst stort när man fick tag på ett kassettband sensommaren 1997 med den nya plattan. Här var nu denne nye Dylan äntligen representerad på platta för den stora allmänheten!

Oj då, detta blev lite långrandigt, hade bara tänkt nämna typ några favoritskivor, men har nu trots rejäla textmassor bara kommit till 1997 i någon form av privat Dylan-historik. Nåja, man har en tendens att get carried away när det gäller Dylan. ;) För att göra en lång historia kortare så blev det sen alla Dylans konserter på svensk mark till mitten av 2000-talet någongång (men självklart alla konserter i Stockholm fram till nu).

När jag tänker efter är det väl antagligen så att Dylans 1990-tal har en alldeles speciell plats i hjärtat. De senaste 3-4 åren har jag ibland känt mig lite bedrövad över statusen på Dylans röst. Å andra sidan är det nog ofta Youtube som spökar med alla dessa low-fi-videos. "Tempest" är ju hur som helst ett rent underverk.

Några favoritplattor:
Love & Theft
Slow Train Coming
Blood on the Tracks
Highway 61 Revisited
Blonde on Blonde
Time Out of Mind
World Gone Wrong
Tempest
Oh Mercy
Modern Times

Några favoritlåtar:
Lonesome Day Blues
Highwater
Senor
Narrow Way
Can't Wait
Shelter From the Storm
Slow Train
God Knows
Forever Young
Tangled up in Blue
In the Summertime
What Can I Do For You

Etc, etc, etc ... Inser att en sådan här uppräkning aldrig kommer att ta slut så jag slutar där ...

Ok, tack för mig så länge. 
Michael

               

Hej Michael!

Och välkommen!

Så, när fick vi först kontakt? Måste ha varit 1996, antar jag. Eller? Minikonventet, kanske?
Mitt minne är uselt, och jag hoppas att ditt är bättre.

Sen sågs vi en hel del genom åren, och nu har vi, efter en kortare period av bristande kontakt, av olika skäl, hittat varandra igen.

Och nu har du dessutom återknutit kontakten med l&t.
Bra, Michael!

Försvinn nu inte igen, så är du snäll ...   :d2:  :d2:  :d2:
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Michael Staff

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 33
    • Visa profil
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #4 skrivet: 10 oktober, 2012, 20:21:32 »
Tack, trevligt att vara här. Det är alltid roligt att läsa alla livfulla inlägg på detta forum.

Ja, precis, Jörgen, 1996 var det, på det där konventet. Sen kommer jag ihåg någon träff 1997 - där bl a Danne framförde vad som måste ha varit den första liveversionen någonsin av Love Sick!?

Ett tag där dök man upp till ytan i Dylan-sammanhang nästan enbart när det var konsert. Berodde mest på att jag ofrivilligt hade sjunkit djupt ned i jobbträsket, men nu när jag inträtt i statens tjänst är den biten mer under kontroll. :) Å andra sidan finns nu småbarn så tiden är ändå inte alltid så lätt att styra över. ;)     

It's now or never
More than ever

Utloggad Leif

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 4124
    • Visa profil
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #5 skrivet: 20 oktober, 2012, 18:50:34 »
Jag har ju glömt att säga Hej och välkommen hit Michael! Så jag gör det nu, kul att du har "anslutit dig".
Känner också mycket väl igen mig i det du skriver.

Så, post away, bara!  :d5: ^_^
The man in me will hide sometimes to keep from bein seen.
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5828
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #6 skrivet: 30 oktober, 2012, 23:46:23 »
Enerverande var det förstås att Dylan plötsligt verkade ha bestämt sig för att hoppa över Norden under de här åren. Om jag minns rätt så besökte han bara Oslo och Roskilde 1995 men det var väl enda gångerna från hösten 1992 till 1996?               

Hej Michael och välkommen! Du har väl även hängt här ett tag. Jag tror att du ganska tidigt var medlem på L&T när det var en Yahoo-grupp 2001-03 (det var ju "min" grupp och jag kollade rätt ofta medlemsregistret).
Det stämmer att Oslo och Roskilde 1995 (jag var i Roskilde, om någon vill veta) var Dylans enda skandinaviska spelningar mellan 1992 och 1996. Som kuriosa kan nämnas att det fanns långt gångna planer på att Dylan skulle spela i Stockholm i slutet av juni 1995, innan spelningen i Oslo 29 juni. Grateful Dead förhindrade dock detta. De bad Dylan värma upp på spelningar i Washington DC 24 och 25 juni 1995. Detta erbjudande gjorde att Dylan förlängde sin vår/sommar-turné i USA och strök spelningen i Stockholm.
(Spelningarna i Washington DC blev för övrigt några av de sista Grateful Dead gjorde. Ungefär sex veckor senare dog Jerry Garcia hastigt.)
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad Michael Staff

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 33
    • Visa profil
    • E-post
SV: Hej alla (sent omsider)
« Svar #7 skrivet: 31 oktober, 2012, 23:10:56 »
Ja, det känns bekant att jag var med lite precis när det började 2001. -_- Sen tappade jag bort mig och försvann in i dimman när sajten försvann från Yahoo tror jag.

Mycket intressant info om ev Sverige-konsert 1995, hade inte den blekaste! Det var nog verkligen lika bra att jag inte hade någon aning då heller - frustrationen skulle ha blivit snudd på ohanterlig. ;)
It's now or never
More than ever