Konsert 99 av 116 Houston, Texas 1 november 1995
På en restaurang beställde jag en köttbit och bad om att byta bort potatisen mot mer grönsaker. Vår kompis Mike beställde en köttbit med extra potatis och utan grönsaker. Det var inte så långt ifrån gatorna Bagby och Lamar. Vi åkte till Houston. Vi åkte till Austin och San Antone, inte Fort Worth, men Dallas som ligger bara några mil därifrån. Och det är en kort sträcka i Texas. Några mil. På El Tiempo Cantina, en mexikansk resturang i hörnet av Westheimer och Taft, drack jag tequila, sedan gick vi på konsert i lokalen bredvid, Numbers Night Club. Pissoaren var bedrövlig, ett högtalarelement sprack men jag dansande ändå. Diskokulor i taket. Bredvid dansade Kelly och Ashley. Bob Dylan spelar inte If you ever go to Houston i Houston 1995.
Här i Sibirien passerar Stockholmarna bekymmerslösa denna lördag. Det är en varm men inte stekhet sommardag i slutet av juli. Är på Odengatan, andra sidan Sveavägen från mig. Den lilla smala Luntmakargatan bakom mig, jag har en vit skjorta med svarta prickar, helt nya grå byxor av märket Hugo Boss, han som var nazist, men det är inte jag. Jag har gula skor. Där borta går en ung tjej med bar mage och sönderklippta jeans. En man med svart hawaiiskjorta cyklar förbi, han ser inte klok ut. Vem gör det. En tjej med mörkt lockigt hår och mörkgrön klänning vill jag lära känna, hon ser mystisk ut, men hon är redan borta. Ulrika är hemma och läser en bok om blues. I’ll be your baby tonight. Boken utspelar sig i amerikanska södern, var annars. I San Antonio gick vi in på Gunter Hotel där Robert Johnson spelade in några av sina låtar i ett av rummen. Han spelade inte in så många låtar, men några spelade han in där, och i Dallas stannade vi på 508 Park Avenue där han spelade in resten av låtarna. Det är inte mycket att se idag, Silvio får publiken att jubla extra mycket, och sedan lite till när han sjunger Hey mister Tambourine man, play a song for a me. Jag spelade upp fem versioner av låten för min bror för några dagar sedan. Han pratade om att dansbandet Arvingarna spelat låten, han kunde deras version på gitarr, han förstår inte Bob Dylan över huvud taget, men han förstår låtarna. Han tyckte till och med att versionen från At Budokan var bra. Hans fot stampade takten. Han tyckte om tempot. Det var fint att se. Sedan spelade jag en stilla version från 1995 och han blev tyst. Tittade på mig och sa, det här är också bra.
Jag lånade ut pengar till honom och fick tillbaka tio tusen extra. Sedan köpte han en bensindriven radiostyrd bil för tio tusen till. Den går i sjuttio kilometer. Är det inte bättre att spara, sa jag. Jag kan dö i morgon, sa han. Don’t think twice. Publiken jublar mellan verserna. Jag älskar publik som jublar mellan verser. Någon ringde och ville köpa hans Vox AC30 men han sa att han ångrat sig. Han kan inte sälja den. Jag förstår honom, det är en fantastisk rörförstärkare, med ett makalöst klipp. Det går knappt att vara i samma rum när man spelat ett ackord på den. Fyra EL84, ett gammalt radiorör nu oftast använt i engelska förstärkare, som denna klassiska Vox, till skillnad från i amerikanska förstärkare som ofta använder 6L6-rör, Fenderförstärkare. Men den är värdelös, sa han. Den går inte att spela på. Grannar på 200 meters håll säger att dom ringer polisen om han spelar mer. Han bryr sig i och för sig inte om sådant. Jag var kanske tolv när en polisbil kom körandes utanför vårat hus i Falkenberg. Jag hade aldrig sett en polisbil på vår gata tidigare. I polisbilen satt min bror. Jag vet inte vad han gjort då men det var inte första gången han hamnade i trubbel. Definitivt inte sista. Han har tjugo anmälningar på sig nu. Men han klarade sig i Spanien. Han säger att polisen i Spanien klipper ens gräs om man ber om det. Han köpte en machete med sig hem, virade in den i tio meter folie. Slagträdet han hade med sig fick han inte ta med på planet som handbagage, då blev han arg, sa att jag ska fan ha med det hem. En irakisk familj såg honom och tog det i sitt bagage som dom checkade in. Första väskan på rullbandet var den irakiska familjens väska. Han fick med sig slagträdet hem. Åk till Texas, sa jag till min bror. Musikerna där är av en helt annan kaliber än här hemma. Varenda en spelar skjortan av oss. San Antone, Dallas, Houston, eller New Orleans, eller Key West. Det är en annan värld. Men han har bestämt sig, han flyger inte längre än tre timmar. Han blev vän med en äldre kvinna från Norrköping. Hon hade hamnat i kärlekstrubbel med en ung grabb och hon sov över i min brors rum på Mallorca. Vad fan har du med dig för skit, sa hon. Han hade med sig ett bilbatteri. (Man vet aldrig när man behöver ström.) Två radiostyrda bilar. Fem fiskespön. En soft air gun, en exakt kopia på en riktig pistol. There’s a battle outside and it’s raging. Till mig köpte han en t-shirt som han postade när han kom hem. Han var mycket nöjd med sitt köp. På tröjan står det I love my brother.