Konsert 110 av 116 Boston, Massachusetts 10 december 1995
Ett litet regn faller i Manchester, England. Jag går in på Cirkus Tavern, en pytteliten pub i bottenvåningen av ett vitt slitet litet hus inklämt mellan två röda tegelbyggnader. Baren är en meter bred och ligger i en korridor, i ett litet rum, det enda rummet, sitter fem sex äldre män och kvinnor. Jag får inte plats och går till The Old Monkey vägg i vägg. Korsningen Princess Street och Portland Street är jäktig. En trappa upp finns några bord. Det är inte en vacker stad, men ganska underhållande. Seem like I’ve been down this way before, is that any truth in that Senor? Is there a wicked wind still blowing on that upper deck?
We carried you in our arms, on Independece day. Britterna tyckte att kolonierna i Amerika skulle betala högre skatter för att täcka kostnaderna som krävdes att försvara dom. Amerikanerna hade inget inflytande över beslutet och i Boston började protesterna. Det var första stapplande stäppande stegen till Amerikas förenta stater, bildandet av USA. Jag har varit här förut, det är tredje gången i Manchester nu. Jag åker för musiken. Inte för något annat egentligen. England fiende så många år, Fransmännen, hjälpte kolonierna i Amerika. We pointed out the way to go. And scratched your name in the sand. Hjälpte till mot britterna. Amerikanerna inspirerades av upplysningen, och sedan Franska revolutionen, ville sin egen väg. Skapade något eget. Eftermiddagssolen lyste in genom dom dammiga fönstren. Det doftade från tabletterna som i pissoarerna. Det doftade nystädat golv, gammalt trä, upptorkad öl. Ulrika och Bengt satt vid ett fönster och solen var fin. Jag tycker om engelska pubar. Inte bara ölen, människorna. Den 19 april 1775 red Paul Revere för att förvarna trupperna om att Britterna var på väg. Silvio, I got to go, to find out something only dead men know. Snart kommer James, vår vän från Manchester, han är på väg och Ulrika somnade i hotellsängen, jag skrev en lapp och gick ut. Det är inte lika kallt som hemma, jag knäppte inte ens rocken när jag gick ut, trots februari. Vandrade bara över vägen och gick hit. Det är stimmigt här. I ett hörn sitter sex kvinnor och tjoar.
Det är sannerligen ingen vacker stad, gatorna är snåriga, bussar, spårvagnar, bilar, överallt, kors och tvärs. Mama, you been on my mind sticker iväg och får en jäkla fart på slutet, munspelet tjuter intensivt, det är fabulöst bra. Sedan säger han, give a big hand for Patti Smith. Oh the gentlemen are talking and the midnight moon is on the riverside. Bob fyller i och sjunger försiktigt. I live in another world, where life and death are memorized. Sjunger låten för första gången sedan ett avbrutet försök 1986. Det är ett framförande som faller ihop och reser sig om och om ingen. Det är genant och rörande samtidigt. Men den sista raden är värt allt, precis allt, när dom båda äntligen hittar rätt och för fullt sjunger A million faces at my feet but all I see are dark eyes. Publiken slutar inte att jubla, det är ett legendariskt framförande. Patti is still the best you know, säger Bob.
Manchesterborna rusar förbi utanför, dubbeldäckarna är höga och svänger vänster, höger, några kör rakt fram. Ingen backar. Jokerman för första gången på länge. Distant ships sail into the mist. Freedom just around the corner for you. Nu är det väl revolution på gång? Någon blir nästan påkörd, ryggar tillbaka och chauffören tutar. Jokerman danced to the nightingale tune. Bryggeriet heter Bootleg Brewery, lokalt och småskaligt, det smakar förträffligt, jag tycker om hur dom gör modern öl med känslan av traditionell ale, munkänslan, glasen, det vita skummet, gardiner av det vita skummet längs insidan. Det är läskande, lätt, fylligt, törstsläckande. En pint Chorlton Pale Ale för under 3 pund. Och damerna i baren stelt charmerande. Inte som i USA, övertrevliga för att få dricks. Det är svårt att inte trivas på ett ställe som The Old Monkey. On the guitar, JJ Jackson. I met him in 1932, that’s how old he is. On the drums, from Chicago, give him a big hand, Winston Watson. Och steel guitar, Bucky Baxter. On the bass guitar tonight, Tony Garnier. God said to Abraham, Kill me a son. Var då? Ute på Highway 61, förstås.
Det är alltid kul att höra publiken sjunga med. I was so much olden then, I’m younger than that now. Indoktrinerad som ung, ju äldre du blir desto mer förstår du att det finns så mycket mer att lära. Det är obegripligt hur han i hela texten får något så ordrikt invecklat, till att låta så vackert. Flung down by corpse evangelists, unthought of, though somehow. Han borde fått Nobelpriset 1964. Jag är i Manchester. Ensam på en pub. I would not feel so all alone. Publiken är med och sjunger, skriker i kapp, everybody must get stoned. Det är inte en vacker stad. Men väldigt underhållande.