Författare Ämne: The 1995 Project  (läst 138509 gånger)

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #390 skrivet: 16 november, 2017, 21:01:02 »
Konsert 104 av 116 Phoenix, Arizona 09 november 1995

Breezewood, Pennsylvania ligger där Highway 70 korsar Highway 76. Landskapet böljar, solen strålar mellan molnen. Det är kallt och träden är mörkt rödbruna. Eller rostbruna snarare. Vi är ändå i Pennsylvania. Mellan Pittsburgh och Philadelphia. Och Bob Dylan sjunger If not for you. Det är precis lika vackert. På en stor vägskylt står det Where are you going? Heaven or hell? Och så ett telefonnummer under. Jag behöver inte ringa någon, jag vet vart jag ska. Min kompis Mike berättade igår på en bar i Pittsburgh att han kan hela Subterranean homesick blues, det var hans favoritlåt när han var liten. Spelade den om och om igen. Nu kör han mig i sin bil. Vi vet båda vart vi ska. Most likely you go your way and I go mine. För två dagar sedan var vi i Washington, DC. Han spelade nya arrangemang av Summer days och Thunder on the mountain. Killen framför mig hade sin öl i bröstfickan och spelade lufttrummor hela konserten. Så bra var det. Sedan tog jag en taxi till Black Cat där Ulrika redan befann sig och jag såg Luna spela Most of the time som första extranummer. Vi åker genom Kittatinny mountain, vitkaklade väggar och gult ljus i tunneln. Det dånar lite extra i bilen. Och så ut igen. Och in genom Blue mountain. Och så ut igen och landskapet öppnar upp sig. Mike styr med ena knät, öppnar en till Vanilla Coke och så säger han whoever recorded this did a fabulous job.

Inte så långt härifrån ligger rostbältet, där så många röstade på Donald Trump. Det är lättare att förstå när man passerar stad efter stad med övergivna industrier och nedgångna hus, ruckel efter ruckel. Det finns inget att förlora genom att rösta på Donald Trump. Det kan ju ändå inte bli sämre. Vi närmar oss Carlisle och Harrisburg. He might have a strange voice, säger jag till Mike, but it sure gets under your skin. Mike sjunger med till Don’t think twice, it’s all right. Vi kör under Appalachian drive och sedan Biddle road. I taxin hem från konserten i Washington råkade ett äldre par följa med, jag berättade att jag hade bråttom men dom följde gladeligen med till helt fel sida av staden innan dom åkte vidare till sitt. Dom hade också varit på konserten. Jag berättade att jag sett 60 konserter. Kvinnan som satt i baksätet bredvid bara stirrade på mig. Hennes rynkor berättade att hon varit med om en del. But you are so young. Det säger dom alltid. But you are so young. You shouldn’t listen to old music. Det kanske jag visst ska. Och dessutom är den inte gammal. Den är nu. Mer levande än det mesta annat.

Jag älskar när han tar en sån här låt som inte många har höga tankar om, om dom ens vet vilken det är, och så sjunger hjärtat ur sig. Det är hett i Pheonix, Arizona, jag har aldrig varit där men jag vet. Jag vet vart jag ska och jag vet att det är hett i Phoenix, Arizona. Jag hör det. I’ll remember you. Och under oss rinner gigantiska Susquehannafloden. Från några skorstenar långt där borta bolmar det ut vit tjock rök. I Cleveland besökte vi Rock and roll of fame. Jag fick se Roy Orbisons solglasögon, kostym och gitarr. Kan inte påstå att jag brydde mig så mycket om det andra. Jag föredrar levande musik. För det är sannerligen inte bara rock and roll. I think you know this song, säger jag till Mike samtidigt som vi kör om en stor vit lastbil. Han böjer sig fram mot högtalarna. Alabama getaway! So he’s doing Grateful Dead. Och så bjuder Bob Dylan upp Stevie Nicks på scenen och dom sjunger from the west down to the east i I shall be released. Från väst till öst. Precis som vi. Black Cat ligger på 14th street. När jag klev ut ur taxin sa den äldre kvinnan, there’s an old American saying, it’s only rock and roll. Jag bara stirrade på henne. You might say that, but I don’t believe in it, sa jag. It was nice to meet you och så lämnade jag 20 dollar till chauffören som skrattade åt hela vår konversation. Jag vinkade lite snabbt genom fönstret och sprang in på Black Cat och tog trapporna upp.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #391 skrivet: 25 november, 2017, 04:30:47 »
Konsert 105 av 116 Las Vegas, Nevada 10 november 1995

Real real gone. Jag känner mig verkligen real real gone. Helt jävla borta åt helvete. Men jag skakar på kroppen i alla fall. Men jag är helt jävla gone. Sitter i ett hörn nånstans. Helt jävla gone. Real real gone. Det var här vi hade en första liten måltid tillsammans. Jag hittar lite ketchup. Van Morrison, jag hittar lite ketchup. Och jag har en elefantmask i ryggsäcken. Den bara ligger där. Jag går mot rött ljus. Men jag bryr mig inte så mycket. Det är en elefantmask. Gummi och den luktar illa. Den klarar sig. En mask av gummi klarar gråt och den klarar bilar och den klarar bussar. Jag går ner längs Odengatan, tar höger på Sveavägen, som så många gånger förr. Det är mitt i natten. Väjer för en ensam tjej med röd keps och raska steg, en grupp killar som skrattar. Nedanför biblioteket luktar det friterat som alltid. Det gör alltid det här. Jag går in.

Dom stänger fem så jag är lugn. Och Bob Dylan bränner och det brinner och jag är kvar, jag stannar länge. Jag är i Las Vegas men jag känner mig som jag är i Stockholm. Eller om det är det tvärt om. Jag vet inte. Jag är ensam och jag bråkar som så många gånger och jag hatar det och förstår inte varför. Ett par sätter sig framför. Han är tatuerad. Skallig, grova händer. Hon är liten och snygg, tatuerad, en stor lång tofs. Hans klocka på sin armled är så stor att den hade kunnat fungera som väggklocka. Men den glittrar fint. Och hon röker på en elcigarett, han äter som en stor muskulös man med tatueringar. Jag har en gigantisk tallrik med allt möjligt framför mig. Aubergine, blomkål, falafel, kebab. Jag äter nästan inget. Jag tycker om ketchup. Försöker få upp plastförpackningen med ketchup. Men det går inte. Tar i med tänderna, biter. Gnisslar sönder ena sidan av förpackningen, får upp ett litet hål. Sprutar ut lite ketchup på sidan, det går sakta. Till slut är det en liten sorglig pöl av ketchup bredvid mina pommes frites och jag är inte ens hungrig längre.

Mannen med stora tatueringar äter upp allt. Klockan ser helt fel ut på hans armar. På en av hennes tatueringar står det i ett hjärta pappa med en pil igenom pappa. Jag håller med om det. Jag håller med om det så mycket. Min mamma är död sedan några år, hon bara dog där på cykelvägen, hon drack för mycket, och hon dog den där morgonen när hon skulle till sitt jobb och hon bara dog den där blåsiga morgonen, vid björnbärsbusken. Där jag brukade stanna till och plocka björnär, mörkblå, mogna, söta, stora vackra björnbär. Det var nästan precis där hon dog och där pappa tände ett ljus varje dag ett år efter att hon dog. Jag vet inte om jag saknar henne eller inte. Jag gör det ibland men inte alltid. Jag saknar inte den dåliga sidan. Hon var snäll men jag var rädd. Ville inte prata med henne. Och när jag var liten och hemma i mitt rum ville jag inte höra dom bråka. Det var alltid hon som bråkade med min pappa. Jag förstod inte varför hon bråkade. Och skrek. Och bråkade. Jag förstår det fortfarande inte. Jag förstår varför jag är här.

Kanske jag ser jag bara ena sidan. Den blinda sidan. Här utanför kör raggarna förbi med sina gamla bilar. Sina motorcyklar. I have no one to meet, and the ancient street’s too dead for dreaming. Vi kom från USA för några dagar sedan och vi sover när vi inte ska och vi är vakna när vi inte ska vara vakna och jag ligger uppe och lyssnar på Stephen King, Mister Mercedes och andra böcker och jag kan inte sluta lyssna men jag somnar och vaknar och somnar och vaknar. Down the foggy ruins of time. Until tomorrow. Jag vaknar svettig varje natt, mitt i natten, det bara rinner om mig och jag vänder mig om och Ulrika och katterna ligger där och sover djupt. Hennes kropp är varm och svettig också, jag är kall. Iskall och jag går upp och tränger mig förbi sängen och väggen utan att väcka någon, inte ens katterna. Den svarta katten tittar upp på mig, jag klappar honom lite på huvudet och han lägger sig ner igen. Mot den mjuka gröna filten, tillverkad för länge sedan i Västtyskland. Den är så mjuk, den gröna filten från Västtyskland.

You make me proud to know you hold a gun. I Alabama såg jag gun shows överallt. The loophole. Det går alldeles utmärkt att gå till en gun show och köpa vapen, för det är en gun show. Vem som helst kan gå och köpa vapen. Vilka som helst. För det är en gun show. And she bragged about her son. With his uniform and gun. I was on the battleground, you were home acting proud. But the thing that scared me most, was when my enemy came close, his face looked just like mine. Var är du skriver hon. Jag lyssnar på Bob svarar jag. Kom hem skriver hon. Nej inte än skriver jag. Jag ber om ursäkt en miljon gånger, jag vet inte ens hur det gick till när jag gjorde fel men fel gjorde jag. There ought to be a law against you comin’ around. Han sjunger det så mycket bättre än då, än för 30 år sedan, han är bättre nu, han är alltid bättre nu. Han sjunger nu. I gaze back to the streets. Sveavägen ligger bakom mig. Det är mitt i natten nu. Klockan är över fyra och jag borde gå hem men jag vill inte. Jag mår bättre i en natt än i en lägenhet, instängd mellan fönster och persienner. Det är mörkt som det är. Ingen har tagit min Coca Cola. Jag är helt ensam här nu. Dom börjar torka av alla bord. Det vita sugröret sticker upp. You are right from your side and I am right from mine sjunger han. Jag vet inte riktigt. Det är lika mörkt på Sveavägen och jag vill inte gå hem.


Edit: Redigering av text, på uppdrag av skribenten/moderator
« Senast ändrad: 25 november, 2017, 13:05:35 av Anders S »

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1671
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #392 skrivet: 25 november, 2017, 15:02:06 »
Oops här var det drama och angst och natt.
Fin text likväl och visst ljusnar det i horisonten.
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #393 skrivet: 25 november, 2017, 16:17:37 »
Oops här var det drama och angst och natt.
Fin text likväl och visst ljusnar det i horisonten.

Ja det gör ju det. Det där stället nedanför ditt jobb. Öppet till fem!

Jag har en skiva till dig! Jobbar du i morgon?

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1671
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #394 skrivet: 25 november, 2017, 16:48:31 »
Wow!  :d2:
Nix tyvärr.
måndagtisdagonsosv...
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #395 skrivet: 03 december, 2017, 17:40:44 »
Konsert 106 av 116 Las Vegas, Nevada 11 november 1995

Jin’s wok är skyldig mig sex vårrullar. Sugar for sugar, salt for salt. Sex vårrullar som han glömde att ge mig förra veckan. Går in på puben runt hörnet, dom spelar Bob Dylan i högtalarna, Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again. Jag beställer något tjeckiskt and I’m gonna find another best friend somehow. I går körde Leif förbi på Sankt Eriksgatan och han tutade och vinkade glatt och jag blev glad. Där borta i soffan sitter ett äldre par. Hon läser Aftonbladet och han sporten. Till vänster om mig sitter ett yngre par och skrattar. Either I’m too sensitive or else I’m getting soft. Ljudet är tungt, låten går i raskt tempo, han med dom smala benen spelar gitarr så att jag börjar skratta, märkligaste plinket men det hörs att han älskar det och jag älskar det tillbaka. Jag älskar Bob Dylan så otroligt mycket. Let us not talking falsely now, han sjunger så överhimmelskt bra, världens bästa sångare. Det schackrutiga golvet börjar rotera mitt framför mig, golvet blir till tak och väggar och allt snurrar. Stolarna börjar dansa och borden med och min tjeckiska dryck måste innehålla mer än malt och humle annars vet jag inte vad. Det pirrar i mitt hjärta och jag blir kär i varenda människa jag ser. Jag tror det måste vara humlen. Eller så är det musiken för inte är det vårrullarna jag aldrig fick.

Gatorna glittrar av fukten och gatlyktorna och bilarnas strålkastare. Det låter som den där skivan Dylan & The Dead, skivan jag sålde för 20 kronor när jag behövde pengar till en present. Dom spelar West L.A. fadeaway, det är så jolmigt slappt och slött, det låter verkligen som Grateful Dead, slött och jolmigt, det gungar som den där gungstolen jag brukade sitta i uppe på torpet utanför Sundsvall. Den var inte särskilt bekväm men det var en gungstol och jag gungade i den. Bredvid brann elden och på bordet framför stod en skål med hasselnötter. Utanför glänste den vita snön och domherrarna fick mat och en orre såg jag en gång men aldrig räven och aldrig björnen men morfar sa alltid att vättarna fanns där ute, jag var aldrig rädd för vättarna för jag såg aldrig någon. I believe in things I can see. Vättar har jag aldrig sett.

Tangled up in blue i Washington DC för någon månad sedan lät helt annorlunda. Han brukar inte göra om den så ofta längre. I became withdrawn. För mig får han gärna göra om den varje konsert. Det var i Louisville, Kentucky, som jag knöt skorna på Dean Wareham. Jag tänkte på Tangled up in blue när jag knöt Dean Warehams skor. Mitt under konserten satte han skon precis framför mig där jag stod längst fram och jag knöt hans skor. I felt a little uneasy. Månen lyste klar i Kentucky och vi bodde på våning 24 och hade utsikt över broarna över Ohiofloden. Det blev den 11:e november den natten, och vi gick till Spinellis Pizza på West Jefferson Street och det var Ulrikas födelsedag och vi beställde en gigantisk pizza mitt i natten, jag, Mike, Alan och födelsedagsbarnet. Jag böjde mig ner och knöt dina skosnören.

Han spelar It’s too late. Vem skrev låten? Är det en gammal Animalslåt? Derek & the Dominos? Ibland vet jag inte. Den skulle kunna vara hundra år gammal. Men den är ett bevis på att Bob Dylan skriver betydligt bättre texter än andra, en helt annan värld, en bättre värld. Dom lattjar när Dylan introducerar bandet. “He’s from Chicago, on the drums tonight, Winston Watson!” JJ fortsätter att lira. Och sen, God said to Abraham. Det är Chicago denna kväll. Blues och det mullrar och det är tungt. Det är Chicago ikväll. Han skriker och gapar ut orden. Vilket jävla väsen alltså. Han drar Alabama getaway när han ändå håller på. Det är Grateful Dead och det är blues och det är Chicago. Fast vi är i Las Vegas egentligen. Andra kvällen på The Joint. Jag älskar andra kvällar. Den andra kvällen är alltid bäst.  Och JJ och bandet kan inte sluta lira mellan låtarna. Dom vill inte att kvällen ska ta slut. Jag skriver till Kelly om Winston Watson, Kelly bor i Chicago men jag har aldrig varit där men hon vill att vi ska komma dit. See for me if she’s wearing a coat so warm. En gång i Boston drack vi melonvatten tillsammans. Hon tittade konstig på mig. Det är kallt i Chicago har jag hört. Han sjunger så att vinden stelnar, fryser till is. Many times I’ve often prayed. Jag stirrar ner i golvet. Det schackrutiga golvet. Det roterar inte längre. Det blåste och var kallt när åkte från Kanada, till Niagarafallen, och vidare in i USA. Niagarafallen faller och det är vackert. When the winds hit heavy on the borderline. Sedan åker vi vidare till Ohio. Nedlagda fabriker längs vägarna men vi stannar till på Woodlawn Diner och jag köper en skirt steak och home fries till frukost. Jukeboxen är gammal och på vägen utanför passerar lastbilarna. Jag dricker av min Coca Cola.

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6016
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #396 skrivet: 03 december, 2017, 19:16:16 »
Jag kommenterar inte ofta, men jag måste betona hur mycket jag uppskattar att läsa om dina sällsamma resor i tid och rymd i denna tråd, Joakim.
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #397 skrivet: 03 december, 2017, 20:29:10 »
Jag kommenterar inte ofta, men jag måste betona hur mycket jag uppskattar att läsa om dina sällsamma resor i tid och rymd i denna tråd, Joakim.

Oj, tack Tobias! Bara tio kvar nu. Konserterna är otroligt bra just nu så det känns lite tråkigt att veta att det kommer ta slut. Men kul om det uppskattas på vägen. Vilken resa alltså!

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #398 skrivet: 09 december, 2017, 15:46:32 »
Konsert 107 av 116 Danbury, Connecticut 7 december 1995

Människor strömmar från alla håll. Turister, unga, Stockholmare. Söderbor. Medborgarplatsen med myllret av människor. Fula Medborgarplatsen kanske ska tilläggas. Jag tycker om många delar av Södermalm men här vill jag aldrig stanna en sekund längre än nödvändigt, vill bara rusa förbi, precis som alla andra. Går antingen upp på Götgatsbacken bort mot Slussen och Gamla stan. Eller åt andra hållet mot Skanstull. Men helst tar jag mig in bland smågatorna, Tjärhovsgatan och Östgötagatan och sedan ännu längre bort. Då blir Södermalm plötsligt Södermalm igen. Det var på Tjärhovsgatan mitt liv började, del två av mitt liv.

Jag lyssnar på en bok av Ulf Lundell när jag går omkring i kylan. Det måste varit tio år sedan jag läste en bok av honom. Jag har saknat det märker jag. Jag känner att jag vill leva igen. Vill uppleva mer och träffa fler människor och platser och jag vill till Toscana och Provence igen och jag vill bara stanna upp och vara ensam. Men framför allt vill jag äta mer brantevikssill från Skåne. Och dricka fläderkryddad iskall snaps. Det är sådant han gör med mig. Jag tror att det är bra. Men har Ulf Lundell verkligen varit i Toscana och Provence? Han skriver alltid bara om hur han längtar dit.

We had a falling out, like lovers sometimes do. Han sjunger det annorlunda. And though our separation! Han trycker till på varje ord. Hårt. Varje ord ska höras. Left me to the bones! Ja han sjunger så, han skriker ut orden så att ljudteknikern säkert måste dra ner känsligheten på hans mikrofon. Det är helt hjärtskärande, helt och totalt. Även om inte hjärtat är det. She still lives inside of me. Sedan hör jag inte vad han sjunger, jag frågar Ulrika. Remember the unknown hör jag, hon skriver we’ve never been alone. Hon letar i arkiven på internet står det att han sjunger I’ve never been alone. Men jag är inte så säker. Det går inte vara säker med Bob Dylan och det är så det ska vara. Det är därför jag tycker så mycket om honom.

Jag läste Friheten där uppe i torpet utanför Sundsvall. Morfar som inte är min riktiga morfar har sålt torpet nu. Han frågade aldrig oss. Inte ett ord. Sålde allt med alla möbler och inredning. Allt såldes. Men dom gamla fotografierna har dom tydligen sparat. Min mormor växte upp i Gnarp och hette Skelander och hennes föräldrar hette Johan och Ester och bodde i ett gammal hus med vedspis och det var alltid varmt och skönt när vi kom dit. Jag brukade spela på den gamla orgeln, när jag var fyra fem år. Jag kunde förstås inte spela på riktigt men det kändes speciellt att få trycka ner tangenterna på den gamla orgeln. Och Johan låg där i den gamla kökssoffan som gick att göra om till säng. Han var vit i ansiktet och sa ingenting. Jag minns inte hans röst alls, men jag minns när han låg där. Och jag minns dofterna. Värmen från vedspisen. Ved som dom hämtat i en korg doftade gott. Jag brukade hämta ved uppe i torpet också. Från vedboden, fyllde med ved från sommaren och bar in till köket och vi lät vedspisen brinna från morgon till kväll. Det stod alltid en stor gryta med kokhett vatten på värmning på den mörka hårda tunga järnhällen. Det blandande vi med det iskalla källvattnet när vi skulle tvätta oss. Dom som har köpt ska bygga om och ska bo där permanent med sina två barn. Dom kommer förstås att dra in vatten i huset och det är säkert bra, att det gamla 1800-talstorpet inte förfaller. Att någon ny får älska och ta hand om det. Och två nya barn kommer att få minnen därifrån. Precis som barn före jag och min bror hade. Jag undrar om dom kommer att behålla vedspisen. Den som luktade så gott när jag vaknade på vintermorgonen. Jag fick tända den ibland. Lite tidningspapper i botten och tunna bitar vedträn och sedan tända med en lång tändsticka. Och så tog det sig. Och det kändes bra. Värmen som spred sig och dofterna. Skivbar leverpastej och tunnbröd. Morfar som alltid rökte Marlboro på sin plats i köket. Så var det. Men ibland spelade han munspel för oss. Drömmen om Elin. Nu vill han inte prata med oss och han sålde utan att fråga oss. Bagarstugan och vedbon och jordkällaren. Vinden och där uppe i ett litet rum på vinden hittade vi allt möjligt jag och min bror. Såna där skopor man hade för att plocka lingon. Och det flög fladdermöss på vinden och runt huset. Vi försökte pricka dom med luftgevär men det gick förstås inte. Alldeles för snabba. I en frysbox på den kalla vinden letade jag efter glass.

Bob Dylan inleder den sista turnén det här året, Paradise lost tour och jag skriver och frågar Jörgen om varför det hette just så men får inget svar. Uppe i nordöstra USA. Danbury, Worcester, Boston. I don’t want to sing that song anymore, but people ask me to. Säger han efter Masters of war. Fortsätt du att sjunga den låten säger jag. I’m walking that long and lonesome road. Det börjar mörkna utanför, på Folkungagatan. Boston, jag ska laga clam chowder i kväll. Med grädde, selleri, musslor med sitt spad fast inte blåmusslor utan amerikanska musslor, vi köpte tre burkar när vi var där senast. I Boston görs gudomlig clam chowder. Kelly vår kompis tog oss till ett ställe där vi fick lobster rolls och clam chowder i vita pappbyttor och vi åt med plastsked och det var så gott. Små kex från en liten plastförpackning att stoppa i soppan. Jag har bara lagat det en eller kanske två gånger själv. Det är så gott. Vår kompis Mike äter det utan att titta upp. Han slevar i sig sked efter sked tills det är slut. Sedan tittar han upp till slut. Går och köper en till. Han äter alltid clam chowder när han är i Boston och det kommer jag göra också, alltid äta clam chowder när jag är i Boston.

This is one of our my famous love songs. Actually it’s not too famous. Winston Watson knackar med sina trumpinnar för att dra igång låten men någon fortsätter att prata. If my drummer gets ready here, säger Dylan, och sedan artikulerar han sig igenom låten tydligare än vad man tror kan vara möjligt. Sorry if I hurt you baby. Sorry if I did. Och efter låten fortsätter han att prata. I told you it’s a love song, you see what I mean? Han är på ovanligt gott humör. Berättar en ny historia om Bucky. He used to be called something else. But now his name is Bucky Baxter. We’re gonna play an old song here. Obviously. Efter går dom av scenen i flera minuter. Sedan måste samma ljudtekniker höja känsligheten på mikrofonen igen. Han sjunger så tyst så tyst. That’s the way I remember her best. Minnen.

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6925
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #399 skrivet: 16 december, 2017, 00:16:43 »
Äntligen kom du till denna ljuvliga Never gonna  ... Något av det vackraste jag vet. A love song, indeed ...
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #400 skrivet: 25 december, 2017, 17:35:23 »
Äntligen kom du till denna ljuvliga Never gonna  ... Något av det vackraste jag vet. A love song, indeed ...

Ja den är fin. Men den där If you see her... Oj oj!

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #401 skrivet: 25 december, 2017, 17:36:11 »
Konsert 108 av 116 Worcester, Massachusetts 8 december 1995

Mannen i baren har en tröja som glittrar i guld. Yeeeeees I want you so bad, sjunger Bob Dylan någonstans i Massachusetts. Det är utan att överdriva en fullständigt bedrövligt dag i Stockholm, dagen efter julafton, allt är stängt utom några få ställen, det regnar och jag har gått runt i en timma i regnet, men mannen med tröjan gör mig glad. Och den här fina sorgliga vackra underbara låten. Bob Dylan gör mig ledsen på ett fint sätt så att jag blir glad. Det är så han gör med folk.

He woke up and she was gone. Pushed back the blinds. He found the note she left behind. Någon i publiken skrattar. Jag förstår inte varför. I lost the ring. She was born in spring. I was born too late och hans röst faller ihop totalt när han sjunger det. Jag har aldrig hört hans röst spricka itu så fel men det blir som mest rätt när den gör det. Jag måste gråta här i hörnet i en mörk bar i Gamla stan, allt annat är stängt så vi är några som samlas här. Jag måste samla mig.

En röd julstjärna hänger i ett fönster. En tjej med ljust nästan vitt hår sitter under den. Det låter som en ny sida av honom. Något har hänt över en dag. Most likely your go your way and I’ll go mine är spretig, Silvio också, jag älskar när den fullständigt flippar ur på slutet, saker måste få flippa ur. Jag också. Han skrattar igen, efter far past the frozen leaves, jag förstår inte igen. Publiken jublar när han sjunger forget about today until tomorrow. Det förstår jag. Jag förstår det så mycket. Det är så obeskrivligt bra. Jag faller ihop. Det går ju inte att beskriva vad han håller på med. Det går inte.

Young peoples blood, flows out of their bodies and is buried in the mud. Det är väldigt tyst. I watch while you are lowered, into your death bed, and I’ll stand on your grave until I’m sure that you’re dead.

Wow säger någon när han sjunger people carry roses. The night blows cold and rainy. Winstons trummor dundrar, det låter kallt och hårt. Tungt. I think I go out for a walk. Not much happening here. Nothing ever does. Musiken dundrar i I and I, han sjunger hjärtat ur sig och musiken stormar fram, i den mörka regniga dagen utanför fönstret. Det spelas bluegrass här i källaren varje torsdag läser jag. Jag vill gå hit varje torsdag. Jag behöver det. Sounds good Bob, ropar någon. Det gör det verkligen. Och jag behöver honom. Many times I’ve often prayed. In the darkness of… Han stannar upp och tänker, fortsätter sedan, det låter så här, in the darkness of… my night. Och någon skrattar. Sounds good Bob, ropar någon. Strödda applåder. Han blåser hårt, änglar som blåser hårt, som Sture Dahlströms bok, come on Bob, come on Bob, come on Bob. Do another. Come on Bob. Do another Bob. Come on! Woooooohhhhh! Ängeln Bob Dylan blåser hårt och Gamla stans gatstenar glittrar i lyktornas sken.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #402 skrivet: 04 februari, 2018, 17:19:10 »
Konsert 109 av 116 Boston, Massachusetts 9 december 1995

Vi gick in på ett bageri och köpte cannoli, jag tror det var på Bova’s Bakery, i hörnet där Salem Street möter Prince Street. En alldeles ljuvlig cigarrformad cannoli fylld med söt ricottakräm och frasigt rullat skal. Vinden iskall och vi skyndade vidare, gick förbi silversmeden Paul Revers hus där någonstans i myllret av smågator i Boston. Publiken i The Orpheum Theatre applåderar efter raderna you’d know what a drag it would be to see you i Positively 4th street. Det är livligt, glatt, ett fantastiskt band. Sedan rullar den tunga bluesen fram. The room is so stuffy, I can hardly breathe. Yeah hallelujah skriker någon och applåderar vilt. I got a poison headache but I feel all right. Min bror kom på besök i helgen, vi gick och såg blues i Gamla stan, det var bra, särskilt på S:ta Clara Bierhaus på Lilla Nygatan. Vi tryckte oss in mellan valven och alla människor i det minimala källarrummet. Struntade i värmen när trummisen påminde mig om Winston Watson. Tyst tassande som en liten medeltida källarmus och explosiv med en dynamisk kraft så att massan mellan tegelstenarna i dom 400 år gamla valven vittrade sönder. Dammet yrde. På Wirströms såg vi ett annat bluesband spela Sven Zetterberg och B.B. King. Men när Bob Dylans spelar munspel i Tangled up in blue i Boston 1995 går det inte ens att andas. Det går utanför vilken dynamisk skala som helst, hur det nu går till, men dynamiken räcker helt enkelt inte till. Bob Dylan sig sträcker mycket längre än så.

Han tog med två pistolreplikor. Och satte upp en måltavla i fönstret, med Vasakyrkan där på andra sidan Västmannagatan. Tony Garniers stråke på kontrabasen i John Brown brummar mjukt i den otäcka låten om en mors stolthet över sin son som krigar för sitt land. Vi sköt med pistolerna. Kulorna studsade runt i det lilla rummet och vi missade hela tiden. I ett fönster uppe i kyrkan såg jag människor som tittade. Sedan gick vi vidare och såg bandet The Tarantula Waltz i Bryggarsalen, saxofonisten fick glänsa i Changing of the guards. He was an outlaw, smyger Bob Dylan fram. Varsamt. Lenny Bruce is gone, but his spirit lives on and on. Det är vackert. Maybe he had some problems. Some things he couldn’t work out. Han sjunger ljuvligt. But he sure was funny, and he sure told the truth. Min bror är mycket intensiv. Två dagar med honom känns som flera månader. He fought a war on a battlefield where every victory hurts. Lenny Bruce is bad, he was the brother that you never had.

We gonna try to get out of here on an upbeat note, säger Bob Dylan. Han är på ett påtagligt gott humör. Seeing the real you at last. Rocco skjuter tre skott och dödar Paulie i en scen från Gudfadern. I One too many mornings är publiken knäpptyst. Håller andan. Men mellan verserna är den högljutt. Jag älskar den akustiska gitarren, så som den bara kan låta på en konsert med Bob Dylan. Leave the gun, take the cannoli säger Clemenza till Rocco när dom lämnar bilen. I bakgrunden skymtar Frihetsgudinnan. Beautiful Bob, ropar en kvinna. Det är i Boston den bästa cannolin görs. Det vet ju alla.

Utloggad egoBen

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 3464
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #403 skrivet: 19 februari, 2018, 15:08:49 »
Konsert 110 av 116 Boston, Massachusetts 10 december 1995

Ett litet regn faller i Manchester, England. Jag går in på Cirkus Tavern, en pytteliten pub i bottenvåningen av ett vitt slitet litet hus inklämt mellan två röda tegelbyggnader. Baren är en meter bred och ligger i en korridor, i ett litet rum, det enda rummet, sitter fem sex äldre män och kvinnor. Jag får inte plats och går till The Old Monkey vägg i vägg. Korsningen Princess Street och Portland Street är jäktig. En trappa upp finns några bord. Det är inte en vacker stad, men ganska underhållande. Seem like I’ve been down this way before, is that any truth in that Senor? Is there a wicked wind still blowing on that upper deck?

We carried you in our arms, on Independece day. Britterna tyckte att kolonierna i Amerika skulle betala högre skatter för att täcka kostnaderna som krävdes att försvara dom. Amerikanerna hade inget inflytande över beslutet och i Boston började protesterna. Det var första stapplande stäppande stegen till Amerikas förenta stater, bildandet av USA. Jag har varit här förut, det är tredje gången i Manchester nu. Jag åker för musiken. Inte för något annat egentligen. England fiende så många år, Fransmännen, hjälpte kolonierna i Amerika. We pointed out the way to go. And scratched your name in the sand. Hjälpte till mot britterna. Amerikanerna inspirerades av upplysningen, och sedan Franska revolutionen, ville sin egen väg. Skapade något eget. Eftermiddagssolen lyste in genom dom dammiga fönstren. Det doftade från tabletterna som i pissoarerna. Det doftade nystädat golv, gammalt trä, upptorkad öl. Ulrika och Bengt satt vid ett fönster och solen var fin. Jag tycker om engelska pubar. Inte bara ölen, människorna. Den 19 april 1775 red Paul Revere för att förvarna trupperna om att Britterna var på väg. Silvio, I got to go, to find out something only dead men know. Snart kommer James, vår vän från Manchester, han är på väg och Ulrika somnade i hotellsängen, jag skrev en lapp och gick ut. Det är inte lika kallt som hemma, jag knäppte inte ens rocken när jag gick ut, trots februari. Vandrade bara över vägen och gick hit. Det är stimmigt här. I ett hörn sitter sex kvinnor och tjoar.

Det är sannerligen ingen vacker stad, gatorna är snåriga, bussar, spårvagnar, bilar, överallt, kors och tvärs. Mama, you been on my mind sticker iväg och får en jäkla fart på slutet, munspelet tjuter intensivt, det är fabulöst bra. Sedan säger han, give a big hand for Patti Smith. Oh the gentlemen are talking and the midnight moon is on the riverside. Bob fyller i och sjunger försiktigt. I live in another world, where life and death are memorized. Sjunger låten för första gången sedan ett avbrutet försök 1986. Det är ett framförande som faller ihop och reser sig om och om ingen. Det är genant och rörande samtidigt. Men den sista raden är värt allt, precis allt, när dom båda äntligen hittar rätt och för fullt sjunger A million faces at my feet but all I see are dark eyes. Publiken slutar inte att jubla, det är ett legendariskt framförande. Patti is still the best you know, säger Bob.

Manchesterborna rusar förbi utanför, dubbeldäckarna är höga och svänger vänster, höger, några kör rakt fram. Ingen backar. Jokerman för första gången på länge. Distant ships sail into the mist. Freedom just around the corner for you. Nu är det väl revolution på gång? Någon blir nästan påkörd, ryggar tillbaka och chauffören tutar. Jokerman danced to the nightingale tune. Bryggeriet heter Bootleg Brewery, lokalt och småskaligt, det smakar förträffligt, jag tycker om hur dom gör modern öl med känslan av traditionell ale, munkänslan, glasen, det vita skummet, gardiner av det vita skummet längs insidan. Det är läskande, lätt, fylligt, törstsläckande. En pint Chorlton Pale Ale för under 3 pund. Och damerna i baren stelt charmerande. Inte som i USA, övertrevliga för att få dricks. Det är svårt att inte trivas på ett ställe som The Old Monkey. On the guitar, JJ Jackson. I met him in 1932, that’s how old he is. On the drums, from Chicago, give him a big hand, Winston Watson. Och steel guitar, Bucky Baxter. On the bass guitar tonight, Tony Garnier. God said to Abraham, Kill me a son. Var då? Ute på Highway 61, förstås.

Det är alltid kul att höra publiken sjunga med. I was so much olden then, I’m younger than that now. Indoktrinerad som ung, ju äldre du blir desto mer förstår du att det finns så mycket mer att lära. Det är obegripligt hur han i hela texten får något så ordrikt invecklat, till att låta så vackert. Flung down by corpse evangelists, unthought of, though somehow. Han borde fått Nobelpriset 1964. Jag är i Manchester. Ensam på en pub. I would not feel so all alone. Publiken är med och sjunger, skriker i kapp, everybody must get stoned. Det är inte en vacker stad. Men väldigt underhållande.

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1671
    • Visa profil
    • E-post
SV: The 1995 Project
« Svar #404 skrivet: 23 februari, 2018, 13:35:19 »
 :d2:
Shit bara sex kvar!
Tack för resan.
What a long strange trip it's been.
 :d2:
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...