The 1995 Project

[Elston]

Tack Joakim.

[Humlan]

[egoBen]

Konsert 48 av 116, Highgate, Vermont 15 juni 1995

Dimman lägger sig över Stockholm. I Observatorielunden springer råttorna glatt mellan mina fötter, trapporna ner från biblioteket känns ensamma, det är bara jag som går i trapporna, sätter mig vid vattnet där inga skateboardåkare kan åka för det har staden bestämt, sätter mig på en bänk, vid den ödsliga parken, där ingen åker, det är bara ett svart tomt vatten som jag ser, sitter ensam i natten och tittar en timma eller två. Den stora hamburgerkedjans logotyp speglas i vattnet. Ingen är här, det är bara jag och råttorna.

It takes a train, it takes a train, it takes a train. Jag går upp på Sveavägen, ser det sorgliga biblioteket, det fina biblioteket ritat av Gunnar Asplund, det får inte den plats i Stockholm som det förtjänar, för bibliotek är inte vad människor talar om nu, nu talar vi om bibliotek på andra sätt, och det är bra, vi kan låna böcker på andra sätt nu. Men Gunnar Asplunds bibliotek står där, ståtligt, ensamt, inga lyktor, bara hamburgerkedjans lampor syns nedanför, det är sorligt, men jag sitter på min bänk, tittar upp mot rotundan som sticker upp bakom träden samtidigt som dimman lägger sig över Stockholm.

Det är konsert. Promenaden är över, klockan är halv tre på natten och min promenad är över, jag är hemma, det är konsert. Bob Dylan spelar Tears of rage, på den här konserten som han spelar före Grateful Dead. Tears of rage. Människor på gatorna som önskar sig pengar. Jag går in en större nattöppen kiosk och köper en glass på pinne och en kopp kaffe. Jag hör Grateful Deadpubliken, låter som dom brukar, det är ett sus en dimma av människor, utomhus, jag hör det, alla kan höra det. Det är stort och vackert. Jag går där vidare, med min glasspinne och mitt kaffe, must I always be the thief, vandrar längs Odengatan uppåt, förbi Odenplan, tittar upp mot Vasakyrkan och går upp på trappstegen, rycker i handtaget för jag vill in, behöver gå in, men det går inte, dörren är låst. Tittar upp mot tornet, den stora kyrkan, döpt efter mannen som enade Sverige. Dörren är låst och jag går vidare, passerar kyrkan på den stenförsedda stigen utmed kyrkans vänstra sida, och jag kliver ner på Odengatan igen. Going down in the valley and sing my song, let the echo decide, if I was right or wrong. Silvio. En liten katt rusar runt i lägenheten, hon letar efter leksaker, hon skulle ha sett råttorna.

Klockan är kvart i tre och it's just escaping on the run. And if you hear vague traces. Jag måste sluta med den här låten. Men vad jag än gör så förföljer den mig. Jag följer den, den följer mig, som råttorna i parken, springer efter mig, runt mina ben, fina små råttor, jag åker om några månader till Beacon Theatre och ser fyra konserter men jag ser mest av allt fram emot att följa konserterrna jag nu lyssnar på, följa orden, det lilla munspelet, som kräver all uppmärksamhet, och jag lägger ifrån mig pennan. Det står tio rosor i en vas på bordet framför mig. Efter fem dagar slår rosorna ut i full prakt, färgerna blir mörkare, dom yttre bladen håller ihop varje blomma som en vänsterback håller ihop Milans försvar och jag kan inte sluta titta på rosorna. Kan inte sluta lyssna. It's all over now. Tony Garnier spelar med sin stråke och några få toner på akustisk gitarr hörs, små toner, och så Dylans sång. Det här kanske den bästa låt Jerry Garcia sjunger men har gör det inte nu, det är Bob Dylan som sjunger. Klockan är tre och katten har sprungit klart, jag är inte klar, Bob Dylan är inte klar och Jerry Garcia och hans band har inte ens börjat. Jag lutar mig bakåt.

Och det var det sista jag skrev innan jag somnade.

[Guthrie]

Tack Joakim

[egoBen]

Konsert 49 av 116, Boston, Massachusetts 16 juni 1995

Det är inte helt lätt att stava till Massachusetts, jag har aldrig behövt skriva det tidigare, knappt ens behövt säga det. Jag tänder några ljus och ställer på bänken framme vid stereon. Jag släcker allt annat som går att släcka i rummet. Och han spelar I want you som andra låt för kvällen. Jag tänder tre ljus till. Min bror var på besök i helgen. Jag träffar inte honom så ofta. Upon the street where mothers weep. Jag träffar inte honom så ofta, när jag träffar honom är det som att inget har hänt sedan vi var små samtidigt som allt är så totalt annorlunda. Så totalt. Allt har ändrats. Det är inte längre två bröder som bor i ett hus i en kuststad norr om Falkenberg, två bröder som redan då var så olika som två personer kan bli, två små pojkar som egentligen inte hade något gemensamt mer än att vi bodde tillsammans och var födda i samma familj. Vi har fortfarande inte så mycket gemensamt, men vi har musiken. Olika genrer men det gör ingenting, vi förenas genom musiken och kan prata hur länge som helst om musik, vi tycker inte samma saker, knappt om något, men vi kan prata om musik ändå. Det är det vi har.

Vi var från början två helt olika individer, trots att vi växte upp i rummen bredvid varandra. Han gjorde allt som inte jag gjorde och jag gjorde inte mycket alls. Jag var hemma om kvällarna, om helgerna, han var det inte. Jag fick ibland vara med i replokalen som han hade i garaget, som han byggde med sina kamrater och dom spelade Gyllene Tider-covers. Jag smög in ibland när ingen var där och satte på förstärkarna och spelade några ackord i min ensamhet, när ingen var där, jag spelade trummor också, och rotade runt i alla lådor, det fanns hur mycket spännande som helst, jag kunde vara där i flera timmar, för mig själv, omgiven av instrument och doften av garage. Det är en Just like a woman som förtjänar all min uppmärksamhet och jag måste gå tillbaka och lyssna igen på den här versionen, det förtjänar den. Men jag är i garaget nu, hemma hos mamma och pappa i en liten ort norr om Falkenberg. Det är inte mycket som är sig likt längre. Min bror och jag är förvisso fortfarande två totalt olika personer, vi har olika åsikter om nästan allt. Allt som vi hör, äter, dricker, ser, känner. Men vi växte upp i samma hus med samma föräldrar. Och när vi nu ses umgås vi annorlunda, han förstår sig fortfarande inte på mig, vem som nu gör det, och jag förstår mig inte på honom. Men vi bråkar inte längre, det har vi inte gjort på tjugo år, jag fortsätter att vara lillebror, men blir inte längre arg, jag kan inte bli arg och vi kan inte bråka på samma sätt längre. Han blir inte arg på mig, han säger inte längre lika elaka saker. Vi är för olika för att bråka, det skulle inte leda någonstans, vi kommer ändå aldrig att kunna komma överens eller förstå varandra. Även om han inte förstår det så förstår jag det. Så vi bråkar inte längre. Vi är för olika.

Vi umgicks förra helgen och det var roligt. Han besökte mig här i Stockholm. Kom med tåget på lördagen och vi umgicks hela kvällen och på söndagen, sedan åkte han hem. Inget är sig likt längre. Jag känner inte igen honom längre även om det är samma bror, min storebror. Fem ljus tända i rummet och svagt gult ljus strålar upp på väggarna. Men jag är glad att vi träffades, jag skulle vilja träffa honom mycket oftare, även om det är som ett träningspass för psyket. Vi satt här hemma i lägenheten och lyssnade på musik. Vi lyssnade på hans musik och vi lyssnade på min musik och det är alltid samma sak, han förstår inte min musik men lyssnar ändå ur ett musikerperspektiv och analyserar. Det gör mig inget, jag känner min bror och vet redan på förhand vad han ska tycka och säga, men det är kul om jag lyckas få honom att reagera på ett nytt sätt, eller bara kanske lyckas spela något som han på något sätt kan uppskatta. Det är väl ändå så, fortfarande, precis som när vi var, att jag så gärna vill att han ser mig.

Det kanske han gör. Och jag tror att han uppskattade en del musik som jag spelade. Chockerande bra sa han till och med en gång, och jag blev glad. Jag lagade mat till honom som jag vet att han tycker om, gratinerade blåmusslor och han åt till och med musslor från papperskorgen som jag inte ansåg var fina nog, eftersom skalen var trasiga, men han grävde i soporna och åt upp dom också. Sådan är min bror och jag är på samma gång fullständigt oförstående som avundsjuk på hans rättframhet, på hur han kan göra saker utan att behöva tänka på vad andra ska tycka. Han gör som han vill och inget behöver bry sig. Jag kan vara avundsjuk på hur man kan vara en sådan person. Jag kan inte det, har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna. Måste tänka efter, hur uppfattas det här och det här. Om jag gör så eller så. Han tänker inte så och jag är avundsjuk. Han tyckte om musslorna jag lagade till honom och det gjorde mig glad.

Jag spelade till och med låtar med Dylan som han tyckte var bra. Han satte sig upp i soffan och lyssnade. Jag spelade en låt jag tänkte att han kanske kunde gilla på något sätt. Jag spelade Step it up and go. Min bror kan spela fler Dylanlåtar än vad jag kan, han spelar till exempel Masters of war på svenska, jag kommer att tänka på den nu när jag hör Masters of war. Vi har aldrig egentligen förstått oss på varandra, men ibland hittar vi något, en liten detalj som förenar oss. Det kan vara ett ljud, ett instrument eller en förstärkare, till och med en låt. Men det blir aldrig totalt, aldrig en total förening, någon måste ändå tycka något annat, kanske är det jag. Det är en fantastisk konsert jag lysnar på, från Boston, Massachusetts. Jag hoppas att jag lyckades stava rätt. Min bror läser mycket nuförtiden, det började han göra när han behövde åka kommunalt till jobbet efter att ha förlorat körkortet. Varje gång vi ses säger han att den där memoaren Bob Dylan skrev var allt knepig. Han läser det mesta som han inte behöver betala för, han fick en gång en sopsäck med böcker, och han tar böcker från sopsäcken, vilken som helst, och läser. Det är jag också avundsjuk på. Jag kan inte bara ta en bok och läsa den. Jag måste först ha en relation till författaren, något, måste veta något. Sedan kan jag läsa.

Min bror läser i alla fall inte det här. Han skulle ändå inte tycka om det, jag tror inte det även om jag skriver för honom, på något sätt tänker jag på honom, på min pappa och min mamma hela tiden när jag skriver. Och när musiken är som allra bäst är det dom jag tänker på. Det kan jag inte göra något åt, det bara är så. They asked me how I feel, and if my love is real, and if I make it through. Det är en fantastisk låt, ännu en gång. I believe in you. Jag drar i mina nagelband så mycket att jag börjar blöda på fingrarna, det rinner blod på fingrarna, jag känner det men ser det inte för det är så mörkt i rummet. Bara fem ljus som brinner. Det är en fantastisk konsert. Varenda låt. Han sjunger så ofattbart bra. Det går så rakt in, min bror skulle givetvis inte tycka det, han skulle inte förstå alls, men då skulle jag säga lyssna på gitarrerrna, vad tycker du om gitarrerna, han skulle säga att det är inte Steve Lukather direkt, kanske inte skulle jag säga men lyssna igen, det är är rakt och enkelt och det gillar du ju. Ja men det är ju inte Steve Lukather skulle han säga igen. Och så skulle det fortsätta. Jag vet, jag har varit med några gånger. Men jag behöver inte tänka på det, min bror kommer aldrig att höra det här och det är kanske lika bra. Obviously five believers svänger och studsar fram i Boston och den svänger och studsar fram i Stockholm, den här fredagen i början av oktober. Jag är ensam den här fredagen, i ett nästan kolsvart rum. Lyssnar och skriver och tänker på min bror. Den kanske bästa Like a rolling stone som jag har hört, även om ljudet glappar lite, men det är ju så ibland, det glappar lite. Jag undrar vad min bror gör nu. Tänk om jag skulle ringa honom nu, en fredag, utan att ha något särskilt att säga. Det känns nästan overkligt. Att det skulle hända. Det är allsång på My back pages, I was so much older then, I'm younger than that now. Och det är underbara akustiska gitarrer. Och jag vet inte om det beror på hur jag lyckades justera bas och diskant både på förstärkaren och i datorn, men sångrösten går rakt in i mig, så starkt, jag skruvade ner bas och diskant för att få fram så mycket mellanregister som möjligt, jag är nämligen en av dom, som gillar mellanregister bäst. Och sångrösten går så djupt in. Och konserten slutar inte, inte ännu, ännu en låt, Rainy day women till publikens stora förtjusning. Ringa min bror utan att ha något särskilt att säga. Hur gör man ens det, jag vet inte, det skulle aldrig hända. Han skulle inte ringa mig heller, utan att ha något särskilt att säga. Det skulle aldrig hända. Tyvärr inte. Han skulle aldrig göra det. Vi är kanske inte så olika ändå.

[Bengt]

Har 2 bröder. Känner igen det mesta, men bara när det gäller 1 bror. 1 är mer som jag. Tack för texten.

[egoBen]

Konsert 50 av 116, East Rutherford, New Jersey 18 juni 1995

The meanest flood that anybody’s seen. Jag reser till Thailand igen. Regnet och alla gula löv byts mot regn och gröna löv. Det är den tiden nu. Det regnar. Det är inte bara den stora flodvågen som får vattnet att stiga, det regnar, det är så det är och jag tycker om det. Och det är den där rösten igen. Den där rösten. Rösten som jag tycker så mycket om.

This place don’t make sense to me no more, can you tell me what we are waiting for. Vi har flugit in i natten, det är så man gör, sätter sig på ett flygplan och flyger in i natten. Jag har inga problem med natten, och jag tror inte att natten har några problem med mig. Vi har umgåtts många år nu, vandrat med armarna surrade i varandra, vi är goda vänner. Kommer kanske inte alltid överens, vi vill inte alltid samma saker, samtidigt. Men det är så det är, och inga och, eller men, kan det, så inga men, det eller och, det kan, eller. Den där sången. Den är så intensiv och hjärtskärande genomträngande, som bara en person kan åstadkomma. Vi flyger snabbare än tiden och jag lyssnar på rösten, i natten.

Jag hade föreställt mig att konsert nummer 50 skulle bli annorlunda. Det är konsert nummer 50. Från East Rutherford i New Jersey. En plats jag aldrig hört talas om tidigare. Det är ett munspelssolo i Mr tambourine man som får mig att stanna upp, som så många gånger tidigare, nu är det munspelet, jag skulle vilja rama in det. Samma ton stötvis i nästan en hel vers, så som han gör, ofta men aldrig för ofta, det är kanske inte så man imponerar men det är så man gör det bra. Och så Gates of eden som han inte spelar så ofta, smyger nästan försvinnande försiktigt med orden, med stavelserna och fraserna. Hela låten igenom. Livet smyger förbi, natten och dagen flyger vi förbi, man kan tala om framtiden, som några gör, men den flyger vi snart förbi också. Då står dom där utan att ha något att säga. Vad hände, mer än ingenting. Allt subtraheras med noll och det som blir kvar blir inte mer än vad det var. Eller inte var. Det är Allahelgonadagen och några tänder ett ljus för någon. Jag har inget ljus att tända men jag tänder ett ändå.

Vi tog aldrig någon höstpromenad i Hagaparken i år.

[egoBen]

Konsert 51 av 116, East Rutherford, New Jersey 19 juni 1995

Lite längre inåt bukten badar ett par tillsammans, i det turkosblå vattnet, med den smala strandremsan och palmerna i bakgrunden. Själv sitter jag ensam ute på en brygga som är uppbyggd på klipporna och på klipporna vandrar det krabbor fram och tillbaka. Vi delar den thailändska golfbukten, krabborna och jag. Vi är på en ö som heter Ko Kut nära Kambodja och I’ll be your baby tonight men klockan är bara strax efter nio på morgonen, det fanns inte så mycket annat att göra än att gå upp, solen började lysa och på kvällen är det så mörkt att man somnar snabbt, till ljudet av rasslande palmblad och miljoner syrsor. En och annan falsk ton på gitarrerna men vad gör det, det gnisslar vackert som vanligt, det är vackert som vanligt. Det blåser idag.

I don’t believe you, she acts like we never have met, är en låt som jag inte ofta reagerar så starkt på, men när jag hör honom sjunga den nu lägger jag märkte till den på ett annat sätt, jag hör texten bättre eftersom låten inte blir en lika stor massa av ord. Han betonar rader som jag inte lagt märke till tidigare eller i alla fall inte som jag reagerat starkt på, han är bra på sådant, det är därför jag lyssnar. Det blåser mycket och kajakpaddlarna måste anstränga sig hårt för att ta sig inåt land, men det verkar gå bra, värre är det för kokosnöten som flyter där ute, men det är inte någon koksnöt utan ett huvud och nu vet jag inte vad huvudet gör så långt ut, jag vill inte bevittna en drunkningsolycka här på bryggan. Jag hör Silvio igen och den bränner hårdare än solen på min nos och publiken tjuter som fåglarna i palmerna. Det är ett tropiskt sound under det akustiska partiet, steel guitar, eller om det nu är slide, har den effekten och det passar bättre än någonsin. Och det där munspelet ger mig rysningar.

Det är nästan overkligt här, jag kunde inte tro att det skulle vara så få människor, här finns inga hotell, bara hyddor gömda bland träden som följer det svagt böljande landskapet. Några små vita stränder här och där, annars bara skog och djup grönska. På nätterna ser man några lampor på andra sidan bukten. Och stjärnor, fler stjärnor än jag någonsin sett tidigare. Och dom faller en efter en. Hawaii igen med To Ramona, det gungar så fint, jag vill gunga med och gör det också. Jag sjunker ner och lutar mig tillbaka i den här korgstolen som kanske kallas för solbädd, jag kan inte så mycket om solbäddar och vill inte uttala mig mer än så, men jag lutar mig tillbaka och ler. Jag vill inte åka härifrån.

I’ll remember you är den finaste låt han spelar det här året, dessutom bland det bästa instrumentala långa partiet, som utgör mer än halva låten, det gnisslar och gnisslar och det är inte bara kul att han spelar låten över huvud taget utan också att han gör den så bra. Direkt efter kommer Seeing the real you at last som han introducerar som en mycket gammal låt, jag tror inte han själv tänker på vilka låtar som är väldigt gamla och vilka som inte är det. Jag sjunker djupare ner i en grop i den här stolen som kanske är bädd och hör den här låten som är mer tunggung än finess, men den kanske passar som avslutning innan extranumret avslutar konserten. Kokosnöten där ute syns inte till. Klockan är elva och det blir väldigt varmt. En thailändsk man drar i en bräda med en spik i, sedan går han iväg med den.

[egoBen]

Konsert 52 av 116, Philadelphia, Pennsylvania 21 juni 1995

Stora fjärilar fladdrar förbi. Jag sitter på den lilla verandan till hyddan, i sluttningen ner mot vattnet, omgiven av buskar, små träd och stora palmer. Vattnet glänser turkosblått mellan stammarna. Kokosnötterna sitter fast högt där uppe och trillar en nöt ner i huvudet på mig slutar jag snabbt att både lyssna och skriva. Så var beredd. If not for you är andra låt ut den här kvällen från Theatre of Living Arts i Philadelphia. Det är en konsert jag har lyssnat på många gånger tidigare även om det säkert var tio år sedan senast, men nu kommer jag att få höra den i sammanhanget av alla andra konserter det här året. Jag kommer kanske att uppskatta den mer nu än någonsin tidigare, License till kill betyder mer för mig nu än då, och han spelar den till min stora glädje. Det är lördagsförmiddag och jag vet knappt vilken tid på året det är, hemma är det inte som här, här är det något annat, det är varmt. Det är i mitten av november, tror jag, och låten går ner för ett nästan helt tyst gitarrsolo. I kylskåpet hittar jag en flaska melondryck. When you go your way and I go mine.

Det svänger om Silvio, eller dånar i alla fall, det både dånar och svänger. Det är skönt med Tambourine man som stor kontrast, den är så lugn och benådande vacker som den brukar vara, kanske ännu mer nu, så är det nog, svårt att säga så mycket mer, den bör höras. Och så en akustisk Visions of Johanna följer, och det blir om möjligt ännu bättre. Det är första gången han spelar den sedan september 1992. Hans röst är lite dovare och låten har ett bra driv och tempo. Girl of the north country tar över, det är en fantastisk trio låtar jag hör här i sluttningen ner mot vattnet, på verandan, omgiven av palmer och ännu fler fjärilar. En spindel vandrar på sin väv. God knows, there is a purpose.

En racerbåt angör bryggan, släpper av en man och kvinna. Avgasdofterna sprider sig upp hit, det är lite ovant att känna nu när jag inte är i Bangkok längre. Never gonna be the same again är vacker som vanligt, jag tycker mycket om den med sin annorlunda melodi som han betonar alldeles perfekt, det är ett vackert spel med rösten. Unbelievable tar oss vidare och det är en skoj låt, inspirerat och roligt. I kväll blir det barbecue nere vid restaurangen, fisk och skaldjur. Knockin’ on heavens door. Jag lyssnar på en konsert från 1995. Just like, so many times, before. En vit och orange fjäril fladdrar framför mig och den flyger från blomma till blomma i buskarna. En till skillnad från tidigare samma årtionde och för första gången på länge, en akustisk Tangled up in blue, i ett arrangemang som i stor utsträckning liknar det vi fått höra under hela 2000-talet, men den är här mer avskalad utan trummor. Det måste ha varit en speciell upplevelse för den insatta delen av publiken och för alla andra också, det är ett bra framförande. Det akustiska tar större och större plats och med all rätt, få argumenterar säkert mot dess förbluffande höjder. Inte jag heller. Särskilt en kväll som denna. Eller en dag som denna. Jag lyssnar glatt vidare, sista låten är kort och effektiv, sedan är det slut. Havet brusar och palmerna susar vidare, precis som vi andra.

[Elston]

Tack Joakim. Själv susar jag fram i tåget mot Norrköping.
Inte Thailand precis, men det är ju till Norrköping jag vill 

[egoBen]

Tack Joakim. Själv susar jag fram i tåget mot Norrköping.
Inte Thailand precis, men det är ju till Norrköping jag vill 

Då gör du helt rätt i, Norrköping är bra! Peking.

[egoBen]

Konsert 53 av 116, Philadelphia, Pennsylvania 22 juni 1995

There he is, ropar någon i publiken. Det är andra kvällen i Philadelphia, och plötsligt är han där igen. Som så många gånger tidigare står han där. Drifter’s escape inleder till skillnad från Crash on the levee. Bakom mig hör jag några snickare hamra på en ny hydda. Rakt framför mig ser jag vågarna svalla. Jag sitter i solen och det är egentligen alldeles för mycket för att det ska vara hälsosamt men jag får vitaminer inför vintern. Don’t the sun look good going down over the sea. Här har vi suttit några kvällar och tittat på solnedgången. Förra året åkte vi till Philadelphia och det var den mest regniga dagen i mitt liv men det var också en av dom bästa. Vi såg Bob Dylan spela på Susquehanna Arena på andra sidan floden i New Jersey och vi hade en fantastisk kväll. Det regnade, åskande och blixtrade på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare, jag blev genomblöt av att bara hoppa från taxin till biljettkassan. Konserten var på en utomhusarena men med tak, öppet där bak och det var en fantastisk syn att vända sig om och se himlen lysas upp av det fantastiska vädret som jag inte vill kalla oväder. Det var i alla högsta grad väder och vi tyckte dessutom om det, samtidigt som vi dansade på betonggolvet och drack amerikansk mikrobryggd öl i stora plastmuggar. Av alla konserter jag sett var det en av dom allra bästa och Philadelphia är en fantastisk stad att resa till och vara i. En kort tågresa från New York. Och nu lyssnar jag på andra konserten av två från den här staden, i juni 1995. Någon sjunger med i All along the watchtower. Jag har full förståelse. Det känns som en mer avslappnad kväll än föregående kväll, som givetvis var fantastisk, i alla fall efter första tredjedelen. The pedlar now speaks är en omtalad bootleg från den kvällen. Det ska bli spännande att höra vad som händer här, andra kvällen. Jag vet vad som händer i mitt liv här, för mig just nu på riktigt, jag vet att det är varmt. Men jag har hatt. Jag sitter här med min hatt.

Try imagining a place where it’s always safe and warm. Jag behöver inte föreställa mig, inte alls, och jag lyssnar på den här makalösa versionen. Den är inte akustisk men har allt det där som en låt kan ha för att den ska vara bra, som gör Bob Dylan till den han är, och ett fantastiskt exempel på hur han lät det här året. Jag fryser av frossa i solen, jag njuter av Shelter from the storm som jag kanske aldrig gjort tidigare. Det känns som att låten kunde vara för evigt, han skulle gärna få sjunga låten från början igen, men i stället bereds plats för Positively 4th street, det fungerar också. Vi var i Philadelphia i regnet och efter konserten åkte vi båt tillbaka över floden, vatten och musik. Det är som nu. Solen, havet och en konsert, att få höra hans röst, gitarrerna som lindas in i varandra, jag kan inte få nog. Han spelar ett solo på sin Fender, jag föreställer mig att han böjer sig fram, med sina smala ben, sin tunna kropp, sin kavaj, det burriga håret som han ständigt rättar till i nacken. Det är bra och det är väldigt bra, Positively 4th street är bra. Jag lutar hatten ned över mitt ansikte, solen skiner. Ain’t complaning about what I got.

Bara tre låtar den här kvällen återkommer från föregående kväll. Det är en annan konsert och på några sätt ännu bättre. Det är ett bättre ljud på inspelningen, allt är mer nära, på riktigt. Utöver det så är Bob själv mer avslappnad i framförandet. Till och med Tambourine man, den ständige, är ännu bättre. Munspelet är mer fokuserat, jag älskar fel men när det är rätt kan det vara ännu bättre om fokus läggs på ett perfekt framförande i stället för att försöka hitta rätt toner som aldrig kommer. Det är helt enkelt perfektion i en låt. Och ett moln vandrar över mig och jag tackar och exakt samtidigt hamrar Masters of war lätt igång, hamrar på akustiska gitarrer, hamrar lätt, dovt, solen kommer tillbaka men låten fortsätter, jag ser knappt vad jag skriver.

Det gick inte så bra, jag gick från solen, passade på att hoppa ner i vattnet med cyklop för att titta på lite fiskar. Nu sitter jag på verandan igen och lyssnar på den här fantastiska konserten med det fantastiska ljudet. Och det blir inte sämre av One too many mornings. You are right from your side and I am right from mine. Nu tjuter insekterna i träden, som små larm som går igång samtidigt, och mörka moln täcker himlen, det är fint som omväxling. Jag är saltindränkt av havsvattnet och jag klibbar av fukten och myggen dras till mig. Seeing the real you at last ångar fram som ett lokomotiv utan broms. Låtarna är sällan under sex minuter långa, ofta är dom åtta eller nio minuter. Hade jag fått välja hade What good am I? kunnat vara längre än så. En ödla jagar en fluga men flugan kan flyga, det kan inte ödlan. En mycket större ödla springer på sina lätta ben raskt över klippblocket sedan ser jag den inte mer. Molnen som kommer in från bergen gör klimatet fuktigare, här på verandan, under träden, bland palmerna och ödlorna. This is my animal survival song, säger han och spelar Cat’s in the well, lite boogie för katterna, inte bara ödlorna ska få uppmärksamhet idag.

Det är fascinerande hur konserter tar vändningar, ibland till det bättre, ibland tvärt om. Om första Philadelphiakonserten växte efter några låtar så visade andra kvällen sina bästa sidor i inledningen. Men att bara plocka det som för stunden känns bäst, att välja ut enstaka låtar, är sällan det rätta. Dels för att helheten behövs för att bygga upp rätt balans både mellan tempo och intensitet. Men också för att vid ett annat lyssningstillfälle kan det vara helt andra låtar som gör starkast intryck. Två Philadelphiakonserter har förgyllt den här dagen lite extra, morgon, middag och kväll. Solen går ner bakom träden nu, horisonten färgas röd mellan det blå havet och himlen. Jag går ner på bryggan och blickar ut, som varje kväll. I morgon lämnar vi ön. Kanske återvänder jag en dag, kanske gör jag det.

[egoBen]

Konsert 54 av 116, Washington, D.C. 24 juni 1995

Jag vet inte var jag hör hemma, eller vill vara. Som staden Washington, som inte tillhör någon delstad, för att vara alla till lags. Det blev så en gång, när landet bildades och Philadelphia där alla samlades ansågs ligga för högt norrut, att förlägga huvudstaden lite längre söderut blev en politisk kompromiss, men någon delstad ligger den inte i, bara ett distrikt, District of Columbia. För några dagar sedan kom jag hem från New York, det var en fantastisk resa och konserterna på Beacon Theatre var i många stunder bland det bästa som hänt på hela året, särskilt den femte och avslutande, den konserten kommer att stanna kvar länge. Det har blivit många resor, Bangkok tre gånger på ett år, New York lika många gånger på nästan två år, England, Tyskland, Danmark och så Rom alla gånger men inte i år, men Rom ligger kvar och jag åker dit snart igen. Jag vill vara hemma nu och det är kanske precis här jag hör hemma trots allt. Jag känner mig hemma här, i den här staden som är Stockholm, och jag känner mig hemma nere på stället runt hörnet. Eller så tror jag det bara för den här dryckens skull. Den här dryckens skull. Förmodligen är det så. Någon politisk kompromiss är det inte tal om i det här landet, när jag var borta valde dom fientliga att göra allt som var möjligt för att försvåra för andra och för att försöka gynna sig själva. Främlingar är vi alla men fiender behöver vi inte vara mot varandra, i alla fall inte större fiender än vad vi redan är. Det kan väl ändå inte sluta gott. Jag går ner till stället runt hörnet, är det för dryckens skull, eller är det för att gå vidare, som senast jag var här. Jag hoppas det är så. Men det är nog bara den vanliga flykten. Drifter’s escape är första låt, igen.

När jag kommer hit möts jag av tre män som sitter i baren och pratar om bidragstagare, samerna den här gången, det är det enda dom vill ha, bidrag och åter bidrag. Jag sätter mig i ett annat hörn och stänger ute, enkelt. För mig. Jag sitter i en gammal soffa med böljande former, den är utnött av många års användande, armstödet är nästan svart i stället för vitt och rosa. Det är en skön soffa. Det är skönt att vara tillbaka. Att få höra gitarrerna och frenesin i All along the watchtower, skölja över och John Jackson uppmärksammas kanske inte så ofta men det är särskilt härligt att höra honom här. I slutet av låten slutar han att tänka på vem han spelar med och drillar några höga toner, eller snarare samma ton, så som Bob gör både på gitarr och munspel, så fantastiskt. Det är skönt att vara tillbaka. Klockan är bara fyra på eftermiddagen den här söndagen andra advent och himlen är svart, förutom skenet från staden. Positively 4th street är bra som vanligt, West 4th street vandrade vi många gånger på den här resan också, det var där han bodde och gjorde sig fin inför fotografiet till Freewheelin’ på Jones street som är en tvärgata. Dit går vi också alltid, husen ligger kvar precis som man ser det, brandtrapporna ner från alla fönster. Alla svarta räcken i metall längs dom få trappstegen från första våningen ner mot gatan. Färgerna på husen är desamma, det är en gata som alltid kommer att fascinera, mig och tusentals andra, och jag kommer att gå dit igen.

Det är första gången han inte spelar Tambourine man, han spelar i stället den nyupptäckta Tangled up in blue för andra gången, i ett snabbt tempo med bas och akustisk gitarr. I stopped in for a beer. Den här låten som jag hört så många gånger, och egentligen aldrig önskar att höra men den lever ett eget liv och det livet ändrar karaktär om och om igen, liven i livet ändrar sig, när jag än hör den. Senast i New York blev den nästan varje kväll bättre än någonsin, den betydde så mycket för honom när han framförde den, med förändrade textrader och gestikulerande, det går inte annat än häpnas över förmågan att skapa liv av toner, ljud och ord. Publiken jublar, alla Deadheads i publiken, the only thing he knew was to keep on keeping on, i detta furiösa tempo, samma inlevelse och energi men inte samma som i New York i år, samma men på ett annat sätt, det är en annan låt, den låter som en ny låt 1995. Nästan tjugo år senare låter den som en uråldrig odödlig låt på ett för stunden sekunden nytt sätt. Det är en 40 år gammal låt men den har förmodligen alltid funnits, det är i alla fall vad han själv skulle säga. Tyvärr kommer den inte alltid att finnas, den dör när den inte får upptäckas på nytt och det är dag jag kommer att sörja. Jag tar en klunk.

En klunk och jag går vidare. Girl from the north country är förvisso en strålande, ska vi säga rendering, men den lever kanske inte riktigt på samma sätt. Don’t think twice, it’s all right lämnar mer yta för lekfullhet och lek med lidelsen, och tempot går upp igen, till allas stora glädje, alla Deadheads jublar igen. Vi träffade några efter femte konserten på Beacon, någon hade sett 200 konserter med Grateful Dead, det är i alla fall vad jag tror jag hörde, någon kunde inte riktigt fatta att vi åkte från Sverige för att se alla fem konserter. Vad är det som är så svårt att förstå med det. God knows. Han vet och det är väl allt som behövs, jag vilar hakan i min högra handflata och tittar upp, tittar mig omkring, ett par sitter framför mig och klappar om varandra, tre män samma tre män sitter kvar i baren. Jag sitter kvar i den slitna gamla soffan.

Går upp och fram till baren igen, min kompis häller upp drycken för snabbt och för mycket så att jag behöver sörpla i mig det bruna skummet innan det hunnit bli tjockt och vitt, det smakar gott av choklad. Vi gick förbi The Bitter End där han ensam gick upp på scenen under en konsert med Ramlin’ Jack Elliott och spelade Abandoned love den 3 juli 1975. Den låten blev senare ersatt av Joey på skivan som kom året efter. Vi gick till restaurangen igen, åt ännu bättre pasta än senast, med aubergine, i pink sauce, det var där han blev skjuten, han sjunger det nu, a clam bar, på Mulberry street, Umberto’s clam bar har nu flyttat till andra sidan gatan lite längre upp, men vi äter där han blev skjuten, restaurangen heter De Gennaro och pastan är fantastisk, amerikanskt fantastisk, inte alls som i Italien, här står såserna och osten över pastan, tvärt om alltså, jag börjar fantisera om mat och låten försvinner från mina tankar, spenaten stekt med vitlök och den gratinerade gröna sparrisen. Vinet friskt, lent och svalkande.

Joey blir Knockin’ on heavens door som blir Highway 61 revisited och den bränner som den bör, jag kan ibland sakna att höra den på konserterna, det var låten att dansa till, men den hade sin tid och den tiden är över. Den gör mig på gott humör, det sprätter i benen, tunnelbanan som brakar förbi långt där under mig får tungt motstånd. Jag tittar upp igen. En ensam kvinna sitter där borta vid fönstret och dricker en half pint, en man sitter vid bordet bredvid och dricker rött vin. Männen i baren som var tre är nu bara två. Kom kanske inte överens. Paret framför mig sitter kvar, skrattandes och allvarliga om vartannat. Det ser fint och levande ut. Annars är det ingen mer här, bara han i den slitna gamla soffan.

[egoBen]

Konsert 55 av 116, Washington, D.C. 25 juni 1995

Utanför några mer än lovligt smutsiga fönster ser jag det halländska landskapet fladdra förbi. Senast jag var på besök i Falkenberg var i juli förra året, det är inte sig likt. Då var det sommar och kräftfestival vid kajen, nu är det grått men luften är frisk från havet som ligger där det brukar. Havet som jag är född och uppvuxen vid, det salta havet med stränder, små skär och vass och ängar och grusvägar. Och det lilla samhället norr om Falkenberg som jag bodde i tills jag var 18 år, som jag flyttade från när jag fick möjlighet. Men jag är den jag är och jag kommer alltid tillbaka när någon kallar. Min far kallade.

Jag ser havet utanför, några vindsurfare trotsar det råkalla vädret och seglar fram på vågorna. Från Ringhals skorstenar väller ånga ut från kylarna. Men det är All along the watchtower som ger energi. Det är sista konserten på sommarturnén i USA innan han några dagar senare reser vidare mot Europa. Vattnet når nästan tågspåren och det är fint att se, alltid lika fint att titta på vatten, hav och vågor. Det är så våldsamt stort, djupt och mörkt. Jag är livrädd för stora hav men kan aldrig sluta att fascineras. Det är förmodligen det som behövs, rädslan och skräcken, jag vill inte att det ska vara så men rädslan och skräcken finns där, men jag vill inte. Det är allt jag inte vill men hamnar där ändå. Jag lever med det, annars lever jag inte alls. Det är en gråmulen dag i början av januari och tåget stannar till i nästa stad längs kusten. Sista staden i Halland, eller första om man reser från andra hållet, man får resa från vilket håll som helst, vi hamnar alla till slut på samma plats ändå. I gotta go, to find out something only dead men know.

Maybe it’s the weather or something like that. Det är det alltid. I Göteborg var jag ensam, bodde där först med min bror sedan flyttade jag några gånger och jag var alltid lika ensam, mer så än någonsin tidigare, eller efter, och jag bodde i staden bara ett år innan jag reste vidare. Men utan Göteborg hade det inte varit samma sak. Jag köpte en svart mockajacka och lät håret växa i Göteborg, gick in i en fotoautomat och tog en bild. Jag har nog kvar bilden någonstans. Desolation row och jag lyssnar, man vet aldrig vad som händer, vilken historia som betonas, som får mest uppmärksamhet och vilken av dessa som går in i mig just den här gången. Tåget rullar in på stationen, jag vill sitta kvar här och lyssna. Måste byta tåg, ska vidare, norrut mot där jag numera bor. Jag byter och sätter mig på min plats, ny plats, nytt tåg, ny resa, samma mål. Meningsfullt eller inte, jag vet inte. Jag sov bra där nere i Falkenberg, första natten på flera år som jag sov en hel natt utan att vakna förrän jag var utsövd. Det kommer jag att sakna, och min far och lugnet. Havet.

Desolation row fortsätter, han plockar fint på den akustiska gitarren, små små toner dit bara han hittar. It’s a restless hungry feeling, ännu en av mina favoriter, tre i följd nu, så vemodigt, så vackert, from the crossroads of my doorsteps my eyes begin to fade, I turn my head back to the room where my love and I have laid, and I gaze back to the streets… Det räcker där sedan tar fantasin över. Men ändå inte, han gör det så bra, sjunger så mjukt men ändå så intensivt, och nu tar i med allt, you are right from your side and I am right from mine, och sedan lika bra, we’re both one too many mornings… Och munspel så varmt, varsamt, intensivt igen. Hittar toner och vägar att spela på som kommer helt oväntat, små små vändningar, ner där det borde vara upp och åt inget håll och åt alla håll, detta är anledningen, all anledning som behövs, den anledning som gör att jag lyssnar och alltid kommer att lyssna så länge jag kan. Fallna träd längs med spåret, sjöarna har ett mycket tunt lager is, oroliga vågor på dom större sjöarna, lövskog utan löv, små tomma stugor längs strandkanten, konduktören säger hej och jag visar min biljett.

Och så What good am I, lika bra som någonsin tidigare. Jag lutar mig tillbaka och ser det bruna landskapet utanför förvandlas till djup grönska i fantasin. Jag behöver inte ens blunda för att få fram bilderna, det bara finns där. Det gröna landskapet finns där utanför, det gäller bara att se det. Det har varit vackra dagar i Falkenberg, promenader till vattnet, där jag hör hemma, stränder och stora stenar man kan hoppa omkring på. Känna det kalla vattnet på handen när man försöker plocka upp en liten snäcka, skjortärmen blir kall och blöt och så förblir där i vinterkylan. Det är ingen som ligger på stranden och solar, jag ser bara en ensam person i mörka kläder, som sitter på en bänk och röker en cigarett och blickar ut. Det är allt, kanske allt som behövs, att titta ut över havet, se horisonten i det oändliga, där jorden kröker sig, där solen går ner, där slutet börjar. Där allt börjar.

[Humlan]

Tack Joakim snyggt