Författare Ämne: The 1995 Project  (läst 138504 gånger)

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #195 skrivet: 18 juni, 2014, 20:29:12 »
Konsert 42 av 116, Eugene, Oregon 31 maj 1995

Långhårig och jävlig, smutsig sliten jacka och trött, nästan men bara nästan svettig efter cykelturen hem från jobbet går jag in på Oljebaren på Torsgatan. Det finns bra kyckling där. Jag är själv och frågar om jag kan sätta mig på en plats där ute, på ett av borden, det finns bara tre. Servitören är mycket vänlig och frågar det jag inte hör så ofta, inte längre, han niar mig, säger önskar ni äta. Jag blir inte glad för att någon ställer sig under mig, det är förresten ändå inte möjligt eftersom jag ändå alltid intar den platsen oavsett vem jag möter, jag blir glad för att servitören ustrålar en genuint ärlig önskan om att jag ska få det jag önskar, att jag ska få en trevlig tid på restaurangen jag besöker. Servitören som talar med mig ser ut som Johan Kinde i Lustans Lakejer, dandyn från Åkersberga, det är samma utstrålning, och jag mår bra av det omhändertagandet. Jag ber om något annat än pommes frittes till maten, han erbjuder grillad sparris och det går aldrig att säga nej till grillad sparris, jag säger ja, ge mig grillad sparris, jag kan inte önska mig något mer.

Jag är lycklig idag, inte för att något har niat mig, det går bara inte förklara ibland, varför man är lycklig en dag. En helt vanlig dag. Det har inte hänt något särskilt. Jag fick förvisso äta av en jordgubbstårta på jobbet, men annars har det inte hänt så mycket mer, jag fick förvisso dricka en fläderläsk på lunchen, men annars har det inte hänt så mycket, någon sa förvisso jag ser solen skina när jag ser dig, men annars har det inte hänt så mycket, vaknade och kände den friska sommarluften i mina lungor när jag klev ut genom porten i morse. Och så får jag komma hem och lyssna på Bob Dylan live från Eugene, Oregon, den sista dagen i maj 1995. Jag får lyssna på Under the red sky och jag blir ännu lyckligare. There was an old man and he lived in the moon, one summers day, he came passing by. Han säger en dag, kommer du att ha en diamant stor som din sko. Jag säger jag behöver den inte.

Positively 4th street och det är 1995, den där rösten, den där tjutande rösten, som en trumpet, som går rakt in, inte igenom, inte förbi, den passerar inte, den går rakt in och stannar där. Stannar där för alltid. Man både skrattar och gråter på samma gång. Det börjar bli kväll, klockan är sju och solen studsar på fasaden på gatuhuset, solen studsar och når vår lägenhet, vardagsrummet där jag sitter, jag sitter i soffan och lyssnar på musik, som så många gånger förr. Om två dagar är det midsommarafton och om två dagar sitter någon ensam och kanske inte är lika lycklig som jag. Låten går ner i intensitet och tonar till slut ut, han säger thank you och Winston Watson bankar igång Silvio. John Jackson styr gitarrmanglet med Bucky Baxter som hjälpande hand på atmosfärisk men ändå intensiv och rytmiskt silde guitar. Hur det nu går ihop, jag vet inte, jag vet inte ens om Bucky Baxter spelar slide guitar på Silvio men det finns ingen som säger till mig något annat just nu och jag låter det stå. Jag låter det stå.

För några dagar sedan gick jag på Katarina Bangata som lite går på tvären genom östra Södermalm här i Stockholm, den börjar ungefär mitt på Götgatan och går sedan sydost, sydöst vill jag skriva men det ordet finns inte, fråga mig inte varför, jag skriver sydost, gatan går sydost ner mot Vintertull. Där Katarina Bangata korsar Ringvägen ligger det en liten butik som säljer vinylskivor och jag brukar gå in och hälsa, jag jobbar i närheten, så jag brukar gå in och hälsa. Jag bläddrar igenom jazzskivorna för att se om något intressant dyker upp, doften av damm slår emot mig, det är doft som har så mycket i sig, så många historier, så mycket som har hänt, tid har passerat, jag känner doften av damm och bläddrar bland jazzvinylerna. Jag stannar upp vid en fin box utgiven på det klassiska skivbolaget Verve. Det är tre tjocka fina vinylskivor och titeln på boxen är Brazilian Wave och medverkande musiker är Stan Getz, Joao GIlberto, Astrud Gilberto, Antonio Carlos Jobim, Charlie Byrd, Mascos Valle, Luiz Bonfa, Bola Sete och många fler. Jag kan inte stå emot, det är en vacker box och det är brasiliansk musik, det är vinyl och det är fotboll i Brasilien och jag köper den självklart och får rabatt, inte lika självklart men det blir så ibland, det blir ett bra pris, för så bra skivor utgivna på Verve, tjock vinyl, inte ett dammkorn, inga repor, inte ett knaster. Det är vacker musik som ger mig ännu mer livsglädje, det är luftigt, lätt, ledigt, allt det där, det är sommar med vemoden långt där bakom och det är musiker och sångare som älskar musik, som älskar sitt ursprung, var dom än kommer ifrån, älskar all musik var den än kommer ifrån, som är vad dom är, spelar musik med varandra, och dom spelar för mig. The girl from Ipanema ingår givetvis i samlingen och jag älskar den The girl from Ipanema, älskar kontrasterna, Joao Gilbertos inledande varma röst, Astrud Gilberto som sedan sjunger på sitt yngre mer flickaktiga sätt, melodin som inte går att värja sig mot. Stan Getz på tenorsaxofon med sin varma fylliga ton. Jag älskar Stan Getz.

Vi pratar länge om porerna i amerikansk ek. Där på restaurangen. Vi är oense om den amerikanska eken. Jag säger att den ger för mycket vaniljsmak. Den snabbodlade amerikanska eken ger för mycket vaniljsmak men jag får smaka en Zinfandel, jag får ett glas Clos du Val, ett av vinerna som medverkade i den berömda provningen 1976 i Paris, där amerikanska viner tävlade mot franska i en blindprovning, det fanns ingen som trodde att det skulle finnas någon som helst möjlighet för amerikanska viner att kunna konkurrera mot klassiska Bordeauxviner. Men resultatet innebar en revolution för kaliforniska viner och för Napa Valley i synnerhet. När jag dricker Clos du Val kan jag inte säga att den amerianska eken ger för mycket vanliljsmak, inte på något sätt, det är perfekt, fulländat. Och så har vi det här med Shelter from the storm.

Vi har det här med Shelter from the storm. Börjar så stilla, allt står stilla, så fint, knappt något hörs, intensiteten stregras, stegras, den stegras igen, och igen igen igen. Jag skulle vilja skriva hur mycket som helst om Shelter from the storm men det finns inte så mycket att skriva, jag bara lyssnar och stannar upp. Det är samma sak varje gång när låten spelas det här året, det här året är 1995. Och vilket år säger jag. My back pages är fantastisk som näst sista låt för kvällen den är sagolik och varför skriver jag med gemena begynnelsebokstäver på låttitlar jag vet inte fråga mig helst inte. Clos du Val finns på beställningssortimentet och kostar 179 kronor per flaska. Jag tror jag beställer en låda. Jag kanske får ett bra pris.

Utloggad Guthrie

  • Landlord
  • *****
  • Antal inlägg: 331
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #196 skrivet: 18 juni, 2014, 21:53:12 »
Tack Joakim underbart skrivit man blir glad när man läser det du har skrivit.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #197 skrivet: 18 juni, 2014, 22:13:32 »
Tack Joakim underbart skrivit man blir glad när man läser det du har skrivit.

Tack, det gör mig glad att läsa! Jag önskar bara att jag kunde gå in och redigera mina texter. Jag vill lägga ut texterna snabbt men är dålig på att korrekturläsa när jag är inne i texten. Att "något" har niat mig låter ju helt förskräckligt. Men sådan är jag, verkar det som, skriver tokigt fel ibland men jag hoppas det blir rätt på något sätt ändå.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #198 skrivet: 04 augusti, 2014, 16:28:58 »
Konsert 43 av 116, Seattle, Washington 2 juni 1995

Det här är dumt, väldigt dumt. Det jag ger mig in på. Jag sitter på balkongen, det är 30 grader i skuggan men förmodligen 10 grader varmare här i solen. Jag har keps för att skydda huvudet, med svarta tätslutande hörlurar på mig. Bakom mig har jag satt upp torkade bambupinnar som skyddar mot insyn. Det behövs nu, trädet, den stora fina björken, har rasat i backen under en storm, vi har misstänkt att någon förgiftat trädet, sådant förekommer i den här staden, för att vissa önskar sig en finare utsikt, men något sådant vore otänktbart här, det är min förhoppning eftersom det skulle kunna innebära livsfara för alla som bor här, men man vet aldrig, man kan aldrig veta, men björken finns inte längre, duvorna har flyttat, vi har ingen skugga på balkongen. I en kruka här bredvid mig har jag odlat upp en egen björk, den kommer från trädet som föll, jag har en egen björk nu, inget oväder ska fälla den, ingen ska kunna förgifta den.

Det har dröjt länge sedan jag lyssnade senast, det är skönt att vara tillbaka, höra I want you från Seattle, det är kraft och inlevelse, känslofullt, publiken jublar, det kan jag förstå, och publiken fortsätter att jubla, All along the watchtower manglar fram och jag torkar svetten från pannan. Igår såg vi Neil Young med Crazy Horse spela på Skeppsholmen här i Stockholm, Bob Dylan i Seattle 1995 låter ännu bättre, han sjunger skrattretande bra, jag får frossa här i värmen, vi får se hur länge jag klarar det här, men håret på armarna reser sig, gitarrerna ylar så vackert, björken i krukan växer snabbare.

Vi har sett fem Bob Dylan-konserter i sommar, två i Tyskland, en i Danmark och två i Sverige. Vi åkte bil med våra vänner Rutger och Bengt, vi tog färjan från Trelleborg över till Rostock, körde bil längs både små och stora vägar, frivilligt och ofrivilligt, genom norra Tyskland och upp in i Danmark. Vi körde på små landsvägar, träden växte över vägen, vi möttes av kilometerlånga bilköer på motsatta sidan av autobahn, det minsta molnet på himlen täcker för ett ögonlick solen ovan mig, vi körde i sol och regn. Just like a woman i Seattle, sköljer över mig precis som ett vattenfall gör i min fantasi, kanske någonstans i Thailand, jag är ensam och hör vattnet forsa, träden runtomrking är djupt gröna och den fuktiga luften gör så att exotiska djur trivs lika bra som jag själv, små ödlor springer runt mina fötter och färgglada fåglar med stora röda näbbar käftar med varandra, det är varmt och jag har en dator i mitt knä, inte under vattenfallet, i vattenfallet har jag snorkel och simfötter, jag vill ju inte bli blöt.

Häromdagen gjorde jag kanske något ännu dummare än det jag gör nu, jag satt här ute på balkongen när det åskade och blixtrade som alla värst, mitt i natten, jag satt här ute med ett paraply, och såg blixtar bilda tre- och fyrauddiga formationer bakom hustaken, det var vackert, katten satt innanför och stack ut nosen i dörrspringan, hon tittade på mig och undrade vad jag gjorde här ute, men då var det svalkande skönt, det är det inte nu, bambun som jag har satt upp täcker inte ens solen, den täcker bara för dom finska grannarna. When you're lost in the rain, negativity don't pull you through, jag är lyckligare nu än vad jag var för några veckor sedan, jag var inte lycklig men så kom åskan och ovädret, det känns bättre nu, jag är långsint och det sitter i, dåliga känslor sitter i flera veckor, jag känner alltings meningslöshet, trädet föll ner i backen, men det känns bättre nu, jag tror att jag är tillbaka på banan igen, nu kan jag lyssna på konserterna igen, en och en halv månad efter att jag lyssnade senast. Det är mitt på dagen den här måndagen i början av augusti, jag har semester och sitter på balkongen som jag gjort i ordning, satt upp bambu och hämtat balkongmöblerna som stått på vinden sedan förra året. Jag satt här och åt frukost tidigare idag, jag läste tidningen, läste om hur djuren är bättre än människor på att hantera värmen, djuren väljer att inte aktivera sig, det gör däremot vi människor, vi aktiverar oss så mycket det går när det är som allra varmast, djuren bara lägger sig platt på golvet och väntar. Jag satt och läste om kriget mellan Palestina och Israel, vapenvilan som skulle vara i tre dagar höll bara i lite över en timma, en israelisk soldat tillfångatogs och bomberna började åter falla. Israel skickar sms till hushåll som en förvarning innan bomberna faller. Ett sådant sms vill man inte få. Jag tror att i det här kriget utan slut dör ungefär tjugo gånger fler palestienier än israeler och då är det dessutom en stor del civila offer. Jag sitter här och äter min frukost, läser tidningen och ser någon på andra sidan tappa en kaffekopp från sin balkong på tredje våning, den kraschlandar på gården, den går i tusen bitar, han tittar oroligt ner, ingen var där, ingen fick kaffekoppen i huvudet, det kanske kom ett sms. Nu hör jag Masters of war och undrar om jag verkligen är glad igen, jag är nog inte det, men jag jobbar på det, vad annars kan jag göra, man får jobba på det. Love minus zero / no limit är världens bästa låt, jag blir lite gladare, eller varmare snarare, om det nu skulle vara bra, jag blir kallare också och känner frossan intensivare, men jag sitter kvar här, jag kan inte gå nu, det är världens bästa låt på radion, i mitt huvud, inga grannar syns till, det är bara jag nu. God knows you can rise above the darkest hour, of any circumsance, gitarrerna viner igen, bränner och trummorna dundrar som bomberna över Gaza, ingen släpper taget, Israel och judarna ska inte få existera tycker vissa, ska inte få ha sin fristad, ett eget land, i alla fall inte där det redan fanns ett annat folk tidigare. Andra hävdar att bomberna slutar falla om Isreal accepteras av muslimerna i Palestina. Oense om allt, alla är oense, bomberna faller och människor dör.

I'll remember you, det är också världens bästa låt, så kraftfullt och hjärligt, jag är glad att han spelar fler kvällar i Seattle, han spelar bra i Seatlle, han skulle gärna få spela i Seattle varje kväll, jag flyttar dit och tittar på bergen, tittar på Mount Rainier som är en av världens farligaste vulkaner, den är 4395 meter hög och väntas få ett utbrott igen, vulkanen kan ödelägga hela Puyallup-dalen söder om Seattle. Highway 61 revisited låter som ett vulkanutbrott. Lavan som sprutas ut ur en vulkan är tusen grader varm, det är kanske något liknande här på balkongen, jag borde gå härifrån nu, inga moln, inte ens ett litet, täcker solen, It ain't me babe är elva minuter lång och konserten är inte slut, katten sitter och tittar på mig bakom fönstret, där inne, hon undrar vad jag håller på med, Knockin' on heavens door är sista extranummer, jag ställer mig snart under det där vattenfallet igen, hämtar nya krafter, låter det svalkade vattnet skölja över mig, sedan är jag tillbaka igen.

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1671
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #199 skrivet: 04 augusti, 2014, 18:56:31 »
Å fint.  :d2:
Åskstämningen, natten ställd mot hopplöst olösligt världselände och en sjujävla fantastisk sjungande 1995-Bob Dylan.
Tack.
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...

Utloggad dignity

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 668
    • Visa profil
    • http://web.comhem.se/bsob/
SV: The 1995 Project
« Svar #200 skrivet: 04 augusti, 2014, 21:04:33 »
Det här kallas poesi, om jag förstått det rätt!  :mellow:
Att stjäla en noshörning hör inte till det lättaste!

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #201 skrivet: 06 augusti, 2014, 20:02:16 »
Konsert 44 av 116, Seattle, Washington 3 juni 1995

Ljudet av Saltsjöns vågor blandas med Bob Dylans röst, jag sitter på Djurgården med blicken mot vattnet och ser båtarna passera, klipporna nedanför bryter vattnet så att vitt skum bubblar upp. If not for you är andra låt den här kvällen, andra kvällen i Seattle, det är en mycket varsam version, ett lätt mumlande munspel som efter hand blir något intensivare ju längre låten fortsätter, och ända till slutet fortsätter det stillsamma tempot, det är ett uppenbart mindre kraftfullt band jämfört med föregående konsert, men inte desto mindre fint för det. Det fläktar skönt här ute, Simple twist of fate passar så bra en eftermiddag som denna, jag ser en två tre fyra fem båtar varav en är den stora Cinderella-färjan som jag så ofta passerar med cykeln på väg till jobbet där den ligger vid kajen. Bredvid mig ligger ett par och solar och klappar om varandra. Den stora färjan närmar sig och svallvågorna från alla båtar som passerat skapar oreda bland molekylerna som inte längre bara består av väte och syre, det är ett förorenat östersjövatten, ett av världens mest förorenade vatten eftersom det omges av tätt befolkade landområden och bara smala sund som förbinder vattnet till världshaven och ännu en färja med nöjesresenärer passerar, ut och roa sig på internationellt vatten, köpa billig sprit och få en stunds frivilligt kollektivt hjärnsläpp under ett dygn, vi kanske behöver det, vi kanske gör det. One of these days and it won't be long.

Jag sitter på en liten udde nedanför Manillaskolan, som tidigare hade det längre men för mig vackrare namnet Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla. Det är en stor pampig byggnad i nyrenässansstil från början av andra halvan av 1800-talet, går man omkring i Stockholm och tittar upp mot äldre hus som bara har fem våningar kan man vara säker på att det rör sig om hus från den här perioden, oftast från 1880-talet, senare tilläts sex våningar på husen men då ändrades även stilidealen mot jugend och husen fick mer organiska former. Snett till höger framför mig på berget mellan Henriksberg och Finnboda på Nackasidan ligger Danvikshemmet, här vid inloppet till Stockholm, med sitt stora torn som syns nästan från halva Stockholm. Ännu längre bort in mot staden ser jag Sofia kyrka, byggd högst upp på Vita bergen, den sluttande parken på östra Södermalm som jag ibland går igenom på mina lunchpromenader eftersom jag arbetar i närheten. En stunds vila.

I Seattle hör jag vackra strofer, the empty handed painter from the street is drawing crazy patterns on your sheets, det är en låt som passar bra in den här kvällen, ett mycket sparsmakat arrangemang där trummisen Winston Watson inte medverkar på just den här låten och Tony Garnier använder stråke på kontrabasen. Jag fortsätter att lyssna på vågorna som slår mot stenarna nedanför mig, skärgårdsbåtarna från Waxholmsbolaget som hämtar och lämnar glada Stockholmare får det att virvla ordentligt. Never gonna be the same again är en låt man skulle bli väldigt överraskad om man fick höra på en konsert 2014, det är en fin låt, som många andra från Empire Burlesque, han har spelat den 26 gånger, vid åtta tillfällen 1995, senast det skedde var i Reno, Nevada 2006. En segelbåt från Finland seglar på tvären in mot Stockholm inlopp, det är kanske så man gör när man seglar, för att få vind i seglen, för att kunna ta sig fram behöver man se sig om, inte bara titta rakt fram, man behöver se sig om. Det gör även paret i kanot som passerar bara några meter framför mig, kvinnan som sitter i fören läser en karta, det verkar jobbigt, kul att du hjälper till, tänker nog mannen i aktern som både paddlar frenetiskt och försöker styra skutan rätt. Det går inte snabbt framåt, det gör det inte för segelbåten heller, nu har den vänt på andra sidan och seglar nu åt andra hållet, mot mig, vinden kan man aldrig lita på, eller så kan man det, man vet att den ibland blåser mindre och ibland mer, det är bra att veta om man köper sig en segelbåt, och nu krockade segelbåten nästan med en störrre förmodligen ganska dyr motorbåt, som fick väja i en halvcirkel runt segelbåten, something is happening here and you don't know what it is. En ensam stackare i kajak paddlar långt där ute. Han kommer snart att möta en finlandsfärja på väg ut. Jag undrar om han vet vad han gett sig in på. Jag undrar vad han gett sig in på.

Jag packar ihop och cyklar vidare runt Djurgården. Jag sitter längst ut på en bänk och ser Fjäderholmarna, lyssnar på resterande del av konserten och ser ännu en finlandsfärja. En svan biter ilsket mot en stackars and. Svanungarna växer till sig, tre till antalet är dom, det kanske var fler tidigare, det börjar synas vita fjädrar på en av ungarnas långa hals, resten är grå, och ful, som det brukar heta, fast det är den inte. Det är vackert här vid Blockhusudden, även om Bergs oljehamn med sina stora oljedepåer och cisterner ligger och tar upp skogsmark och säkert för vissa förstör utsikten, det är Statoil som äger området, avtalet med Nacka kommun går ut i år och det förlängs i 30 år om inte Nacka kommun lyckas förhindra att ett nytt kontrakt skrivs. Konserten är slut, jag tar av mig lurarna och lyssnar på vattnet, båtarna och fåglarna. Snart ska jag cykla vidare längs Djurgårdbrunnsskanalen, jag passerar Kaknästornet som ligger på Gärdet, Rosendals slott har jag sedan på vänster sida och längre fram Skansen och restaurangerna Ulla Winbladh och Villa Godthem. Jag kör över Djurgårdsbron och cyklar antingen Strandvägen eller Narvägen hemåt, men jag har inte bråttom, jag sitter gärna kvar här och undrar vad jag har gett mig in på. Kanske får jag någon gång veta.

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6925
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #202 skrivet: 06 augusti, 2014, 23:42:40 »
Joakim.

Förra konsertrapporten, från balkongen, noterade jag (krasst nog) som en av dina svagare. Men med din höga lägstanivå var det inget större fel på den heller, förstås.
Men nu ... jösses Joakim. Här har vi ... bland bobkonserterna ...  världspolitik, miljöfrågor, språkfrågor ... allt, allt allt ... och detta i fyra korta stycken ...

Och ... "lätt mumlande munspel" ...
Ja. Absolut. Kan relatera till detta uttryck. För man kan göra mycket med munspel. Lätt mumla, eller intensivt yla. Och väldigt mycket däremellan.
Och lite allitteration är aldrig fel. Som du, mästerordsmed, förstås vet  ;-)

Vad vi gett oss in på? Det är nåt vi kan fortsätta att undra över.

Eller inte .....
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6925
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #203 skrivet: 06 augusti, 2014, 23:45:07 »
Får jag sedan vara lite korrläsare så antar jag att du menar Henriksdal, inte Henriksberg, som jag tror ligger på västkusten ...
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #204 skrivet: 06 augusti, 2014, 23:56:13 »
Får jag sedan vara lite korrläsare så antar jag att du menar Henriksdal, inte Henriksberg, som jag tror ligger på västkusten ...

Ja det har du säkert rätt i, Wikipedia ska man aldrig lita på. :-) Tyvärr har jag ingen möjlighet att korrigera men jag ändrar min text på datorn i alla fall. Bra att du är uppmärksam! Mycket stockholmsgeografi blev det där.

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1671
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #205 skrivet: 07 augusti, 2014, 17:12:06 »
Å nämen Elston, balkongkapitlet som var så bra!

All dubbelkoppling, parallellerna mellan fallande tekoppar, bomber, ylande gitarrer 1995, ylande gitarrer från Neil Young igår, crazy balkongbeteende och -väder både dag och natt, den uppmonterade bamburidån mot grannen av annan nationalitet, Palestina/Israelkonflikt, smått och stort, autobahn, lövverksomslutna småvägar, hettan från solen, hettan från lavan i vulkanen utanför Seattle där Bob drar en God Knows 19 år tillbaka i tiden, jobbiga känslor från veckor tillbaka och åskovädret i natten, vattenfallet i Thailand, duschen i lägenheten, kallt livgivande vatten, hettan hettan hettan & allt uppförstorat som ljudet på Hitchcocks Rear Window.
Funkade fint för mig.  :d5:
När vi gått igenom alla Bobskivor av alla de sorter kommer vi rösta fram Joakims 10 bästa kapitel respektive Dylans 10 bästa 1995-konserter.  ^_^  :mellow:
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #206 skrivet: 07 augusti, 2014, 17:17:53 »
Å nämen Elston, balkongkapitlet som var så bra!

All dubbelkoppling, parallellerna mellan fallande tekoppar, bomber, ylande gitarrer 1995, ylande gitarrer från Neil Young igår, crazy balkongbeteende och -väder både dag och natt, den uppmonterade bamburidån mot grannen av annan nationalitet, Palestina/Israelkonflikt, smått och stort, autobahn, lövverksomslutna småvägar, hettan från solen, hettan från lavan i vulkanen utanför Seattle där Bob drar en God Knows 19 år tillbaka i tiden, jobbiga känslor från veckor tillbaka och åskovädret i natten, vattenfallet i Thailand, duschen i lägenheten, kallt livgivande vatten, hettan hettan hettan & allt uppförstorat som ljudet på Hitchcocks Rear Window.
Funkade fint för mig.  :d5:
Exakt! ^_^

Förbaskat bra film dessutom.

När vi gått igenom alla Bobskivor av alla de sorter kommer vi rösta fram Joakims 10 bästa kapitel respektive Dylans 10 bästa 1995-konserter.  ^_^  :mellow:

Haha!

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #207 skrivet: 07 augusti, 2014, 17:45:14 »
Konsert 45 av 116, Seattle, Washington 4 juni 1995

Längst ner i högen av böcker av Loe, Malmsten och Hemingway, tidningar om att tillverka öl och om vilken stereoanläggning man ska köpa, otaliga kvitton från restaurangbesök, räkningar och ännu fler räkningar, betalda som tur är, vykort från svärföräldrarna, dom önskar mig grattis på namnsdagen, tack för omtanken säger jag. Allra längst ner i högen, hittar jag en tjock bunt med papper. "Brustenhetens budbärare" står det på försättsbladet. Det är en uppsats skriven av Pär Friberg och som lämnades in till Teologiska Högskolan i Stockholm den 23 september 1999. Undertiteln är "En läsning av Bob Dylans sångtexter 1979-1997". Den fick av någon anledning inte plats i bokhyllan som vi skulle avveckla och kasta bort, bokhyllan står kvar men böckerna i den har omplacerats, och den här uppsatsen hamnade på mitt nattduksbord. En uppsats på 86 sidor är kanske inte något man läser för nöjes skull, det är något man sitter vid ett skrivbord och läser, med hjärnan på helspänn, för att hitta fel eller för att skapa sig en uppfattning om uppsatsen för att kunna diskutera innehållet med upphovsmannen. Men det behöver inte jag, jag känner inte Pär Friberg, jag läser uppsatsen på mitt eget sätt. Jag börjar i slutet eller hoppar fram och tillbaka, läser det ögat fastnar för i stunden. Pär återkommer hela tiden till ordet brustenhet och den brustenheten, beskriver han, kan bestå i "misslyckanden, utsatthet, moraliska nederlag, kärleksförlust, brutna relationer, främlingsskap och ensamhet".  Det är detta Bob Dylans texter handlar om. Det är både människans brustenhet som ensam individ, men också världens brustenhet eller till och med dess undergång. Jag brukar inte själv analysera texter mer än högst undermedvetet, utan tvång eller försök till intellektuell analys. Texterna och sättet att sjunga på är det som rör upp känslor i mig som jag inte kan styra över, i stunden eller långt efter att jag lyssnat. Men jag är ändå tacksam över hur Pär och många andra försöker sätta ord på vad låtarna kan beskriva och handla om för dom, men jag försöker själv undvika det så långt det går, för att jag helt enkelt inte känner mig bekväm med att göra det och det är inte så jag tänker när jag lyssnar på musik och jag vill inte göra det heller, jag vill vara fri när jag lyssnar. Och så håller jag på det här. Där brast det direkt.

I believe in you, jag kan inte tänka mig en mer passande låt när jag bläddrar i uppsatsen. Jag kan över huvud taget inte tänka mig en mer passande låt i något sammanhang, någon gång, någonsin. Vem känner sig inte ifrågasatt för den man är, vad man tycker och vad man tror på. Musikaliskt skiljer sig låten från versionen på skivan Slow Train Coming, den biter ifrån hårdare och vassare live, på skiva är den betydligt mjukare, vänligare, inte minst på grund av den vackra akustiska gitarren som går igenom hela låten. Men texten är närmast densamma, och det finns kanske inte någon annan text som stärker på samma sätt, oavsett vem man är eller vilken bakgrund man har, det är en låt som vad man än tror på får en att känna sig trygg med det, upplyft till och med, när man promenerar gatorna fram vare sig det finns något mål eller ej. I walk out my own, a thousand miles from home, but I don't feel alone, 'cause I believe in you. Och oavsett om man har konverterat från judendom till kristendom och sedan återgått, så är det en låt som fungerar lika väl, den kommer alltid att göra det, för alla som vill lyssna och gör det. Versionen från den här konserten handlar kanske mer om att spela låten än att verkligen sprida budskapet men jag är glad för att jag fick höra den, oavsett version.

Jag läser vidare i uppsatsen om att skivan Slow Train Coming beskriver "denna världens kärleklöshet och ondska". Att "människan är fallen i synd och lever ett missriktat liv". Men jag går tillbaka till brustenheten, det är den som fortsätter att fånga mitt intresse. Jag vet inte om det vore bra att leva utan brustenhet, det låter lockande men den som hävdar att livet kan vara obrustet ljuger förmodligen för sig själv och det måste vara mycket värre än att acceptera brustenheten som ofrånkomligen uppstår i ens liv, vare sig man vill det eller inte. Jag lever vidare i min egen brustenhet och tror att det måste få vara så. Jag vill inte ljuga mer för mig själv än vad jag redan gör. I shall be released avslutar den tredje och sista konserten i Seattle. I see my light come shining, from the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released. Jag tror på det också.

Utloggad Humlan

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 8072
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #208 skrivet: 07 augusti, 2014, 17:53:55 »
Härlig ! :-)
±→H4n→~ https://www.instagram.com/joakim.humleback/

"But power and greed and corruptible seed Seem to be all that there is"

"Since the legalization, Monsanto has charged Brazilian farmers 2% of their sales of Roundup Ready soya beans, which now account for an estimated 85% of the nations soyabean"

Utloggad Guthrie

  • Landlord
  • *****
  • Antal inlägg: 331
    • Visa profil
SV: The 1995 Project
« Svar #209 skrivet: 07 augusti, 2014, 19:32:24 »
Tack Joakim man fick ngt att fundera över.Jag har det så med Senor Joakim där är ngt som griper tag i mej varje gång jag hör den låten att jag börjar nästan gråta.