Konsert 86 av 116 Atlanta, Georgia 11 oktober 1995
Den skräniga diskanten manövrerar jag ner lite. Reglerar basen så att den känns mer fysisk. Det låter rått, skrikigt, går in i under skinnet, med nervösa ryckningar vänder jag mig om, golvet skakar när andra gäster går på det. Så fort jag vänder ryggen till är det någon som går där bakom, trädäcket skälver, skakar, diskanten går in i hörselgången och river ett litet hål, i min själ, I can hear that lonesome whistle blowing. Servitriserna sätter sig bakom mig och konverserar lite slött, det är en lugn kväll, tidig kväll, i hörnet där ute sitter två motorcykelknuttar, skulle kunna vara i alla fall, bakom dom ett par, och det sitter två tjejer strax under min ålder och pratar vid ett annat bord. En äldre kvinna och kanske hennes dotter vid ett annat. Hörnet Karlbergsvägen och Torsgatan, jag kan den här platsen, jag är är nästan hemma, älskar att vara här, och gitarrerna öppnar spjället. Vill ta in så mycket det går, jag biter ihop, gnisslar tänderna, måste ta in allt, gitarrerna river ett hål, och det är där allt kommer in.
One summers day, he came passing by. Spjällen är öppna för fullt, ibland behövs det inte mer, en vindpust får min tunna vitblåprickiga skjorta att fladdra, mina tunna hårstrån virvlar, let the wind blow high, människor passerar på Karlbergsvägen, gatan som jag tycker så mycket om, särskilt denna sträcka, slutet av gatan, där alla pampiga hus har små trädgårdar mellan vägen och fasaden. Det är grönska, ett lugn, tempot går ner. Och här borta jobbar Mirre på Veteranhifi som kan det mesta om skivspelare och rörförstärkare, här ligger Günters korvkiosk, det kostar lite extra med surkål men det är det såklart värt. Och där ligger restaurangen Arizona, där lärde jag mig att laga spiskumminstekta paprikor till en fin bit skivad entrecote. Och allra längst där borta slutar Stockholm, en ny tid tar vid, om några år är där stad hela vägen till Solna.
Idag såg jag för första gången hur Slussen revs, på riktigt, vägen mellan Söder och Gamla stan är kapad på mitten, som i en film, dammet ryker åt alla håll, jag håller mig för skratt, det går bara att observera, inget annat. Gitarrerna river ett hål men jag tycker om det, it takes a lot to laugh. Kan jag beställa en pale ale, frågar jag och hon säger absolut, jag säger tack så mycket och lyfter blicken mot korsningen. Böljande jugendarkitektur från tidigt 1900-tal är vackert att titta på, rogivande, mjuka former, en klarblå sommarhimmel och jag får min pale ale. Den smakar smörkola, sådana det gick att köpa förr, inlindad i lite papper, som ett pyttelitet paket. 50 öre i kiosken hemma i Skogstorp, ibland köpte vi tioöres för tio kronor bara för att se tjejen i kiosken räkna lite småilsket, jag tyckte mycket om det, jag åt knappt av mina tioöres. Men den vita påsen var fin, med färgade cirklar som gick in i varandra. Bredvid låg den gamla kvarnen, den finns inte längre, den gamla smedjan, den finns inte heller. Albins affär där det gick att handla matvaror över disk, huset finns kvar, men inte Albin. E6:an passerade förbi på den tiden, sedan byggdes en ny väg, och sedan ännu en. Nu är asfalten inte svart, den är grå, det är ett stilla litet samhälle, min far växte upp där och sedan växte jag upp där, och samtidigt jublar publiken i Atlanta, Bob Dylan spelar munspel och det öppnar alla spjäll, på vid gavel, jag har aldrig hört honom spela bättre, mer intensivt, rakt in i mig, det är Mr tambourine man och jag funderar ibland vad det hade varit av mig utan utan honom. Tioöres i en kiosk som jag inte äter, bara för att få se någon räkna.
Det var där jag läste Ulf Lundells bok Saknaden som min kompis mamma lånade ut till mig, jag var kanske sjutton, jag fick en inblick i en värld jag inte visste fanns, och jag började lyssna på Bob Dylan och fick äntligen en värld som fanns, för mig, jag hade gått omkring och saknat i sjutton år och fann något till slut. Jag var olyckligt kär och vågade ringa henne och sen var jag inte kär längre, en sådan lättnad. Jag läste fler böcker, hittade en bok av Woody Guthrie och den läste jag på några dagar och sedan gick det inte att stoppa, jag kunde inte bo kvar, det finns ju så mycket mer där ute, och det är bara en tågstation bort. Eller tre, till Göteborg. En tjej i rosa kofta, svart kjol, solglasögon, går förbi där borta, med sin hund, hon låter den nosa vid några buskar, det doftar säkert intressant. Jag pratade med en granne för några år sedan, han är död nu, men hunden lever, jag sa att jag tyckte synd om hundar i städer, men han sa att hundar älskar städer, det finns så många dofter, och jag är väl likadan inser jag, som hunden i staden, det är många dofter, från smörkola till Günters surkål, så mycket att titta på, med vinden som blåser genom mitt hår.
På skyltarna där framme står det Norrtull vänster, Odenplan rakt fram, Fridhemsplan höger. Dom spelar She belongs to me i åtta minuter, det finns givetvis ingenting att klaga på, förutom att jag böjer mig ner lite för ofta, borde stå rakt, men det är givetvis för sent, det var för sent långt innan det ens blev ett problem. Det enda som finns att göra är att leva ensam eller att be om att får stiga in. Eller fortsätta så här. Jag vet inte vad som är bäst. Jag undrar om jag skrivit annorlunda om dessa konserter om jag sett några av dessa konserter själv, jag vet knappt alls hur han såg ut, har sett bilder, en del videoklipp, men jag har inte upplevt det själv. Kläderna är en sak, röd glänsande skjorta, men rörelserna är det jag saknar att se framför mig. Hur han rörde sig, gick omkring på scenen, eller hur han spelade gitarr. Eller munspel. Tittade ut över publiken. Svettades. Log. En äldre man går förbi där borta, med käpp, beiga byxor, skjorta, väst och keps, här där jag känner mig hemma. Det kan vara jag.
