Konsert 4 av 116, Fürth 14 mars 1995
Den toskanska fläskgrytan smakar utmärkt. Rustikt och mustigt med stora vita bönor och grillat vitt bröd. Chiantin är underbar. I alla fall i fantastin. Jag dricker tyvärr ingen Chianti. Däremot är jag nervös som fan. I morgon släpps biljeter till Dylans Europaturné 2013. Bland annat Milano och Rom. Royal Albert Hall i London. Bara tanken på att se Dylan där är svindlande. Vi får se hur det går. Jag vågar inte hoppas. Jag har inte börjat lyssna på dagens konsert ännu. Jag lyssnar på Oh mercy för att värma upp. Det känns rätt, efter en dag på jobbet. Slappnar av, slänger mig bak i soffan, med munnen full av fläsk och bönor. Jag köpte maten på Oljebaren här hemma, vid St Eriksplan, uppgång Torsgatan. Jag brukar gå dit och köpa mat att ta med mig hem när jag är ensam. Jag är ensam idag. Ulrika är på jobbfest. Synd för henne. Hon missar Dylan.
Fürth ligger i Bayern. Eller Bavaria som det heter på latin. Det är där han är nu. Nu, jag säger nu, trots att det nästan var 20 år sedan. Men jag lyssnar nu, precis nu och då får det bli så. Och just nu spelar Dylan munspel, avslutar första låten och går över till If you see her say hello. Jag kan inte riktigt sluta tänka på morgondagen. Hur spännande det är, och samtidigt nervöst, inför biljettsläpp. Dylanbiljettsläpp framför allt. Till konserterna i Stockholm brukar jag köa utanför Globen, över natten, det brukar inte vara så många andra som gör Jörgen sällskap, vi är några tappra. Vinter, vår, höst eller vad det nu kan vara. Inte sommar i alla fall. Jag har träffat och lärt känna många i den kön. Halkat in på jobbet, trött, men förhoppningsvis lycklig över biljetterna. All along the watchtower drar igång och den gör nog ingen publik besviken, bajrarna klappar i takt men tystnar snart. Och snart tystnar Dylan också, viskar fram, two riders were approaching, sedan sparkar Winston Watson igång maskineriet igen.
Just like a woman är åter igen en låt jag gillar, jag passar på att städa undan skräp som jag är orsak till. Plastpåsar, kartonger, tidningar. Jag är bra på sånt. Det är en fin version, sätter mig ner igen, inga onödigheter i versionen, som jag kanske egentligen gillar när det kommer till Dylan. Host, han hostar, är fortfarande sjuk. Att ställa in konserter hör inte till vanligheterna för Dylan. Skjuta på en konsert en dag, som i Prag, det går bra, annars är det bara att köra. Unbelievable, jag gillar den, lite struttig, finurlig. Fina gitarrfigurer på elgitarren av huvudpersonen själv, tonerna sitter ju inte på skalan direkt, men vad gör det, det svänger, det är skoj. Den här låten borde han spela oftare. Senast jag hörde den var i köket, när vi lyssnade på Radio Lidingö, och nu spelar han den i Fürth. Jag bor inte på Lindingö, har aldrig varit i Fürth, inte ens i Bayern vad jag kan minnas. Har bilat i Tyskland som barn, i oändlighet, vägarna tar ju aldrig slut. Inte förrän man kommer till Frankrike på vänster sida, där säger det stopp. Eller Schweiz och Österrike neråt, där åker man in i en tunnel. I'll be your baby tonight. Det är en väldigt annorlunda konsert i Fürth jämfört mot Prag. Kan inte sätta fingret på vad det är, han kanske inte fokuserar på sin kraft i sången, utan snarare på samspelet med musikerna, det är ett spontant jam på puben efter några öl. Med allt vad det innebär. Eller är det bara jag som vill att det ska vara så. Att Dylan plötsligt dyker upp från ingenstans och börjar spela med sitt band på en liten scen i hörnet. Vem drömmer inte om det. Att var där.
Det känns tryggt och välkommet när det akustiska partiet inleds med Mr. Tambourine man. Ännu en gång. Den förkylda näsan. Det är en fantastisk låt och han gör den som vanligt underbart. Det tycker folket i Fürth också, det hör jag, dels genom många spontana rop, men framför allt genom tystnaden. Lika välkommen är Masters of war. Jag har inte nämnt JJ Jackson tidigare, men han var tveklöst en viktig kugge i hjulet på scen 1995, hans gitarrspel, friheten i gitarrspelet, det känns som att han skulle kunna spela vilken låt som helst, när som helst, Dylan behöver sådant. Behöver en gitarrist han kan lita på, som både kan leda och stå vid sidan och avvakta, underbygga och rama in. Han var dåtidens Larry Campbell, Robbie Robertson eller varför inte någon av dagens gitarrister. Boots of spanish leather. Jag har kopplat in mitt rörförsteg för den här konserten, två små rör som glöder där innanför, tar emot, dirigerar och förstärker signalen som sedan går vidare till slutsteget, som förstärker signalen ytterligare före elementen i högtalarna omvandlar strömmen till ljudvågor. Det är därför jag kan höra Boots of spanish leather. Nu. Stuck inside of mobile with the memphis blues again. Det är onsdag och det har regnat hela dagen känns det som. Det blåser ute. Granngården har fest, spännt upp en grön presenning, kommer säkert att blåsa bort. There are no mistakes in life, some people say, tjuter Dylan, han tror inte på det själv. People don't live or die, people just float. Är det så, jag hoppas inte det, men det är väl kanske sant. Feel the pulse and vibration. Jag gör det nu i alla fall. Dagens klart bästa låt. Fantastiskt. Den hamrar in vad den har. Jag har aldrig hört låten så här, aldrig ens tänkt på låten så här. Var har jag varit. Inte i Fürth i alla fall. Nu har jag det.