Hösten 2003 var ingen särskilt bra tid i mitt liv. Alls. Den gången hade jag planerat in att se Globen-konserten (och den rätt fantastiska hyllning som kvällen innan ägde rum på Kägelbanan). Efter Globen-konserten övernattade jag hos Elston, i sällskap med ett gäng norrmän. Plus Elston förstås. Morgonen efter konserten frågade en av norrmännen mig om jag ville ha frukost. Gärna, sade jag. Norrmannen återkom med ett välfyllt glas whisky. Det var inte vad jag föreställt mig att han menade med frukost, men det dög. Efter en liten klunk bestämde jag mig. Jag skulle inte hem, jag skulle vidare till konserten i Karlstad. Med en ansenlig mängd fräckhet lyckades jag sedan kuppa mig till en plats i bil och en sovplats i en sommarstuga. Eller kuppa och kuppa, ingen blev utan något, vi fick bara tränga ihop oss mer.
Utanför Löfbergs Lila Arena behövde jag skaffa en biljett. De hade fortfarande biljetter kvar i vanliga biljettkassan, men jag bestämde mig för att första prata med en svartabörshaj. Han sa "jag har biljetter till rad åtta till ordinarie pris! Bättre biljetter hittar du inte!" "Wow!" tänkte jag hjärndött och räckte honom en femhundring. Så fort jag inspekterat biljetten närmare visade det sig att det var rad åtta på en av de övre läktarna som avsågs, inte på parkett. Jag hade förmodligen fått en bättre biljett i vanliga biljettkassan. Nåväl, biljetten gav mig i alla möjlighet att se och höra konserten överhuvudtaget, vilket var viktigt nog.
Från min avlägsna läktarplats njöt jag mycket av spelningen i Karlstad. Jag minns att jag tyckte "Desolation Row" var en höjdare och att jag lite senare under konsertens gång tänkte "om det här är sista gången jag ser Dylan, var det en väldigt bra konsert jag avslutade med". Det verkar kanske lite melodramatiskt, men just då verkade framtida Dylan-konserter som något jag inte självklart kunde räkna med att uppleva.
Ja, "Desolation Row" var fantastisk den kvällen.
