Författare Ämne: The 1995 Project  (läst 68882 gånger)

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #15 skrivet: 31 maj, 2013, 11:26:12 »
Första konserten är Prag 11 mars, den har jag. -_-

Utloggad Anders S

  • Global Moderator
  • Precious Angel
  • *****
  • Antal inlägg: 4263
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #16 skrivet: 31 maj, 2013, 14:18:36 »
Första konserten är Prag 11 mars, den har jag. -_-

Gott  :party: :d2:
I'm looking for a place that's going to animal my soul,
knit my return, bathe my foot, and collect my dog.
Commission me to sell my animal to the bird to clip
and buy my bath and return me back to the cigarette!

Utloggad mickesam

  • Landlord
  • *****
  • Antal inlägg: 274
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #17 skrivet: 31 maj, 2013, 18:34:08 »
Egoben, jag har garanterat de spelningar som de andra saknar på CD. När du kommit så långt i ditt lyssnande, hör av dig så ordnar jag dessa. Ett härligt projekt från en av de stora turnéerna som du ger dig på.  :party:

Micke, Göteborg

Utloggad Fajersson

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1174
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #18 skrivet: 31 maj, 2013, 21:25:38 »
Ser verkligen fram emot att läsa om dina intryck. Ett varningens finger, bara. Jag har en kompis som, av någon anledning, föresatte sig att lyssna igenom alla spelningar från 2001. Tror han tänkte skriva en bok om Bob utifrån den turnén. Hursomhelst, orkade han bara en bit in på vårkanten. Sedan ställde han undan Bob i sex år. Först vid Debaser-giget 2007 hittade han tillbaka till Chefen. Låt det inte hända dig, Joakim. ;-)
...and the road is long, it's a long hard climb. I've been on that road for too long a-the time.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #19 skrivet: 31 maj, 2013, 22:12:51 »
Ser verkligen fram emot att läsa om dina intryck. Ett varningens finger, bara. Jag har en kompis som, av någon anledning, föresatte sig att lyssna igenom alla spelningar från 2001. Tror han tänkte skriva en bok om Bob utifrån den turnén. Hursomhelst, orkade han bara en bit in på vårkanten. Sedan ställde han undan Bob i sex år. Först vid Debaser-giget 2007 hittade han tillbaka till Chefen. Låt det inte hända dig, Joakim. ;-)

Ingen risk min vän. Ingen risk. Jag kommer nog bara vilja fortsätta. Kanske.

Utloggad Lucky Old Sun

  • A Friend To The Poor
  • ***
  • Antal inlägg: 105
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #20 skrivet: 01 juni, 2013, 11:05:50 »
Bra idé! Du kommer nästan att kunna kolla tempen på Bob :rolleyes:, hostande på scenen i Prag de tre aprildatumen. Konserterna i England ska ju också vara mycket bra från det året. Senare sommaren och hösten har jag sämre koll på, faktiskt. Men jag har läst en del på Gophersticks sida.

Utloggad M:o Nightmare

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 2156
  • I woke in the mornin' wand'rin'...
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #21 skrivet: 01 juni, 2013, 11:46:09 »
Detta var en festlig idé att genomföra. Hoppas det i en framtid finns någon typ av legal nätmusikbank där sådant här som artisters samtliga konsertupptagningar finns lagrade för beskådan/lyssning för gemene man...något jag gärna ägnar tid åt efter pensioneringen (i den mån man ser och hör något då). Dylans -95-turneår är ju frapperande diger...själv äger jag inget från detta år eftersom Unplugged är inspelat -94....Kul att Patti Smith var med på ett hörn och sjöng på Dark Eyes också...måste bli högt betyg (men detta är ju mot slutet av konsertåret) från dessa shower...

Det var en makalös version Dylan kråmar fram av License to Kill som mikrofonsångare a la Sinatra....(med den otroliga fraseringen vart det omöjligt tom för mästaren att frångå ursprungsmelodin för mycket)

Jag ser fram emot kommande recensioner här på forumet...Lycka Till!  :d5: (läge att skaffa lite year 1995 på hårdvara känns det som)
Gypsy gal, you got me swallowed
I have fallen far beneath
Your pearly eyes, so fast an' slashing
An' your flashing diamond teeth

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #22 skrivet: 06 juni, 2013, 18:37:52 »
Jag har börjat. Det kommer att finnas möjligheter för betydligt fler djupdykningar i både det ena och andra längre fram, även utspårningar och sidoämnen, men detta är i alla fall en start. Nu kör vi. -_-

Konsert 1 av 116, Prag 11 mars 1995

Första konserten är i gång. Jag är i Prag i skarven mellan vinter och vår, det är den 11:e mars. Året är 1995. Det är den första av 116 konserter som jag ska lyssna på. Crash on the levee (down in the flood) inleder vårturnén i Europa och publiken jublar. Det är nationaldag i Sverige, solen skiner och fyller rummet med ett fint ljus. Det kommer ljus från många håll med andra ord. Jag vill mest bara blunda, If not for you, och Dylans röst är fullständigt fenomenal, den är trollbindande för att säga det milt. The hour is getting late, det längsta late han någonsin sjungit, och redan efter tre låtar är det svårt att andas normalt, hjärtat slår snabbare än vanligt verkar det som och ögonen är alldeles blanka och halsen klumpar sig. Varför har jag inte gjort detta tidigare, inte bara lyssnat på den här konserten, varför har jag inte tidigare, långt tidigare för länge sedan, kommit på idén att lyssna på samtliga konserter från detta år? Nu gör jag det och jag är lycklig. Lyckligare än vad jag var tidigare. Det är så underbart att lyssna på inspelade konserter, att höra publiken som om man var på plats och själva musiken är rå, opolerad, inga filter ingen remastring det är bara exakt så som det lät på konserten, med publikens jubel mellan låtarna och ibland mitt under låtarna, precis som det ska vara. Dylan spelar inte gitarr på alla låtar, vilket ger utrymme för ännu större fokus på inte bara sången utan även munspelet, som många gånger inte låtit bättre varken förr eller senare.

Just like a woman passerar mig och Tangled up in blue rullar igång. Winston Watsons typiska många reptilsnabba men samtidigt lätta virvelslag ackompanjerar perfekt Dylan som rabblar orden snabbt, drar ut på blue varje gång. Jag tror den här konserten kommer kännas kort, jag har redan lyssnat på en tredjedel och jag har bara precis börjat känns det som. Jag tar ett djupt andetag, första gången jag andas lugnt sedan jag startade. Dylan låter förvisso alltid förkyld när han pratar men ikväll låter det ännu mer så och mycket riktigt, den här konserten skulle egentligen genomföras dagen före. Ingen sjunger som Dylan, sjuk eller inte. Det akustiska setet inleds med Mr tambourine man, en långsam version, jag måste lyssna. Den här låten kan vara hur bra som helst, mina favoriter är från 1978, 1981, 1999 och 2000. Men versionen 1995 är egentligen minst lika bra som dessa år. Boots of spanish leather är så fin, väldigt varsamt gitarrplockande och Dylan nästan viskar fram orden, så här får gärna musik låta. It's all over now baby blue är ännu bättre, han sjunger den som jag inte hört den tidigare vad jag kan minnas. Det är knäpptyst i lokalen, fullständigt knäpptyst. Jag blundar och förflyttar mig dit, jag faller, klumpen kommer tillbaka och det är så vackert. Hur är det möjligt, jag vet inte och ingen annan heller lär kunna svara, jag behöver inte veta varför, jag behöver bara lyssna. Min stortå på ena foten har jag hårt böjt hårt över de andra tårna utan att jag tänkt på det, nu har jag kramp, jag spänner ut, senorna slappnar av, Dylans underbara munspel igen, publikens jubel och jag kan andas igen. En av många höjdpunkter under denna konsert, så fantastiskt.

Samma känsla håller i sig när Man in the long black coat svagt och långsamt mullrar igång, elgitarrerna kommer tillbaka och Dylan nästan viskar även här, inledningsvis, sedan tar han i så att rösten på gränsen till spricker på det typiska dylanska sättet som man är så van vid och som är så vackert. Jag kommer att få chans att återkomma till vissa låtar, väldigt många chanser, väldigt många gånger. Jag kommer att få chans att både återkomma och att skriva om, djupdyka i låtar låtar som spelats på den här konserten och som kommer att spelas längre fram, för det är många, Maggie's farm, till exempel, som avslutar ordinarie set här, publiken jublar, jag sträcker ut kroppen, väntar spänt på avslutningen. Det kan bli riktigt bra. Långsamt, igen, det går långsamt, nu viskar inte bara Dylan utan även musikerna, men publiken klappar i takt, till Shelter from the storm. Det stegrar, naturligtvis, I'm living in a foreign country but I'm bound to cross the line skriker han, tjuter snarare, och fortsätter på samma sätt resten av låten, kraften överförs sedan till munspelet och gitarrerna tar mer och mer plats, tills det rullas av och det är svårt att inte bli smått förstummad. Dylan förmåga att stegra i instensitet skapar en fantastisk dynamik i dessa framföranden, även i de akustiska låtarna, som avslutande It ain't me babe. Munspelet är mycket skevt och skaver, kanske inte den vackraste avslutningen på en fantastisk konsert, men så blir det ibland. Och jag är åter igen glad att jag började med detta, jag kan knappt vänta på nästa tillfälle, nästa konsert. Nu har resan börjat och den kommer att bli fantastisk.

Utloggad Anders S

  • Global Moderator
  • Precious Angel
  • *****
  • Antal inlägg: 4263
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #23 skrivet: 07 juni, 2013, 10:47:59 »
Tack Joakim, härlig läsning  :d2:

Ska bli spännande att få följa med på denna resa, med urspårningar och djupdykningar  :party:
I'm looking for a place that's going to animal my soul,
knit my return, bathe my foot, and collect my dog.
Commission me to sell my animal to the bird to clip
and buy my bath and return me back to the cigarette!

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #24 skrivet: 07 juni, 2013, 16:52:33 »
Tack Joakim, härlig läsning  :d2:

Ska bli spännande att få följa med på denna resa, med urspårningar och djupdykningar  :party:

Tack Anders. Vi får se hur det utvecklas. Jag hoppas i alla fall att någon blir inspirerad till att lyssna. För det är väldigt intressanta grejer! Nu är det helg men jag ska på grillning i kväll, så det blir inget lyssnande förrän i morgon, jag längtar oerhört! Ulrika sa att jag såg så lycklig ut, när hon såg mig där i soffan med lurar. -_-

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #25 skrivet: 08 juni, 2013, 16:34:55 »
Det blev en konsert idag också, precis lyssnat klart, försöker fortfarande hitta en form, tror det kommer kännas friare längre fram. Och konserterna känns oerhört korta när jag skriver samtidigt, jag är mycket överraskad av detta. Ber även om ursäkt för stavfel och liknande, jag redigerar inte så noga, vill publicera snabbt så att jag kan gå vidare.

Konsert 2 av 116, Prag 12 mars 1995

Det är lördag, två dagar har gått sedan jag lyssnade på första konserten. Det kommer inte att bli en lika koncentrerad lyssning idag, jag spelar musiken i högtalarna i stället för i lurar. Men jag hör det direkt ändå, Dylan är på spelhumör även denna dag i Prag, kraften i sången går inte att ta miste på. Jag ska göra en mojito, med lime, mynta och kanske några jordgubbar, för det känns rätt, solen strålar även denna dag, det är vackert ute, och det är lördag. Jag har även lyckats installera en nätverksmusikspelare idag, inte helt lätt, jag känner för att fira, samtidigt som jag lyssnar på All along watchtower, det är en snabb och kraftfull version, gitarrerna viner i vinden. Munspelet likaså, inte det mest perfekta munspelet, det låter smått galet och det passar perfekt. Flera gånger plockas låten ner till sina små delenheter, och byggs upp igen och igen. Nu har konserten börjat på riktigt. Och jag är med, det är full fokus, nygjord drink i hand, mycket is, rom från Kuba, jag tror på det här.

Just like a woman känns betydligt mer angelägen för mig idag, den är mer inlevelsefull, väsentligt mer till och med, den stora rösten är framme, med den där kraften som kryper in under skinnet. Det finns olika sätt att nå fram till Dylan, olika sätt att uppskatta honom på. För mig är hans sätt att sjunga det tveklöst viktigaste, och hur han låter så olika från period till period, år till år, inte sällan från konsert till konsert. Tangled up in blue stressas iväg, full fart, precis som dagen innan, det går knappt att hinna uppfatta orden även om man anstränger sig. En låt att aldrig upphöras att fascineras av. Igår, idag och imorgon på samma gång, vad händer, när var och mellan vilka, vem förlorar vem och vad och när och hur och är det bra, kanske det är. Kubismen och dess multiperspektiv inom somma planvinkel, vad det nu är, sägs inspirerat honom att skriva på det här sättet. Det låter alldeles för enkelt. We just saw it from a different point of view, verkligen.

Nu tar vi ner det igen, den vackra Mr. Tambourine man inleder även denna dag det akustiska setet. Det här är förmodligen ett ännu större mästerverk än Tangled up in blue, skriven 1964 men släppt på skiva först året efter. Jag kommer förmodligen aldrig att sluta hålla den här som hans bästa låt, eller en av hans bästa, men inte som den lät på skiva 1965, och framför allt inte inspelad av någon annan, utan som den kom att låta av Dylan live långt senare. Och på samma höga nivå landar givetvis Desolation row, som kan lyfta till himmelska höjder, och hans experimentlusta i fraseringen är det mest intressanta, varje version har små egenheter i sig. Små nya melodier inom melodin, som kanske bara sker en gång och aldrig mer. En låt att återkomma till, så många gånger, så ofta som möjligt. Man in the long black coat spelas inte särskilt ofta live, inte längre, tyvärr, det är en fantastisk låt. På skiva jämnt ödslig, live totalt annorlunda och betydligt mer dynamisk och explosiv, stundtals nästan helt stillastående, i andra stunden med full kraft. Jag föredrar albumversion i de flesta fall men kan ibland uppskatta hur den får leva ett fritt liv live.

Isen har smält och jag pillar upp några spritindränkta jordgubbar och myntabladen med skeden. Maggie's farm och Ballad of a thin man. Det klingar i glaset. Jag ska på fest ikväll. Det har varit en fin uppladdning med ännu en konsert, den andra av hundrasexton som jag ska lyssna på från 1995. Året hade för Dylan fem delturnéer, med start i Europa på våren som fortsatte efter en månads uppehåll i USA. På sommaren återvände han till Europa för en månads konserter. Hösten spenderades åter igen med konserter i USA för att sedan avslutas med endast tio konserter i samma land på vintern. Trots två Europabesök så blev det inga konserter i Sverige detta år, till mångas besvikelse, särskilt eftersom han inte heller spelade här 1994. Två mycket betydelsefulla år, bland de bästa konsertår i hans karriär. It aint me babe är sista låt ut för kvällen i Prag, precis som föregående dag. Som helhet en för mig något mindre känslofull konsert men ändå med flera höjdpunkter och jag ser naturligtvis fram emot den tredje och avslutande konserten i Prag, staden med inte bara de flitigaste öldrickarna utan även staden med förmodligen världens märkligaste tevetorn, sök gärna upp det så länge, så börjar jag göra mig ordning för kvällens festligheter. Jag tror jag ska ta en prickig skjorta på mig.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #26 skrivet: 09 juni, 2013, 21:04:04 »
Konsert 3 av 116, Prag 13 mars 1995

Vi sa att denna gång skulle vi inte lämna festen sist av alla. Det höll självklart inte. Vi gick sist. Sov länge i morse, och idag har det åskat och blixtrat, som det väldigt sällan gör i Stockholm av någon anledning. Det är synd, för det är fint med åska och blixtrar, särskilt på sommaren. Lay lady lay är andra låt för kvällen, tredje och sista konserten i Prag. Många av de här låtarna har jag sett och hört många gånger på Youtube, den blanka lila skjortan och enormt intensiva sånginsatser. Rösten, igen, rösten. Det blir inte mojito idag, inte för jag inte vill ha en mojito, men jag borde inte, jag häller upp något annat och fortsätter med konserten. Jag vill lyssna mer än skriva idag. Ännu en sån där dag då Just like a woman är fantastisk, jag hade så gärna varit på plats. I Prag har jag varit, sett en puma i koppel på en krog, åkt upp i ett tevetorn med gigantiska gjutna bebisar krypandes mot toppe. Men inte sett Dylan i Prag, det har jag inte, och särskilt inte 1995. På tal om tevetorn, Tangled up in blue är lugnare än föregående kvällar, kanske lika snabb, men tydligare, inte lika stressad, finare på något sätt. Jag vill höja volymen.

Karlsbron och Pragborgen uppe på höjden, det var varmt, vi var där i augusti 2009, jag minns bokkaféet som luktade intensivt sött av den tjocka röken, Dylan säger thank you, och visst är han fortfarande förkyld, det är uppenbart, och nu sjunger han License to kill och om det var den sista låten jag fick höra i mitt liv hade det nästan känts okej, för det här glömmer man inte, så lugn så fin så perfekt, att han ens kan göra detta. Jag visste det knappt, även om jag hört och sett den tidigare, men jag blir lika förstummad varje gång. Det här är perfektion i all sin enkelhet, sin stillhet. Låt det inte bli det sista jag hör, gode Gud, ge mig mer, tack, jag lovar att vara mycket snäll. The times they are a-changin' påminner lite om den version han spelade i Vita huset häromåret, det var ett fantastiskt framförande, med enorm pondus, att våga göra det så enkelt, sjunga så tillbakalutat och självklart, men med sådan finess. Låten är bra i Prag också, han drar ut på orden, sjunger orden längre. Boots of spanish leather är en av många favoritlåtar, och jag blir sällan besviken när han spelar den, det har nog aldrig hänt.

Det är något otäckt på gång, stämningen är ödslig, syrsorna hörs men kan inte ses. Man in the long black coat smyger igång, det är kanske den bästa versionen hittills, även om den aldrig stegrar till några enorma höjder, den är snarare, som så många andra låtar ikväll, perfekt jämn i framförandet, men givetvis inte tråkig, långt ifrån, det är full fokus och stor inlevelse i varenda fras. Dylan är på topphumör, han joddlar nästan ibland, eller ylar, ropar yeah i falsett under Maggie's farm. Det är roligt att höra. När Like a rolling stone drar igång har inspelaren tagit några kliv fram mot högtalarna verkar det som, Dylans röst och musiken känns mindre distanserade, det är bara att blunda och njuta av denna välartikulerat och innerligt sjungna version. Och det är sista låten för kvällen, sista låten i Prag 1995. När spelningen slutar känns det som att något rycks ifrån mig, det blir alldeles svart och tomt. Vad hände. Det finns väl mer. Det måste finnas mer. Jag känner paniken. En söndag här hemma i Stockholm, i soffan, det är kväll nu, det har slutat regna sedan länge, det är en vacker kvällssol som studsar in i lägenheten. Sista låten i Prag har spelats. Jag tackar ödmjukast för att jag fick följa med. Tack.

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6914
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #27 skrivet: 09 juni, 2013, 22:11:33 »
Och vi tackar ödmjukast för att vi får följa med dig på din resa genom 1995, Joakim.
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Humlan

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 8058
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #28 skrivet: 10 juni, 2013, 09:20:42 »
 :d2: :d1: :d5: :party:
±→H4n→~ https://www.instagram.com/joakim.humleback/

"But power and greed and corruptible seed Seem to be all that there is"

"Since the legalization, Monsanto has charged Brazilian farmers 2% of their sales of Roundup Ready soya beans, which now account for an estimated 85% of the nations soyabean"

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #29 skrivet: 13 juni, 2013, 21:05:25 »
Konsert 4 av 116, Fürth 14 mars 1995

Den toskanska fläskgrytan smakar utmärkt. Rustikt och mustigt med stora vita bönor och grillat vitt bröd. Chiantin är underbar. I alla fall i fantastin. Jag dricker tyvärr ingen Chianti. Däremot är jag nervös som fan. I morgon släpps biljeter till Dylans Europaturné 2013. Bland annat Milano och Rom. Royal Albert Hall i London. Bara tanken på att se Dylan där är svindlande. Vi får se hur det går. Jag vågar inte hoppas. Jag har inte börjat lyssna på dagens konsert ännu. Jag lyssnar på Oh mercy för att värma upp. Det känns rätt, efter en dag på jobbet. Slappnar av, slänger mig bak i soffan, med munnen full av fläsk och bönor. Jag köpte maten på Oljebaren här hemma, vid St Eriksplan, uppgång Torsgatan. Jag brukar gå dit och köpa mat att ta med mig hem när jag är ensam. Jag är ensam idag. Ulrika är på jobbfest. Synd för henne. Hon missar Dylan.

Fürth ligger i Bayern. Eller Bavaria som det heter på latin. Det är där han är nu. Nu, jag säger nu, trots att det nästan var 20 år sedan. Men jag lyssnar nu, precis nu och då får det bli så. Och just nu spelar Dylan munspel, avslutar första låten och går över till If you see her say hello. Jag kan inte riktigt sluta tänka på morgondagen. Hur spännande det är, och samtidigt nervöst, inför biljettsläpp. Dylanbiljettsläpp framför allt. Till konserterna i Stockholm brukar jag köa utanför Globen, över natten, det brukar inte vara så många andra som gör Jörgen sällskap, vi är några tappra. Vinter, vår, höst eller vad det nu kan vara. Inte sommar i alla fall. Jag har träffat och lärt känna många i den kön. Halkat in på jobbet, trött, men förhoppningsvis lycklig över biljetterna. All along the watchtower drar igång och den gör nog ingen publik besviken, bajrarna klappar i takt men tystnar snart. Och snart tystnar Dylan också, viskar fram, two riders were approaching, sedan sparkar Winston Watson igång maskineriet igen.

Just like a woman är åter igen en låt jag gillar, jag passar på att städa undan skräp som jag är orsak till. Plastpåsar, kartonger, tidningar. Jag är bra på sånt. Det är en fin version, sätter mig ner igen, inga onödigheter i versionen, som jag kanske egentligen gillar när det kommer till Dylan. Host, han hostar, är fortfarande sjuk. Att ställa in konserter hör inte till vanligheterna för Dylan. Skjuta på en konsert en dag, som i Prag, det går bra, annars är det bara att köra. Unbelievable, jag gillar den, lite struttig, finurlig. Fina gitarrfigurer på elgitarren av huvudpersonen själv, tonerna sitter ju inte på skalan direkt, men vad gör det, det svänger, det är skoj. Den här låten borde han spela oftare. Senast jag hörde den var i köket, när vi lyssnade på Radio Lidingö, och nu spelar han den i Fürth. Jag bor inte på Lindingö, har aldrig varit i Fürth, inte ens i Bayern vad jag kan minnas. Har bilat i Tyskland som barn, i oändlighet, vägarna tar ju aldrig slut. Inte förrän man kommer till Frankrike på vänster sida, där säger det stopp. Eller Schweiz och Österrike neråt, där åker man in i en tunnel. I'll be your baby tonight. Det är en väldigt annorlunda konsert i Fürth jämfört mot Prag. Kan inte sätta fingret på vad det är, han kanske inte fokuserar på sin kraft i sången, utan snarare på samspelet med musikerna, det är ett spontant jam på puben efter några öl. Med allt vad det innebär. Eller är det bara jag som vill att det ska vara så. Att Dylan plötsligt dyker upp från ingenstans och börjar spela med sitt band på en liten scen i hörnet. Vem drömmer inte om det. Att var där.

Det känns tryggt och välkommet när det akustiska partiet inleds med Mr. Tambourine man. Ännu en gång. Den förkylda näsan. Det är en fantastisk låt och han gör den som vanligt underbart. Det tycker folket i Fürth också, det hör jag, dels genom många spontana rop, men framför allt genom tystnaden. Lika välkommen är Masters of war. Jag har inte nämnt JJ Jackson tidigare, men han var tveklöst en viktig kugge i hjulet på scen 1995, hans gitarrspel, friheten i gitarrspelet, det känns som att han skulle kunna spela vilken låt som helst, när som helst, Dylan behöver sådant. Behöver en gitarrist han kan lita på, som både kan leda och stå vid sidan och avvakta, underbygga och rama in. Han var dåtidens Larry Campbell, Robbie Robertson eller varför inte någon av dagens gitarrister. Boots of spanish leather. Jag har kopplat in mitt rörförsteg för den här konserten, två små rör som glöder där innanför, tar emot, dirigerar och förstärker signalen som sedan går vidare till slutsteget, som förstärker signalen ytterligare före elementen i högtalarna omvandlar strömmen till ljudvågor. Det är därför jag kan höra Boots of spanish leather. Nu. Stuck inside of mobile with the memphis blues again. Det är onsdag och det har regnat hela dagen känns det som. Det blåser ute. Granngården har fest, spännt upp en grön presenning, kommer säkert att blåsa bort. There are no mistakes in life, some people say, tjuter Dylan, han tror inte på det själv. People don't live or die, people just float. Är det så, jag hoppas inte det, men det är väl kanske sant. Feel the pulse and vibration. Jag gör det nu i alla fall. Dagens klart bästa låt. Fantastiskt. Den hamrar in vad den har. Jag har aldrig hört låten så här, aldrig ens tänkt på låten så här. Var har jag varit. Inte i Fürth i alla fall. Nu har jag det.