Så. Det mesta vet vi nu om vad som hände i Oslo.
Nä, det gör vi kanske inte. Men vi vet (troligen) vilka låtar som spelades. Vi vet vem som spelade gitarr. Vi vet inte säkert varför en paus lades in mitt i konserten.
Nu är klockan ett på natten, drygt. Vilket innebär att jag/vi kommer att se Bob på scen
imorgon. Och i övermorgon.
Och jag känner igen känslan. Nåt ligger och bråkar med mig nånstans i mitt sinne. Och jag kan känna ungefär som inför en resa.
Ja, det här blir förstås också en resa, men jag menar när jag ska åka "utomlands". Då jag alltid känner att ... vad ska det här vara bra för? Varför inte stanna kvar hemma, det är ju lugnare så?
Men samtidigt, detta pirr, denna nyfikenhet. Och denna vetskap att det här kommer att bli ett så skönt äventyr
Jag menar, de flesta av oss har ju varit med förr. För mig blir det konserter nummer 151 och 152. Men ... nä ... jag vänjer mig aldrig. Det blir aldrig ... rutin. Tack och lov!
Och precis nu börjar pirret göra sig påmint på allvar. För mig. Som handlar om de konserter jag ska se, givetvis. Men, som ni väl vet, egentligen lika mycket, om än på annat sätt, om att få träffa er alla igen. På förträffar och efterträffar. Och på mittunderkonsertträffar. Ögonkast som utbyts. I värsta fall kramar som jag ger nån som råkar sitta bredvid. (Ska försöka låta bli sånt, men kan inte lova något ...).
Att vi nu dessutom har ett engelskt filmteam som äntligen ska spela in filmen om dylanfansen, det ger ännu en krydda åt anrättningen.
Och never-ending är det förstås. På ett sätt. Men samtidigt inte. Fast det är klart att jag/vi hoppas att detta inte är den sista gången vi reser tillsammans, på Bob Tour. Bobs äventyrsresor .........
Men låt oss njuta av den som vore det den sista.
Och så gör vi det nästa gång också, eller hur?
One more weekend, eh???