Författare Ämne: The 1995 Project  (läst 83339 gånger)

Utloggad Leif

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 4178
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #405 skrivet: 23 februari, 2018, 22:12:31 »
:d2:
Shit bara sex kvar!
Tack för resan.
What a long strange trip it's been.
 :d2:

It´s Not Dark Yet.

Yeah!! Sex gigs kvar! Halleluja!  :d5: ^_^ ^_^ :d6:
The man in me will hide sometimes to keep from bein seen.
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #406 skrivet: 10 mars, 2018, 18:11:19 »
Konsert 111 av 116 New York, New York 11 december 1995

Några måsar sitter på kanten av en isvak i Karlbergskanalen. Tittar drömmande ner i djupet. Svart. Där borta ligger slottet, vitt, vackert, stilla. Snön smälter i Stockholm men isen ligger kvar lite till. Fridhemsplan är en bedrövlig plats, det mesta är fult här, med undantag för en och annan människa. Och livligheten, den kan vara vacker i sin fulhet, och jag trivs här. Trots, eller kanske tack vare, att det är så fult. Jag dras till fula platser i Stockholm, utan att egentligen tänka så mycket på det, som Sveavägen och Fridhemsplan, Vasagatan längs Centralstationen, Odenplans sidogator, där sekelskifteshusen förvisso kan vara vackra, men mycket mer än så är det inte. Och där trivs jag. Bland det fula. För det är är så vackert.

Beacon Theatre är en pampig teater på Upper West Side. Där är allt stort, mäktigt. Gatorna, husen, människorna. När vi var på teatern för några år sedan försökte en man ta sig upp på scen, vakterna lyckades precis komma i kapp honom innan han hunnit komma fram till Bob, det blev en brottningsmatch på scenkanten, men Bob bara fortsatte lugnt att spela. Vet inte ens om han märkte det. I couldn’t sleep last night, I was so excited about playing in New York, säger Bob. Det är fint. På toaletten hörde jag det gamla vanliga, han var bättre förr, jag minns 1995 tror jag någon sa, när han spelade här, då var han bra. Inte nu. Jag är helt säker på att någon sa samma sak då, på samma toalett, kanske om konserterna 1990. Han var bättre förr. Det är en trött New York-publik och det lyfter inte förrän flera låtar in i konserten, under breaket på Silvio, när gitarrerna slingrar sig några sekunder, Bob och bandet eldar på, den är mer dynamisk än tidigare, från stilla och lugn, till explosiv, och ner igen och upp. Men den evighetsmanglar och maler inte riktigt lika tungt som den kan göra.

Jag ska bygga något stort och vackert, sjunger bandet Pascal, som jag kan krossa dig med. Vi åkte till Slakthusområdet igår och såg detta gotländska punkband, jag älskar Pascal, den energi som Isak, Mimmi och Manuela besitter tillhör landets bästa, det är fult och vackert på samma gång, sorgligt, nästan tragiskt, men explosivt och så mycket energi och liv att det fyller hela stan med kraft och styrka och skönhet. En ovanligt stillsam Tambourine man får publiken på stolsraderna att tystna helt. Pascal spelade för några år sedan I want you på teve, på svenska förstås, dom enda textraderna är i stort sett jag vill ha dig, jag vill ha dig så jävla mycket mycket. Om och om igen. Det är allt som behövs och lika vackert som Fridhemsplan är fult. Dom skalar alltid bort det oväsentliga, deras version av Hungry heart är nästan lika rå, alla har ett hungrigt hjärta, enkelt, nästan fult, men det blir vackert, för det är Isak, Mimmi och Manuela. Jag smög mig bakom scenen efter konserten, fick setlistan signerad av dom alla, hur fick du tag på den där, skrattade Mimmi när jag visade setlistan. Skrev Isak det där, skrattade hon, när jag hon såg. Till dig, står det bara, skrivet som av ett litet barn. och Isak med två a. Manuela ritade ett hjärta. En fotograf fångade mig på bild under konserten, jag står med knuten näve i luften, jag ser lycklig ut.

I New York uppe på Upper West Side spelar Bob Dylan Mama you been on my mind. En av hans allra vackraste låtar. Den handlar om Suze Rotolo, Maybe it’s the color of the sun cut flat an’ coverin’ the crossroads I’m standing at. Or maybe it’s the weather or something like that. Det är så oerhört krångligt formulerat men flödar ändå så vackert. Where you been don’t bother me or bring me down in sorrow. Hon kan göra vad hon vill och han bryr sig inte så mycket. Men han tänker på henne, inte alltid, men hon finns där. Mama, you been on my mind. Sedan kommer Patti Smith upp på scenen igen. Det låter betydligt bättre denna andra kväll tillsammans. Fast det är ändå fruktansvärt fult, två fula röster ihop blir en bedrövlig soppa. Det som borde vara så bra är det inte. Men Patti sjunger fint ensam, hunger pays a heavy prize to the falling God of speed and steel. Sedan sjunger dom tillsammans, passion rules the arrow the flies. Det är en version som sitter bättre, men den känns inte så mycket. Fast det är förstås en viktig händelse, att Bob och Patti sjunger Dark eyes tillsammans, men det är mer hjärna än hjärta. Det är inte Pascal, där det bara är hjärta. Men duetten får konserten att tända till. Bob ställer sig på tå, och bandet börjar spela. Jokerman är stor och tung. Den är fantastisk. Är det orgel Bucky Baxter spelar, det låter som det. Och det låter som Grateful Dead när dom tar ner låten på slutet, i en minut eller längre dämpar dom sig, och bara låter den flyta ut i ingenting, innan dom slår av. Och sedan lutar jag mig tillbaka här i hörnet, lyssnar på det här fantastiska bandet, som fortsätter att slingra sig fram längs Sankt Eriksgatan, förlåt jag menar Highway 61.

En tjej som ser ut som Saga Norén sätter sig snett framför mig. Hon doftar gott av parfym. Hennes två manliga sällskap pratar med varandra. Det är tidig lördagkväll på en billig bar vid Fridhemsplan. Hon går och beställer. Utanför är det mörkt nu. Gatorna är nästan helt tomma på snö. Bara några isiga fläckar kvar här och var. Hon kommer tillbaka med två glas mousserande. Firar kanske något. In the, darkness, of my night. In the brightness, of my day, Tony Garnier är en fantastisk bassist, han och Bob skapar magi tillsammans, det behövs inte mycket mer, she once was a true love of mine. Jag skulle gärna höra bara Bobs röst och munspel och Tony Garniers kontrabas. Det är sannerligen en vacker kombination, inte ful, bara så oerhört vacker. Tony, jag anser dig som en begåvad och vaken pojke, säger en full man till sin vän två bord bort. Jag är på en billig bar vid Fridhemsplan. Det är vackert här.
« Senast ändrad: 10 mars, 2018, 18:15:18 av egoBen »

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #407 skrivet: 17 mars, 2018, 16:41:13 »
Konsert 112 av 116 Bethlehem, Pennsylvania 13 december 1995

Ackorden är glasklara, och jävlar vad han sjunger, hårdrocken dundrar bakom mig, jag sitter längst in på Anchor på Sveavägen, men det är ingen match för John Jackson, och den där rösten, som tusen raggarbilar på Sveavägen. Bob Dylan har aldrig öppnat en konsert med mer pondus och kraft än så här, det dundrar och skriker hela vägen till Värmland, pack up your suitcase, mama don’t let me down! Lay lady lay är förstås en korkad uppföljare efter den inledningen, det går knappt ens att kommentera, det är bara så dumt. Det är på Anchor jag kan gå utan att få höra en massa skit om mitt hår, mitt långa hår, för här är det vanligare att ha långt fult hår än att ha kort normalt välfriserat hår, så som det ska vara, här säger ingen något, men det är förstås jävligt konstigt, att jag går med fin skjorta och kavaj, och ser ut som fan i håret, men jag är på Anchor, jag ser ut hur jag vill, ingen bryr sig, hårdrockare bryr sig inte så mycket, tjejen i baren med det röda håret jobbar här nästan alltid, och hon med tofsen lika ofta, tjejen med svart skinnjacka som brukar sitta där ute med en öl ser jag inte, men hon kommer säkert. Lay lady lay.

I somras fick jag och Ulrika sätta oss i en gammal raggarbil här utanför, Ulrika började gråta, hon har alltid velat få sitta i en raggarbil. Ibland är det enkla det bästa, att få sitta bak i raggarbil, det var en gammal amerikanare, kanske en Chevrolet från 1958, suffletten nedfälld, och vi bara satt där, på var sin sida i baksätet. Här på Sveavägen samlas raggarna, och här mår jag bra. You made it there somehow.

Kick your shoes off, have no fear, bring that bottle over here. Det är kul att höra Bob Dylan sjunga. Vad som helst. Telefonkatalogen. Silvio. En tjej där borta har en tröja där det står boys whatever cats forever. Silvio, jag kommer att sakna dig, den dagen då detta är över. Åtta minuter Silvio. Ljusglimten. Raggarbilen på Sveavägen. With one hand waving free, den andra ljusglimten, det är hjärtskärande, fullständigt bedårande, himlen finns, bevis finns. Och sedan the supar human crew, that knows more than they do, entonigt, och den där pondusen i rösten, som det inte talas om så ofta, men det går inte att göra något annat, när han sjunge så, det finns bara en sak, att lyssna, allt annat försvinner, fishermen hold flowers.

I had to rearrange their faces, and give them all another name. Ibland kan jag inte göra annat än att bara lyssna, det är för bra för att skrivas bort. Och sedan Mama you been on my mind, med munspel som en slugger, som hugger och skär, outtröttligt bara blåser och blåser utan slut. Någon skriker Girl form the north country, en man bredvid, kanske har han hatt, säger lugnt, play whatever you want Bob. Bob bjuder upp Patti. Det är så stilla, så fint, när Patti sjunger ensam. Patti fick välja låt men Bob tänkte på något annat. En Chevrolet 1958 kanske. Hon med skinnjackan som jag brukar se på somrarna går förbi. Hon som grät i raggarbilen kommer och sätter sig bredvid. Som tur är sjunger Bob Dylan mest ensam, och han sjunger Ballad of a thin man, jag flyger genom suffletten, med tonsillerna före. Pub Anchor på Sveavägen, jag trivs här. Jag hoppas inte det tar slut.
« Senast ändrad: 17 mars, 2018, 16:44:52 av egoBen »

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #408 skrivet: 05 april, 2018, 16:37:02 »
Konsert 113 av 116 New York, New York 14 december 1995

Solen blänkar på dom regnvåta gatstenarna. Jag går på den diagonala Via di San Francesco a Ripa, passerar Basilica di Santa Maria, går några smågator och tar ner sedan ner på Vicolo del Bologna där jag bodde en gång. Det doftar blöt sten och frisk aprilluft. Tittar upp på gatan snett bakom för att se om Dar Poeta ligger kvar, pizzerian där jag brukade äta min frukost, pizza och vin, två tjejer sitter vid en dörrport framför mig, tar vänster på Via Benedetta, och går raskt in på Ma Che Siete Venuti A Fà och tittar på tavlan och bestämmer mig snabbt för en Lambrate Robb De Matt, en pale ale med citra. Det är den korta skäggiga killen som jobbar fortfarande, han som brukar läsa en bok när dom öppnar klockan elva. Sätter mig vid bardisken, jag är ensam, och den italienska humliga ölen smakar ljuvligt. Efter över hundra konserter är All along the watchtower kvar där som låt nummer tre, det känns tryggt.

Hundarna skäller så det ekar mellan bergstopparna som döljs av dimman som sakta lättar. Småfåglar kvittrar så att jag blir lugn. Det doftar gödsel när jag går längs småstigarna en tidig morgon i Agerola, en liten by mellan Neapel och Amalfikusten. En liten sten rullar ner för backen när jag råkar sparka på den. Jag går längs Via Ponte Bassa, bakom den vita kyrkan med en stor Jesusstay på sidan. Vinrankorna klänger längs sina träställningar men inget lövverk har börjat växa ut, men äppelträden har börjat knoppa. Körsbärsträden blommar redan, så att vi även i år kan få vår glass smaksatt med amarenakörsbär. På den smala vägen, inte bredare än en cykelväg, får jag möte av några bilar, inget konstigt alls tycker dom, men jag hoppar undan. Han tutar två gånger innan varje kurva. Hundarna skäller och följer med mig ut på stora vägen igen. Jag är ändå ingen riktig neapelotian. En liten brun valp är alldeles tokig bakom sitt stängsel. Jag sätter mig och äter frukost med Bengt och Ulrika. Vi åker till den gamla staden Cumae, grundad 1000 år före kristus, en grekisk koloni långt före Romarna tog makten, vi går in i Sybillans trekantiga grotta. T.S. Eliot dikt Det öde landet inleds med en dedikation till Ezra Pound där han citerar Petronius verk Satyricon, som refererar till sibyllan i Cumae. Jag kan inte latin men det är säkert en mycket fin dedikation.

We played here on Monday, säger Bob, and we just couldn’t wait to get back. They sat together in the park. Han spelar den här också. Här i Rom på Auditorium Parco Della Musica. Vi ser tredje konserten ikväll. Blame it on, a simple twist of fate, skriker han ut, och Just like Tom Thumbs blues är ännu bättre, it’s either fortune or fate, you must pick one or the other, neither are what they claim. Det är så bra. Det är så otroligt bra. Publiken tjuter mellan raderna. Han sjunger som att han kommit hem. Hem till New York. Och i sista versen, I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough. Publiken är alldeles lycklig och tjuter ut sin lycka och det är underbart att höra. Alla förtjänar att få komma hem någon gång. Inte minst Bob Dylan.

Why do you like carciofi so much? Varför tycker du om kronärtskockor så mycket frågar dottern på hotellet. Hon är kanske tjugo. Jag berättar att pappa köpte kronärtskockor när jag var liten, som vi kokade och åt med smör. Hon följer med ut när vi tittar på deras kronärtskockor som växer i trädgården, långsamt, det har varit en kall vinter. Längs med vägarna utanför Neapel ser jag hur dom grillar kronärtskockor. Jag visar bilder och frågar var jag kan få sådana så som dom görs i Kampanien och modern bokar ett bord till oss på Ristorante Rabbit och när vi kommer dit doftar det rökigt, och ett fat fyllt med grillade kronärtskockor fyllda med vitlök och persilja ställs fram på vårt bord. Jag äter högljutt och tar stora klunkar av det friska vita vinet som kommer från bergens sluttningar.

Vi tar bilen till Rom och ser några konserter. Bengt kör och skriker jävla ålahuen och pekar finger till Italienarna med sina buckliga repade bilar, italienare som alltid försöker köra om där det inte går att köra om. Dom pekar finger tillbaka längs med autostradan. Ulrika sätter i sina hörlurar i baksätet för att slippa höra men jag bara tycker det är kul. Jag slipper i alla fall att köra. Munspelet i Tangled up in blue blåser hatten hatten av Italienaren med grått hår som står lutad mot sitt paraply i den lilla oasen med fontän mitt i Rom, grön luft mitt i staden, vi hittar Palazzo Venezia innan vi kommer till Largo di Torre Argentina där vi stannar och tittar på katterna som bor där nere, solar sig på stenarna. Tuggar lite på några grässtrån. Vässar klorna på en gammal stubbe. En katt ligger på en två tusen år gammal mur.

Mama, you been on my mind är lika bra som allt annat och Patti Smith kommer upp på scenen och hon sjunger fantastiskt och med lite ansträngning låter det ändå ganska fint tillsammans denna kväll. They tell me revenge is sweet. Det är en gudomligt vacker låt. All I see are dark eyes. Och publiken tackar Patti med en stor applåd när hon går av scenen.To the tune of an accordion. Joey är så cool. Han blev skjuten i little Italy i New York, på en restaurang vi brukar gå och äta på, pasta med aubergine och röd vodkasås. En gång hade dom kronärtskocka. Jag åt och var lyckligt. Där Joey en gång blev skjuten. Jag älskar Joey. King of the streets, child of clay. Jag älskar när Bob Dylan sjunger Joey på konsert. Hur han tutar som Ben Webster på saxofon, eller som Don Cherry på plasttrumpet, något däremellan. En blandning av någon lugnt tryggt och något galet, helt bortom alla ramar. Bob Dylan sjunger Joey. Vad är klockan frågar dom Joey. Five to ten, säger Joey. That’s what you get, säger domaren. Joey fick mellan fem och tio år. Låten är tolv minuter lång, det är det Joey behöver.

The roving gambler was very bored. In på mitt bord kommer en stor weiss med sitt vita skum som nästan rinner över. Den är söt och läskande god på samma gång. Smakar som nektar. Som fruktjuice men gott. Den kommer en ny leverans av fat in på Ma Che Siete Venuti A Fà.
 
Det är påsk och i Agerola mellan Neapel och Amalfi ringer midnatssmässan i nattens mörker där ute någonstans. Det blåser och regnar hårt. The silent night will shatter from the sounds inside my mind. Han sjunger det så fint att det är alldeles tyst. Nästan bara rösten och basen hörs. Lite stilla gitarr. Hundarna har slutat att skälla. You are right from your side and I am right from mine. Jag tittar till vänster sedan höger och sedan vänster igen så som man ska, korsar jag vägen. G.E. Smith kommer in och spelar. Det gungar tung blues över Upper West Side i New York. Grannens lilla vita hund ligger och gnager på ett gammalt fågelkadaver på gräsmattan. Jag tar några bilder när han tuggar på en vinge. Dagen efter åker vi till Rom och ser några konserter.

Utloggad Bengt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1947
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #409 skrivet: 10 april, 2018, 05:53:58 »
Vill bara allra ödmjukast poängtera att finger-situationen startade som i alla sandlådor, dvs "det var han som började". ...men stort grazie för Signore Å la Hue's kortisolöverdos, jag ler brett och nöjt varje gång jag besöker detta härliga fotografiska minne  :d6:

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #410 skrivet: 14 april, 2018, 15:31:23 »
Konsert 114 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 15 december 1995

Solen reflekteras från ett fönster på andra sidan gatan och träffar mitt bord. Det är egentligen konstigt att solen både kan gå rakt igenom ett fönster och reflekteras på samma gång. Men så är det. En gammal man hasar sig fram, vinglar till höger och vänster. Han har en brun gammal skinnjacka och under armarna tre stora runda paket knäckebröd som det står Leksand på. Stockholmare går förbi honom på var sin sida. Det varmare ute nu, våren har kommit och pollen gör mina ögon röda och det kliar och jag gnuggar. Bob Dylan avslutar med tre kvällar på Electric Factory, en tegelbyggnad på gränsen till dom norra delarna av Philadelphia, nära det enda hus som fortfarande finns kvar som Edgar Alan Poe bodde i under sina fem år i staden. Det var i Philadelphia som han var som mest kreativ, och gladast, sägs det. There was an old man and he lived in the moon, one summers day he came passing by. Mannen med knäckebröd, vad ska han med allt knäckebröd till. Han kanske ska ha kalas. Ett sista kalas innan han dör. Och han bjuder på knäckebröd, jag kommer gärna på kalas. Vinkar adjö. Let the bird sing, let the bird fly.

Det är som att lyssna på Bob Dylan när jag läser Poe. And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain, thrilled me – filled me with fantastic terrors never felt before, från The Raven. Dikten som handlar om en talande korp som besöker en sorgtyngd älskande i natten. Jag kan inte sluta läsa. But the fact is I was napping, and so gently you came rapping, and so faintly you came tapping, tapping at my chamber door, för det låter som att jag lyssnar på Bob Dylan när jag läser. Samma vackra flöde. Det är musik av dikt som blir dikt av musik. Publiken sjunger med i texten för det går inte att låta bli, det är dikt som är musik som blir dikt. Det är vackert så det förslår. The only thing I knew how to do, was to keep on keeping on, like a bird that flew, tangled up in blue.

När han spelar munspel tittar jag ut och ser där på andra sidan gatan, människor som går förbi. Var och en med sitt eget liv. Jag har mitt ensamma liv inom mig och alla andra har sina ensamma liv. Vill jag vara ensam undrar jag men jag vet inte. Nästa låt börjar stilla spanskt med sina akustiska gitarrer. Tony Garnier spelar med stråke på sin kontrabas. Inga trummor alls. Och han sjunger som Edgar Alan Poe skulle ha skrivit. The vagabond who’s rapping at your door, is standing in the clothes you once wore. Jag är kanske ensam men jag har ett uppdrag som ska slutföras. Jag håller på som bäst och det är inte mycket kvar nu. Det är verkligen inte mycket kvar nu. Jag minns bara små fragment av vad som hänt. Men det har varit en lycklig tid, inte alltid, men det har i alla fall funnits små svepande stråkdrag av lycka. Och det har fått mig att se saker, små saker, som betyder mer nu än vad det gjorde före resan. Jag minns en kolsvart liten fågel med orange näbb som satt under en barack på Tomtebogatan dagarna innan vi reste till Italien för att se några konserter. Kvällens sista strimma sol fick fjäderpälsen att blänka. Den var så liten och fin. Jag tänker på den där lilla fågeln. Var den hörde hemma. Vad den gjorde där, alldeles ensam, under en barack på Tomtebogatan. Bob Dylan och bandet spelar Tombstone blues när jag tänker på den svarta lilla fågeln som satt där ensam och ihopkrupen på Tomtebogatan. Jag kände igen mig. Jag ville klappa på den och säga att det ordnar sig ska du se så som jag vill att någon klappar på mig och säger samma sak, det ordnar sig ska du se. Det fungerar nämligen inte att säga det till sig själv, jag har försökt väldigt länge nu.

Bob Dylan skämtar i en och en halv minut, det gamla vanliga, on bass Tony Garner, he tried to milk a cow with a monkey wrench once, and he did. Tony Garnier mjölkade en ko med en skiftnyckel, sedan smattrar Obviously five believers igång och publiken i Philadelphia får glädje välld hälld och som sedan förvälls över sig. Solen lägger sig sakta över Stockholm. Jag ser en jordglob uppe i ett fönster på tredje våning på Sankt Eriksgatan 52. Den kan snurra höger vänster. Jordgloben alltså, inte jorden. Kanske kan, om förhållandena ändras. Men det är nog inte så troligt. Publiken jublar och bandet spelar glatt och med energi, gör så gott dom kan för att snurra jorden både höger vänster. Snart går det, snart kommer det att gå. Bob, fortsätt att spela, fortsätt att spela för oss, det kommer att gå till slut, det kommer ordna sig.

Utloggad Leif

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 4178
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #411 skrivet: 14 april, 2018, 21:18:44 »
Konsert 114 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 15 december 1995

Solen reflekteras från ett fönster på andra sidan gatan och träffar mitt bord. Det är egentligen konstigt att solen både kan gå rakt igenom ett fönster och reflekteras på samma gång. Men så är det. En gammal man hasar sig fram, vinglar till höger och vänster. Han har en brun gammal skinnjacka och under armarna tre stora runda paket knäckebröd som det står Leksand på. Stockholmare går förbi honom på var sin sida. Det varmare ute nu, våren har kommit och pollen gör mina ögon röda och det kliar och jag gnuggar. Bob Dylan avslutar med tre kvällar på Electric Factory, en tegelbyggnad på gränsen till dom norra delarna av Philadelphia, nära det enda hus som fortfarande finns kvar som Edgar Alan Poe bodde i under sina fem år i staden. Det var i Philadelphia som han var som mest kreativ, och gladast, sägs det. There was an old man and he lived in the moon, one summers day he came passing by. Mannen med knäckebröd, vad ska han med allt knäckebröd till. Han kanske ska ha kalas. Ett sista kalas innan han dör. Och han bjuder på knäckebröd, jag kommer gärna på kalas. Vinkar adjö. Let the bird sing, let the bird fly.

Det är som att lyssna på Bob Dylan när jag läser Poe. And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain, thrilled me – filled me with fantastic terrors never felt before, från The Raven. Dikten som handlar om en talande korp som besöker en sorgtyngd älskande i natten. Jag kan inte sluta läsa. But the fact is I was napping, and so gently you came rapping, and so faintly you came tapping, tapping at my chamber door, för det låter som att jag lyssnar på Bob Dylan när jag läser. Samma vackra flöde. Det är musik av dikt som blir dikt av musik. Publiken sjunger med i texten för det går inte att låta bli, det är dikt som är musik som blir dikt. Det är vackert så det förslår. The only thing I knew how to do, was to keep on keeping on, like a bird that flew, tangled up in blue.

När han spelar munspel tittar jag ut och ser där på andra sidan gatan, människor som går förbi. Var och en med sitt eget liv. Jag har mitt ensamma liv inom mig och alla andra har sina ensamma liv. Vill jag vara ensam undrar jag men jag vet inte. Nästa låt börjar stilla spanskt med sina akustiska gitarrer. Tony Garnier spelar med stråke på sin kontrabas. Inga trummor alls. Och han sjunger som Edgar Alan Poe skulle ha skrivit. The vagabond who’s rapping at your door, is standing in the clothes you once wore. Jag är kanske ensam men jag har ett uppdrag som ska slutföras. Jag håller på som bäst och det är inte mycket kvar nu. Det är verkligen inte mycket kvar nu. Jag minns bara små fragment av vad som hänt. Men det har varit en lycklig tid, inte alltid, men det har i alla fall funnits små svepande stråkdrag av lycka. Och det har fått mig att se saker, små saker, som betyder mer nu än vad det gjorde före resan. Jag minns en kolsvart liten fågel med orange näbb som satt under en barack på Tomtebogatan dagarna innan vi reste till Italien för att se några konserter. Kvällens sista strimma sol fick fjäderpälsen att blänka. Den var så liten och fin. Jag tänker på den där lilla fågeln. Var den hörde hemma. Vad den gjorde där, alldeles ensam, under en barack på Tomtebogatan. Bob Dylan och bandet spelar Tombstone blues när jag tänker på den svarta lilla fågeln som satt där ensam och ihopkrupen på Tomtebogatan. Jag kände igen mig. Jag ville klappa på den och säga att det ordnar sig ska du se så som jag vill att någon klappar på mig och säger samma sak, det ordnar sig ska du se. Det fungerar nämligen inte att säga det till sig själv, jag har försökt väldigt länge nu.

Bob Dylan skämtar i en och en halv minut, det gamla vanliga, on bass Tony Garner, he tried to milk a cow with a monkey wrench once, and he did. Tony Garnier mjölkade en ko med en skiftnyckel, sedan smattrar Obviously five believers igång och publiken i Philadelphia får glädje välld hälld och som sedan förvälls över sig. Solen lägger sig sakta över Stockholm. Jag ser en jordglob uppe i ett fönster på tredje våning på Sankt Eriksgatan 52. Den kan snurra höger vänster. Jordgloben alltså, inte jorden. Kanske kan, om förhållandena ändras. Men det är nog inte så troligt. Publiken jublar och bandet spelar glatt och med energi, gör så gott dom kan för att snurra jorden både höger vänster. Snart går det, snart kommer det att gå. Bob, fortsätt att spela, fortsätt att spela för oss, det kommer att gå till slut, det kommer ordna sig.

Här, exakt här, stannar jag i mina egna fotsteg och tar ett djupt, djupt andetag.
The man in me will hide sometimes to keep from bein seen.
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #412 skrivet: 21 april, 2018, 16:41:10 »
Konsert 115 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 16 december 1995

Jag nyper världsvant av ett litet salviablad och stoppar i munnen. Tog nog fel för det smakar som ett helt vanligt grönt blad. Råkar nästan spotta ut det på tre danska tjejer som går förbi, glada och fina som danskar kan vara. En har hatt och en har kjol. Jag luktar lite världsvant på lavendeln som blommar lila och och sen går jag vidare. Där bakom Rönnells Antikvariats stora fönster och ligger Paul Austers New York-trilogi som gör mig sällskap på mina promenader till jobbet som jag snart inte längre har kvar. Det blåser rakt mot mig och jag knäpper mina fem knappar på kavajen jag lät sy upp i Bangkok men jag börjar knäppa fel som vanligt så jag får knäppa om. Jag älskar att följa privatdetektivernas små äventyr på New Yorks gator. Nästan lika mycket som jag älskar Stockholms gator.

Och Bob Dylan sjunger, för näst sista gången, han sjunger upon the streets where mothers weep. Precis som jag gör, när jag går och lyssnar på nya skivan med John Prine. Jag fäller en tår till Summer's End, för han är så bra på att trösta, ”you don't have to, be alone, just come on home”. John Prine skänker mig en stor nypa en hel näve en hel skottkärra full med gnista, för när John Prine ska till himlen ska han inte bara dricka vodka med ginger ale, han ska ”smoke a cigarette nine miles long". Och solen lyser på Sveavägen och alla människor när jag tar den vägen och vidare ut på Kungsholmen. It doesn’t matter, I want you, so bad, honey I want you. Det finns många låtar som jag tycker är bättre i sina liveversioner och I want you är en. Det är egentligen en helt annat låt, och blev det snabbt, kanske inte Bob Dylans värld snabbt men i det långa perspektivet är det ganska snabbt när han 1978 gjorde om den till ett långsamt epos och sen har den blivit mer stilla desperat och längtande i stället för något hårt och kallt och den kommer att leva i himlen så länge himlen finns och jag kommer att lyssna på den för jag älskar I want you i sina liveversioner.

She walked up to me so gracefully, sjunger han klart och tydligt, come in she said I’ll give you, shelter from the storm. Det är värt att lyssna igenom alla trettontusenniohundratjugo minuter för att sedan komma hit. Det är tröstande gånger allt. Allt som är bra gånger allt, det finns inga ord kvar längre som kan beskriva vad jag känner. Hur bra det är. "Hate has no home here" står det på en skylt utanför Frank och Marjories hus i ett fint bostadsområde i Philadelphia. När vi svängde upp på infarten kändes allt bra igen. Vi hade kört från Pittsburgh, det är långt. Jag hade stoppat i kreditkortet i sedelinkastet i en automat på en rastplats när jag skulle köpa chips och jag fick panik men Mike lyckades få ut kortet och jag gav honom en kram och jag kunde andas ut sen åkte vi till Philadelphia och vi åt chips i bilen och lyssnade på Bob Dylan. Sen stod doctor Frank och doctor Marjorie där med deras varma välkomnande famnar och jag sjönk ner i soffan med en liten hund i knät och dom bjöd på bagels, donuts och gott öl. “You can relax now, you will always have a home here”, säger Frank. Det var som att lyssna på John Prine.

På Hantverkargatan sitter två brandmän på en bänk och solar utan tröjor. Vid Stadshuset fotograferas alla lyckliga brudpar, med Riddarholmen, Riddarfjärden och Söders höjder i bakgrunden. En del par är klädda ganska vardagligt, andra har lagt månaders arbete bakom brudklänningar, släp och buketter. Jag hade gett ett halvt finger för att få lägga min hand bakom någons vita fluffiga klänning. Bara för att få känna känslan. Man they expect the same, sjunger Bob Dylan i Just like Tom Thumb’s blues, jag tittar på vågorna som vibrerar där ute och sedan går jag in i Gamla Stan och till en skivaffär och tar mig ner i källaren och träffar min gamle vän Hibbit. Vi står längst bak i korridoren, Anders F Rönnblom spelar. Hibbit är här på sin rast från jobbet på Stadsbiblioteket. Anders har ljus hatt och dom två körtjejerna ler mot honom. Jag bälgar i mig vitt vin för tjejerna i baren är så glada.

På väg ut på Stora Nygatan möts jag av en hel armé från Hare Krishna. Dom sjunger sin låt för glatta livet och folk på uteserveringarna dansar. Snacka om statisk setlista. Går och sätter mig på en Italiensk restaurang och beställer en Italiensk söt stark öl från bryggeriet Birrificio som passar till tiramisun. Riddarhuspalatset med sin ljusa gotländska sandsten och tegel ligger framför mig och dom små gulliga fristående byggnaderna som vätter mot Strömsborg och Sheraton ser jag inte men jag vet att dom finns där bakom och håller mig sällskap precis som dom ska.

Simon de la Vallée som var arkitekt dog och några tyska och holländska stenhuggare tog vid men dom fick sparken och den kunglige arkitekten Jean de la Vallée, son till Simon, fick jobbet att göra klart allt. Uppe längs fasaden står det “Ridderskapets palats, med tanke och vishet, efter förfäders lysande exempel, med lyckosamma sinnen och vapen, med fredlig id och krigisk bragd. Det är ljuvt och passande att dö för fosterlandet. Utan gudomlig vilja är inget gynnsamt.” I wouldn’t pay it any mind, it’s just a ragged cloud behind, det känns skönt att ha den tillbaka. Bob Dylan spelar ett fint solo på gitarr innan han tar fram munspelet och låter sina sju själar gå på rundtur genom lokalen i Philadelphia. Come you masters of war, sjunger han och jag ser det där Riddarhuset som solen strålar över. Och i Riddarholmskyrkan strax bredvid ligger riddarna begravda, kungar och riddare och krigare. Som om dom är det finaste vi haft, våra tappra krigare, dom ligger där i sina mörka rum och hedras, eller så ligger dom under stengolvet som vi går på. Han sjunger and I hope that you die, and your death will come soon. I watch while you are lowered, down to your death bed, and I’ll stand on your grave ’til I’m sure that you’re dead och jag tänker på golvet i Riddarholmskyrkan där dom alla ligger, kungar och krigare, dit kan man gå, och vara helt säker, och bara stå.

Den börjar osäkert och försiktigt, vad ska egentligen hända, men när han börjar sjunga, my love she speaks like silence, finns det ingen tvekan. People carry roses. Bob Dylan sjunger fantastiskt. In the ceremonies of the horsemen. She knows too much to argue or to judge sjunger han och några i publiken applåderar extra hårt.

My love is like some raven, at my window with a broken wing, och jag tänker förstås på Edgar Alan Poe igen, han artikulerar det glasklart och kraftfullt, som att han mycket väl vet om vem som bodde bara några kvarter bort för 150 år sedan. Och äntligen gör Patti Smith och Bob Dylan en fin duett tillsammans. Den är skör som den tunnaste tråd och jag sliter i mitt hår så att det flyger tunna blonda tovor på den rutiga duken. Det är en sådan låt. Sliter mitt hår, men passion rules, det vet vi ju. Och jag tittar ut och ser hon med det stora röda håret, håret som virvlar i vinden och hon tuggar sitt tuggummi och dricker sin öl. Som Sally Field. “This is my song about the slave trade” säger han och drar igång Maggies farm.

Där utanför lyser solen över Riddarhuset och turisterna och Stockholmarna och det är vackert. May God bless and keep you always, may your wishes all come true. Han sjunger som att det är det sista han gör. Det sista han vill säga. May you stay, forever young. Det doftar skaldjur här på den Italienska restaurangen och jag blir hungrig. Vitlök, vitt vin, tomat, skaldjur. Från bordet bredvid. Jag andas in djupt och tänker att det hade varit gott. Att beställa en tallrik. Det är ett fasligt jubel och alla är glada i Philadelphia. Det är inte ofta dom spelar A hard rain’s gonna fall men nu gör dom det. Jag sitter på en Italiensk restaurang i Gamla Stan, Rudolfino och jag blir vän med personalen. Servitören är från Sardinien och han säger att jag borde åka till Parma, kvinnan som vet allt om deras öl säger att hon har en låda stout kvar som bara finns här och jag tar en flaska och jag känner den syrliga friska chilibeska smaken av god stout. Kvinnan bakom mig äter en saftig köttbit med ett glas rött. Jag vill vända mig och säga hej. Och jag brukar inte bry mig så mycket men jag blir glad när han ännu en gång avslutar med en lysande spritt språngande sprudlande Donne giorno raindy 12 e 35. Hate has no home here. Take me to Philadelphia baby.

Utloggad Leif

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 4178
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #413 skrivet: 21 april, 2018, 22:02:38 »
Joakim, hatten av, igen. Och igen och igen och igen. Hatten av i all ödmjukhet inför vad du har gjort, vad du gör.
Orden. Fantastiska ord. Bilderna som orden manar fram. Underbara bilder. Resan. Hisnande. Unikt.

One more to go. No worries.

Snart blir det fest och eufori! Men det kommer sen. Tack Joakim.
The man in me will hide sometimes to keep from bein seen.
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #414 skrivet: 21 april, 2018, 22:19:55 »
Joakim, hatten av, igen. Och igen och igen och igen. Hatten av i all ödmjukhet inför vad du har gjort, vad du gör.
Orden. Fantastiska ord. Bilderna som orden manar fram. Underbara bilder. Resan. Hisnande. Unikt.

One more to go. No worries.

Snart blir det fest och eufori! Men det kommer sen. Tack Joakim.

Tack Leif! Du är en inspiration och en människa som skänker livgnista till oss andra! Tack! See you soon.

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1635
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #415 skrivet: 22 april, 2018, 14:44:19 »
Haha ja man hade velat hänga på vitvinshinkandet där i i källaren under den apriliga sommarsolen.  :d4: :mellow:
Aaaaaaaah! Neeeej! Bara ett avsnitt kvar!
Nytt årtalsprojekt!  ^_^

...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...

Utloggad Bengt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1947
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #416 skrivet: 22 april, 2018, 20:24:49 »
Haha ja man hade velat hänga på vitvinshinkandet där i i källaren under den apriliga sommarsolen.  :d4: :mellow:
Aaaaaaaah! Neeeej! Bara ett avsnitt kvar!
Nytt årtalsprojekt!  ^_^

Ja, nytt år Tack!
Du kom ju på idén på Bobs födelsedag för 5 år sedan, så om du färdigställer sista brevet snart hinner du vila ett par veckor innan du startar om på ny årskula när Bob fyller 77. Just saying.  :d6:

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3454
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #417 skrivet: 23 april, 2018, 07:28:28 »
Haha ja man hade velat hänga på vitvinshinkandet där i i källaren under den apriliga sommarsolen.  :d4: :mellow:
Aaaaaaaah! Neeeej! Bara ett avsnitt kvar!
Nytt årtalsprojekt!  ^_^

Ja, nytt år Tack!
Du kom ju på idén på Bobs födelsedag för 5 år sedan, så om du färdigställer sista brevet snart hinner du vila ett par veckor innan du startar om på ny årskula när Bob fyller 77. Just saying.  :d6:

Haha, bra idé hörru men jag tror jag skulle behöva vila lite längre. Men allt är öppet. -_-

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6924
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #418 skrivet: 23 april, 2018, 13:15:25 »
"Snacka om statisk setlista."
Haha!!! Joakim, du är underbar  ^_^ :d2: :wub:
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1635
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #419 skrivet: 23 maj, 2018, 15:28:25 »
"Snacka om statisk setlista."
Haha!!! Joakim, du är underbar  ^_^ :d2: :wub:
:mellow: :d2:
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...