Konsert 111 av 116 New York, New York 11 december 1995
Några måsar sitter på kanten av en isvak i Karlbergskanalen. Tittar drömmande ner i djupet. Svart. Där borta ligger slottet, vitt, vackert, stilla. Snön smälter i Stockholm men isen ligger kvar lite till. Fridhemsplan är en bedrövlig plats, det mesta är fult här, med undantag för en och annan människa. Och livligheten, den kan vara vacker i sin fulhet, och jag trivs här. Trots, eller kanske tack vare, att det är så fult. Jag dras till fula platser i Stockholm, utan att egentligen tänka så mycket på det, som Sveavägen och Fridhemsplan, Vasagatan längs Centralstationen, Odenplans sidogator, där sekelskifteshusen förvisso kan vara vackra, men mycket mer än så är det inte. Och där trivs jag. Bland det fula. För det är är så vackert.
Beacon Theatre är en pampig teater på Upper West Side. Där är allt stort, mäktigt. Gatorna, husen, människorna. När vi var på teatern för några år sedan försökte en man ta sig upp på scen, vakterna lyckades precis komma i kapp honom innan han hunnit komma fram till Bob, det blev en brottningsmatch på scenkanten, men Bob bara fortsatte lugnt att spela. Vet inte ens om han märkte det. I couldn’t sleep last night, I was so excited about playing in New York, säger Bob. Det är fint. På toaletten hörde jag det gamla vanliga, han var bättre förr, jag minns 1995 tror jag någon sa, när han spelade här, då var han bra. Inte nu. Jag är helt säker på att någon sa samma sak då, på samma toalett, kanske om konserterna 1990. Han var bättre förr. Det är en trött New York-publik och det lyfter inte förrän flera låtar in i konserten, under breaket på Silvio, när gitarrerna slingrar sig några sekunder, Bob och bandet eldar på, den är mer dynamisk än tidigare, från stilla och lugn, till explosiv, och ner igen och upp. Men den evighetsmanglar och maler inte riktigt lika tungt som den kan göra.
Jag ska bygga något stort och vackert, sjunger bandet Pascal, som jag kan krossa dig med. Vi åkte till Slakthusområdet igår och såg detta gotländska punkband, jag älskar Pascal, den energi som Isak, Mimmi och Manuela besitter tillhör landets bästa, det är fult och vackert på samma gång, sorgligt, nästan tragiskt, men explosivt och så mycket energi och liv att det fyller hela stan med kraft och styrka och skönhet. En ovanligt stillsam Tambourine man får publiken på stolsraderna att tystna helt. Pascal spelade för några år sedan I want you på teve, på svenska förstås, dom enda textraderna är i stort sett jag vill ha dig, jag vill ha dig så jävla mycket mycket. Om och om igen. Det är allt som behövs och lika vackert som Fridhemsplan är fult. Dom skalar alltid bort det oväsentliga, deras version av Hungry heart är nästan lika rå, alla har ett hungrigt hjärta, enkelt, nästan fult, men det blir vackert, för det är Isak, Mimmi och Manuela. Jag smög mig bakom scenen efter konserten, fick setlistan signerad av dom alla, hur fick du tag på den där, skrattade Mimmi när jag visade setlistan. Skrev Isak det där, skrattade hon, när jag hon såg. Till dig, står det bara, skrivet som av ett litet barn. och Isak med två a. Manuela ritade ett hjärta. En fotograf fångade mig på bild under konserten, jag står med knuten näve i luften, jag ser lycklig ut.
I New York uppe på Upper West Side spelar Bob Dylan Mama you been on my mind. En av hans allra vackraste låtar. Den handlar om Suze Rotolo, Maybe it’s the color of the sun cut flat an’ coverin’ the crossroads I’m standing at. Or maybe it’s the weather or something like that. Det är så oerhört krångligt formulerat men flödar ändå så vackert. Where you been don’t bother me or bring me down in sorrow. Hon kan göra vad hon vill och han bryr sig inte så mycket. Men han tänker på henne, inte alltid, men hon finns där. Mama, you been on my mind. Sedan kommer Patti Smith upp på scenen igen. Det låter betydligt bättre denna andra kväll tillsammans. Fast det är ändå fruktansvärt fult, två fula röster ihop blir en bedrövlig soppa. Det som borde vara så bra är det inte. Men Patti sjunger fint ensam, hunger pays a heavy prize to the falling God of speed and steel. Sedan sjunger dom tillsammans, passion rules the arrow the flies. Det är en version som sitter bättre, men den känns inte så mycket. Fast det är förstås en viktig händelse, att Bob och Patti sjunger Dark eyes tillsammans, men det är mer hjärna än hjärta. Det är inte Pascal, där det bara är hjärta. Men duetten får konserten att tända till. Bob ställer sig på tå, och bandet börjar spela. Jokerman är stor och tung. Den är fantastisk. Är det orgel Bucky Baxter spelar, det låter som det. Och det låter som Grateful Dead när dom tar ner låten på slutet, i en minut eller längre dämpar dom sig, och bara låter den flyta ut i ingenting, innan dom slår av. Och sedan lutar jag mig tillbaka här i hörnet, lyssnar på det här fantastiska bandet, som fortsätter att slingra sig fram längs Sankt Eriksgatan, förlåt jag menar Highway 61.
En tjej som ser ut som Saga Norén sätter sig snett framför mig. Hon doftar gott av parfym. Hennes två manliga sällskap pratar med varandra. Det är tidig lördagkväll på en billig bar vid Fridhemsplan. Hon går och beställer. Utanför är det mörkt nu. Gatorna är nästan helt tomma på snö. Bara några isiga fläckar kvar här och var. Hon kommer tillbaka med två glas mousserande. Firar kanske något. In the, darkness, of my night. In the brightness, of my day, Tony Garnier är en fantastisk bassist, han och Bob skapar magi tillsammans, det behövs inte mycket mer, she once was a true love of mine. Jag skulle gärna höra bara Bobs röst och munspel och Tony Garniers kontrabas. Det är sannerligen en vacker kombination, inte ful, bara så oerhört vacker. Tony, jag anser dig som en begåvad och vaken pojke, säger en full man till sin vän två bord bort. Jag är på en billig bar vid Fridhemsplan. Det är vackert här.