Författare Ämne: The 1995 Project  (läst 68883 gånger)

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #30 skrivet: 16 juni, 2013, 16:30:55 »
Konsert 5 av 116, Aschaffenburg 15 mars 1995

Señor, nu är det Señor, det är en konserthöjdpunkt redan. Svårt att sätta ord på hur den är, en nästan ny Dylan för mig. I alla fall så som jag inte hör honom särskilt ofta, kanske mest 1995. Det påhittiga, lutandes sig framåt, koncentrerat. En vilja att upptäcka nytt, utforska små melodier som tidigare inte fanns, han hittar dom. Det är klart att sånginsatsen inte skulle vinna över lyssnare som tidigare inte fängslats av det här. Jag fängslas. Det är knappast en särskilt bra inspelning ljudmässigt, det sprakar och distar en hel del under All along the watchtower, låter som i mono och lite platt, men man vänjer sig, glömmer bort och lyssnar på musiken, höjer volymen dessutom. Går inte att låta bli. Det låter bättre nu även om jag behöver ställa ner den lägsta basen maximalt. Sån är jag. Tangled up in blue är lekfull, gitarrväxlingarna snirklar in i varandra på slutet. Vi var hos vår hjärtekrossade vän igår. Lagade mat, lyssnade på musik. All musik tycks handla om det här, sa han. Ytterligheterna. I'll be your baby tonight, sval cool country. Vi lyssnade på tre olika tolkningar av Make you feel my love och så klart även originalet som vida överglänsar alla andras försök. Den låten skrevs bara ett par år efter just den här konserten, eller knappt ens det, men känns nästan som det vore någon helt annan artist, eller i alla fall som en helt annan era av Dylans musikskapande. Det visar på den makalösa mångsidigheten. Vi kan vara glada.

Det blev biljetter till Milano, Rom och London i höst. Det ska bli fantasiskt. Att se honom tre kvällar på en teaterscen i Milano. Tre kvällar i Royal Albert Hall. Rom, mitt älskade Rom. Boots of spanish leather klingar ut. Strax före har den stegrats i intensitet, gitarrstängarna slås an mycket distinktare, munspelet får en helt annan kraft. Som leder vidare. Can this really be the end. Jag har varit i Rom tre gånger tidigare. Jag kommer att återbesöka mina favoriter. Kaningryta med rosmarin, vitlök och olja, inget mer, kanske stekt färsk bladspenat på en tallrik bredvid, bröd att bryta och en liten karaff rödvin. Trattoria da Augusto i Trastevere, söder om Tibern. Livet blir inte bättre. Det bir det inte. I shall be released. Äntligen. Jag har längtat. Efter den här underbara låten. Jag längtar, längtar efter allt möjligt just nu. Jag skulle kunna flytta dit, till Rom, jag skulle kunna äta på da Augusto varje dag i resten av mitt liv. Trängas vid dom små borden, på den maximalt utnyttjade golvytan, se den äldre kvinnan genom luckan till köket, se dom kyliga servistriserna och servitörerna, snabbt torkandes av borden, placera ut gästerna där det råkar bli en stol ledig. Jag skulle ropa efter en meny, så sliten att det knappt går att läsa vad det står. Jag kan ändå inte italienska. Vifta till sig någon att få beställa av. Coniglio. Vino rosso. Grazie. Det är allt jag behöver kunna. Jag vill dit nu.

Min hjärtekrossade vän ska få följa med, om han vill. Rom handlar om kärlek på många plan, fler än bara det uttjatade. Like a rolling stone avslutar konserten i Aschaffenburg. Ännu en stad jag aldrig hört talas om tidigare. A complete unknown sjunger han precis, åter igen en underbar version, med inlevelse, stort hjärta. Så som det ska vara. Var man än är. Vad man är gör. Jag är så glad att någon gör det.

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6914
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #31 skrivet: 16 juni, 2013, 21:37:26 »
Tack igen Joakim, och vabra att du fick biljetter!

Aschaffenburg. Underbart namn på en stad. Låter som Schlaraffenland, nästan.
Och faktiskt en stad där min vän Paul Backert, som nu bor i Norge sen många år tillbaka, och som skriver svåra (för mig i alla fall) böcker på tyska, föddes och växte upp. Han var överlycklig över att Bob spelade där. Förstås.
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #32 skrivet: 16 juni, 2013, 21:47:32 »
Det verkar finnas mycket fint i Tyskland, faktiskt hur mycket som helst. Bland alla vägar. Här är ett "litet" hus i Aschaffenburg. Ett slott som byggdes mellan 1604 och 1614. Schloss Johannisbur heter det, byggt i röd sandsten och ligger i centrum, utmed floden Main. Pampigt!

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2f/Aschaffenburger_Schloss%2C_edit.jpg

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6914
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #33 skrivet: 16 juni, 2013, 22:17:01 »
Ja, verkligen pampigt!
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #34 skrivet: 23 juni, 2013, 20:33:31 »
Konsert 6 av 116, Bielefeld 16 mars 1995

Vi färdas vidare genom det tyska landskapet. Färden går norrut, skog och divese böljande landskap passerar revy utanför tågkupén, eller hur det nu kan tänkas se ut, och vi hamnar till slut i staden Bielefeld som ligger i det nordvästra landskapet Nordrhein-Westfalen. A wild cat did growl, inte så mycket, jag ser en av katterna katterna ligga och sova i sängen bredvid Ulrika. Dylan har värmt upp och tar i från tårna. Det är söndag idag, midsommarhelgen håller på att ta slut. Jag har arbetat alla lediga dagar, eller de dagar som var tänka att innebära ledighet. Det är ännu några timmar kvar av dagen. Solen strålar, jag skriver mycket om solen, den speglas i ett fönster som står öppet och slår i en lägenhet mittemot. Rummet fylls då och då någon halvsekund av ett nästan blixtlikt bländade ljus, som när en bil kör förbi med sina strålkastare en vinterkväll, men mycket intensivare.

Det är skönt att vara tillbaka. Ännu en konsert, det var länge sedan sist känns det som. Jag har längtat. I stopped in for a beer, en Mazarin i glaset, den heter faktiskt så, ölen jag precis hällt upp, en svensk öl. Bryggeriet heter Omnipollo. Jag har åter igen inga större ambitioner med den här konserten, alltså att jag ska stå för den mest ingående analysen i Dylanhistorien. Det kommer inte att ske. Jag är glad att jag får följa med på resan och det blir inte mer perfekt än en rafflande Tangled up in blue. Full av liv. Ljudet är varmt och fylligt trots alla Fendergnisslande gitarrväxlingar, det känns perfekt just nu. Jag skulle önska mig någon ny låt för året, för mig, och då viskar han precis igång Positively 4th street. Denna låt om sviken vänskap, eller kanske något som kanske aldrig ens var i närheten av någon vänskap från början. Handlar den om folkloreaffärsinnehavaren och numera Stockholmsboende Izzy Young, eller sångeren och låtskrivaren Tom Paxton som skrev I give you the morning som senare Fred Åkeström översatte till svenska framgångsrikt. Båda kanske inte helt accepterade Dylans musikaliska utveckligt i mitten av 60-talet. Någon nämnde tidigare flickvännen Suze Rotolo men det känns ganska främmande att låten skulle handla om henne. Förmodligen får vi aldrig veta, vi behöver inte veta. Vem den handlar om för mig är väl allt som är intressant men lyckligtvis har jag inga ovänner i mitt liv, ingen som vänder mig ryggen, någon som inte vill mig väl. Vad jag vet i alla fall, jag är ju både blåögd och godtrogen. Jag tror jag är dålig på att skapa ovänner, i alla fall medvetet. Kanske hade det varit bra, för att på så sätt åt motsatt håll ha vänner som skulle stå mig ännu närmare än vad de redan gör. Men jag tror inte ens på det där själv.

Masters of war är akustisk och lågmäld, Dylan sjunger för det mesta försiktigt låten igenom, viskande. Till och med sista raden, 'Til I'm sure that you're dead. Jag spetsar öronen, lyssnar noggrant, hör jag nya innebörder, kanske. Boots of spanish leather är lika lågmäld. Jag höjer volymen och hör det finstämda i rösten. Det finns mycket att tycka om. Låten stannar nästan upp, men rycks igång igen av den fingerplockande gitarrmelodin. Yes there is something you can send back to me. En låt som förvånandsvärt få har gjort som duett, jag tar gärna emot tips på bra sådana versioner, men förmodligen skulle jag bara sakna något. Kanske 1995.

Thank you. Here's a new song, eller något liknande säger han och trampar igång Dignity. Searching high, searching low. Inte direkt en ny låt, den är ju från Oh mercy-tiden, men ny för publiken då den nyligen släppts på en samling. Det är även en av många höjdpunkter på den sedan tidigare inspelade och underbart lyckade MTV Unplugged-skivan som skulle släppas ett par månader senare. Det kändes säkert skönt för Dylan att hitta ett sammanhang för låten, som uppenbarligen betydde mycket för honom. Inspelningarna med Daniel Lanois, i huset på 1305 Soniat Street i New Orleans som resulterade i nyss nämnda skiva Oh mercy, var allt annat än problemfria och tagningarna av just Dignity orsakade mest bara bråk och bekymmer. Låten lades åt sidan. En låt som däremot blev mer lyckad, ursäkta mitt upprepande, Man in the long black coat. Fantastisk på skiva drygt fem år tidigare och ett, så att säga, centrumstycke i de här tidiga konserterna 1995, nästan en psykedelisk ljudorgie. Underbart. Konserten ökar i intensitet med Maggie's farm, låten gnisslar och mullrar i ett rasande tempo. Like a rolling stone tar över. Det känns som att det finns ett tydligt tema på den här konserten. Är det analys nog?

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5826
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #35 skrivet: 23 juni, 2013, 22:44:37 »
Bielefeld, ja. Den konserten planerade jag att gå på. Kollade upp tågbiljetter och var på väg att göra en bokning, men någonting kom i vägen. Minns inte längre vad. Jag fick vänta ytterligare några månader innan jag såg min andra Dylan-konsert.
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #36 skrivet: 24 juni, 2013, 08:18:17 »
Bielefeld, ja. Den konserten planerade jag att gå på. Kollade upp tågbiljetter och var på väg att göra en bokning, men någonting kom i vägen. Minns inte längre vad. Jag fick vänta ytterligare några månader innan jag såg min andra Dylan-konsert.

En inställd spelning... Kul att någon har en relation till den här rätt bra spelningen. Själv hade jag inte ens hört talas om varken staden eller ännu mindre att det genomförts en Dylanspelning här. Kul att lära sig lite geografi på köpet.

Om jag förresten har direkta faktafel så rätta mig gärna! Även om jag inte ändrar texten här på forumet så kan jag ändra min sparade text på datorn. Det vore vänligt av er!
« Senast ändrad: 24 juni, 2013, 08:34:17 av egoBen »

Utloggad janne

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 828
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #37 skrivet: 24 juni, 2013, 08:53:29 »
Trevlig läsning detta Joakim. Ser fram mot när du kommer fram till Brixtonspelningarna, en av mina höjdpunkter av Bobwatching.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #38 skrivet: 30 juni, 2013, 18:31:07 »
Konsert 7 av 116, Groningen 18 mars 1995

Det är en pigg Dylan som snabbt efter den obligatoriska presentationen, please welcome Columbia recording artist Bob Dylan, sjunger en rask Crash on the levee och tempot och stämningen ändras drastiskt när If you see her say hello börjar. Men pigg, det är han fortfarande. Bob har definitivt vaknat på rätt sida denna vårdag i holländska Groningen. Kanske är det närheten till Nordhavet bara ett par mil norrut som gör det, frisk havsluft, till skillnad från den som erbjuds längs tyska motorvägar som han just kom från. Det är fortfarande bara början av konserten, Watchtower tuggar och gnisslar som vanligt och jag äter glass och lyssnar på kalaset. Jag borde äta en holländsk kaka. Holländarna är kända för sina kakor. Jag fick ett paket holländska kakor av en kamrat när jag fyllde år för några år sedan. Smakade kola och smör, segt och sött, mycket goda.

Efter en dämpad Just like a woman snirklar Tangled up in blue sig fram och här börjar Dylan ta fram rösten. Rösten. Det är en väldigt bra version. Det svänger och kränger, gitarrerna sågar sig fram och in i varandra, han sjunger kraftfullt. En radikalt omarbetad, långsammare, ännu bluesigare It takes a lot to laugh, it takes a train to cry följer, kul som omväxling. Det är inte ofta jag hör den här låten, nästan bara när jag plockar fram albumet, den mästerliga klassikern Highway 61 Revisited från 1965. Samma år men några månader tidigare släpptes Bringing it all back home och på den skivan finner man Mr. Tambourine man, låten jag aldrig kommer att sluta skriva om, den är definitivt ännu bättre live, nu här senare, än på den där skivan. Så långsam, sakta spatserande, eller snarare helt stillastående, bara stå och titta rakt upp i luften, den blå himlen, känna den där saltindränkta luften från havet. Bara stå där och stirra, tänka på allt och ingenting, livet och det som kommer efter. Så känns låten för mig, just nu, vill inte att den ska slut, den där himlen kan jag stå och titta på hur länge som helst. Det akustiska partiet fortsätter med Masters of war. Jag älskar verkligen hur det låter, det låter så långt ifrån en välproducerad skiva man kan komma. Alla akustiska gitarrer, så råa och nakna. JJ Jackson playing acoustic guitar, säger Dylan precis när jag skriver det här. Take the rag away from your face, skriker Dylan i The lonesome death of Hattie Carroll. Det här är så bra. Konsertens hittills tveklöst största stund. Det här borde ges ut officiellt så att fler får chans att höra det. Det här är förmodligen hela årets höjdpunkt hittills till och med. Han sjunger så distinkt, så starkt och kraftfullt, gitarrerna låter magnifikt där i bakgrunden, det är rösten som står i centrum, hela tiden. Rösten. Underbart.

Och äntligen, Jokerman drar igång. Jag vill inte ens skriva, bara blunda och lyssna. Jag gör det och låter det vara så. Jag älskar Jokerman. Vem gör inte det. She belongs to me följer. Så glad jag blir. Fin och långsam, lite som Mr. Tambourine man men elektriskt. Typiska, skeva solon kommer från Dylans Fender, som blandas med ödsliga sorgekantade toner från Bucky Baxters steel guitar. Det här var en trio låter som gjorde min dag. Dylan verkar fortfarande pigg, thanks everybody ropar han efter att ha introducerat alla i bandet under slutet av Maggie's farm. Min puls har stigit, jag ser ett nöjt flin speglas i kromet på förstärkaren framför mig. Det är jag. We want more, ropar holländarna, we want more. Holländarna får mer. Jag också. Det är inte ofta jag får gåshud och blir tårögd av Like a rolling stone. Men när han sjunger så här fantastiskt är det som magi i luften. Den rena friska havsluften. Nu kan kvällen fortsätta. Men jag kommer inte kunna sluta tänka på vad jag precis hört. Tack.

Utloggad hoffa

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 5
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #39 skrivet: 08 juli, 2013, 06:16:11 »
Hej Egoben(joakim),har inte gjort många inlägg.Jag var på Bielfeldt spelningen och den var mycket intensiv.Bob hade problem med halsen för han spottade mycket på golvet,Tony fick hoppa undan några ggr. För att inte träffas av loskorna.Positively 4th var mycket agressiv ,har altid fått för mig att låten är ett angrep på Pete Seger för hans uppförande på Newport samma år.(vill kapa strömen).Dignty var väl världspremiär.samtidigt var man också förvånad att Bob hade en handhållen mikrofon och spelade munspel i den,detta va ju innan alla internäts rapporters tid.  Men som sagt en mycket bra spelning. Hoffa

Utloggad hoffa

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 5
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #40 skrivet: 08 juli, 2013, 06:21:46 »
Ps. Glömde också att det var den enda ggr. Som jag hade nöjet att träffa vår botgångne författare(vän) Paul Williams,en mycket trevlig person.Hoffa

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #41 skrivet: 08 juli, 2013, 09:05:38 »
Kul att höra Hoffa. Mycket kul! Jag blir sugen att lyssna igen på den konserten till och med, nu när jag vet mer. De filmklipp jag sett från dessa konserter (Prag t.ex.) ger verkligen en ytterligare dimension, men när jag lyssnar så kan jag nästan fantisera ihop själva konserten i huvudet, vad som händer på scenen. Det är fascinerande. Att han spottade känns inte särskilt dylanskt att göra, då måste det verkligen varit problem. Han var uppenbarligen inte helt kry under dessa spelningar, men det tillför något speciellt, rösten är helt klart speciell.

Pete Seeger, det kan det nog vara som Positively 4th street handlar om, känns logiskt. Även om jag inte tror att Dylan någonsin skulle kunna erkänna en sådan sak.

Snart fortsätter jag med några fler konserter, kommer garanterat bli minst ett par i veckan som kommer!

Utloggad janne

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 828
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #42 skrivet: 08 juli, 2013, 09:32:43 »
Kul att höra Hoffa. Mycket kul! Jag blir sugen att lyssna igen på den konserten till och med, nu när jag vet mer. De filmklipp jag sett från dessa konserter (Prag t.ex.) ger verkligen en ytterligare dimension, men när jag lyssnar så kan jag nästan fantisera ihop själva konserten i huvudet, vad som händer på scenen. Det är fascinerande. Att han spottade känns inte särskilt dylanskt att göra, då måste det verkligen varit problem. Han var uppenbarligen inte helt kry under dessa spelningar, men det tillför något speciellt, rösten är helt klart speciell.

Pete Seeger, det kan det nog vara som Positively 4th street handlar om, känns logiskt. Även om jag inte tror att Dylan någonsin skulle kunna erkänna en sådan sak.

Snart fortsätter jag med några fler konserter, kommer garanterat bli minst ett par i veckan som kommer!

Han led uppenbarligen av problem med sin rygg och sina knäleder på den här turnén. I början av 1995 innan turnén började ska han ha varit hos en ortopedisk specialist i Lund för knäna.

Utloggad hoffa

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 5
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #43 skrivet: 08 juli, 2013, 20:39:34 »
Hej igen,gjorde ett fel ni inte påpekade.Dignity var inte världsp. De var europapremiär.Mycket möjligt att de var något med ryggen eftersom han inte spelade gitarr så mycket.Jag har alltid tyckt att ph 4 och Ballad of a thin man passar bra in på P.Seger. Helst efter "no direction home" där Bob är ganska upprörd över Segers påhitt at klippa kabeln.Men det är aldrig någon som påpekat detta.Thin man
N Pete var(är) ganska lång och smal. Om man lyssna på texten skulle han passa in där.  Så vidare till Brighton och London som man såg och som var mycket bra även inspelningarna från dessa konserter.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3420
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #44 skrivet: 08 juli, 2013, 21:13:56 »
Nej just det, han spelade ju givetvis Dignity för MTV Unplugged (bland annat eller var det enda gången?).

Ska tänka på Seeger nästa gång jag höra dessa låtar. Thin man lär ju komma snart, den hör man väldigt ofta nuförtiden.