Ja, usch vilken tung dag. Det har regnat och snöat hela dagen. Only a legend can make it do that, som Tom Waits sa om Elvis död.
Hursomhelst, Bowie har funnits i mitt liv sedan jag som tioåring såg Boys keep swinging på någon lusserock på tv. Han blev fundamentet i min musiksmak. Han introducerade Lou Reed, Iggy, Mott The Hoople, Kraftwerk, soulmusik, Pixies, Tv On The Radio och Arcade Fire, med mera för mig. Burroughs och Orwell hittade jag också till via Bowie. Under mina tonår blev han min mentor och stilikon. Jag har så mycket att tacka honom för. Med tiden bleknade han bort lite, även om jag förstås köpte alla plattor och såg honom när han var i Sverige. Musiken han introducerat mig för tog överhanden. Han blev mindre viktig för mig. Jag upptäckte Dylan, country, hip-hop och en massa annan spännande musik. Livet rullade på, men Bowie fanns alltid där i bakgrunden.
Dagens nyhet kastade mig drygt trettio år tillbaka i tiden, när jag tvingade morsan att slanta för en limegrön kostym till skolavslutningen i nian, och när jag envist klädde mig i svarta byxor, väst och bakåtkammat hår på gymnasiet. Till när jag grät framför scenen första gången jag såg honom live och till den där kvällen när jag och min kompis delade på en flaska Jack Daniels och lyssnade på Ziggy Stardust i hans pojkrum på repeat i fem timmar, tills kompisens farsa fick nog och skruvade ur proppen. Allt kommer tillbaka till mig nu. David Bowie är död. Det känns konstigt att skriva det. Han kan väl inte dö? Är han inte en halvgud? En utomjording i otroligt snygga kläder, i princip omärkt av sitt åldrande. Det är svårt att fatta.