Stroken, fem månader senare - en tillbakablick och lägesrapportDen 23/9 drabbades jag av en stroke, mitt i livet. I mitt fall var det ett sår på insidan av vänster halspulsåder som hade orsakat en dissektion (inre kärlväggen hade släppt och täppt till kärlet) vilket resulterade i en blodpropp och en hjärninfarkt.
Under helgen innan hade jag känt mig krasslig och bestämde mig för att stanna hemma på måndagen. Det kändes inte som en vanlig förkylning och när jag la mig i soffan för att läsa en bok förstod jag inte vad jag läste. Jag kunde läsa orden var för sig men de bildade inget sammanhang. Konstigt, men jag var väl bara trött, eller…? Vid femtiden började det bli dags för att värma lite rester från helgen, så jag satte på ugnen och gick därefter ut på gården för att ropa på en av katterna (Stickan) som varit borta sedan kvällen innan. När jag kom in igen small det till! Det var som att en sekundsnabb jordbävning drabbade mig, det kändes som att golvet/marken under mig höll på att flyttas. Jag halkade ned i en fåtölj och försökte ropa på hjälp, men fick inte fram ett ord. Högra sidan av kroppen var helt borta och när jag tittade på högerhanden fick jag inte ihop det med att den tillhörde min kropp. Det var en oerhört skrämmande upplevelse! Jag förstod ingenting av vad som hände. Som tur var så var min fru hemma och förstod direkt vad som hade hänt. Hon ringde 112, och när jag hörde att hon nämnde att jag hade drabbats av en stroke förstod jag också vad som hade hänt mig. Trots det försökte jag resa mig upp och försökte prata. Men det gick inte. Jag försökte även få min fru att förstå att spisen var påslagen, men det gick inte heller. Jag kunde ju varken prata eller skriva. I väntan på ambulansen såg jag att Stickan hade kommit hem igen. Då blev jag lite lugnare, och när ambulanskillarna bar ut mig på båren, och vi passerade köket, slängde jag ett öga på spisen och såg att min fru hade stängt av den. Skönt, nu kunde jag åka hemifrån och vara lugn… (märkligt att man tänker så konstigt rationellt i en krissituation). Tur att jag inte visste att jag hade en blodpropp i halspulsådern som sakta men säkert höll på att döda mina hjärnceller.
Efter att ha röntgats på Nyköpings lasarett, och man hade konstaterat att trombolysen (kraftig propplösande behandling) inte bet på blodproppen, fick jag åka vidare till Karolinska sjukhuset i Solna för operation. Där gick man in med en kateter via ljumsken (s.k. titthålsoperation) och letade sig vidare upp mot halspulsådern och till slut lyckades man lokalisera, och ta bort, en sex cm lång blodpropp. Samtidigt satte man dit tre stycken ”stent” för att säkerställa att blodkärlet fortsättningsvis skulle hållas öppet. Ingreppet tog ca en timme och efter vad jag i efterhand kan läsa i operationsprotokollet var det inte helt lätt att hitta rätt blodkärl upp genom kroppen. Det var inte heller oproblematiskt att få ”stenten” på plats. Jag var vaken hela tiden och blev då och då tillsagd att ligga helt blickstilla. Direkt när proppen var väck kunde jag börja röra lite grand på foten. Häftigt! Rörelseförmågan i högerarmen/handen och talförmågan skulle jag dock få vänta på.
Eftersom jag är högerhänt var det näst intill uteslutet att skriva för hand, och i början förstod jag inte hur min smartphone fungerade. Men efter några dagar hade jag fått kläm på funktionen och kunde börja skriva korta meddelanden och kommunicera med omvärlden igen. Vilken känsla! Första veckorna hade jag dock stora problem med att finna orden och de kom inte alltid i rätt följd (se tidigare inlägg i den här tråden), men det brydde jag mig mindre om. Jag kunde kommunicera!
De första dagarna tränade jag att gå med hjälp av en ”gåstol”, och efter två veckor hade benet repat sig så att jag kunde gå som vanligt igen. Efter en månad började jag även kunna formulera ord så pass bra att jag kunde göra mig förstådd verbalt. Skönt att slippa skriva meddelanden i telefonen till omgivningen varje gång jag ville "säga" nåt. I samma veva blev jag utskriven och fick komma hem. Härlig känsla!!
I mitten av januari gjorde jag ett körkortstest i form av att kunna se olika logiska samband och kunna para ihop olika trafiksituationer med rätt trafikmärken. Jag gjorde även ett syntest för att kolla att jag kunde uppfatta vad som händer i ”ögonvrån”. Jag blev godkänd och läkaren hävde mitt körförbud. Oerhörd känsla att få köra bil igen, när man som vi bor i skogen!
Jag tillhör ju egentligen inte den ”klassiska riskgruppen”. Jag har t.ex. varken högt blodtryck, någon hjärtsjukdom, diabetes, övervikt eller högt kolesterolvärde, så det är lite av ett mysterium att jag drabbades av en stroke. Stress är ju även en riksfaktor, men jag har inte känt mig "onormalt" stressad. Läkaren som jag träffade på mitt återbesök på Karolinska kallade det en ”mekanisk stroke” (i motsatts till den typ av stroke som orsakas av ”välfärdssjukdomar”) och han ville inte utesluta att viruset som orsakade förkylningen, som jag hade haft dagarna innan, även skulle kunna ha orsakat såret på kärlväggen. Oavsett orsaken sa han att prognosen för ”min” typ av stroke ser god ut och det känns hoppfullt.
Under hela den här tiden har jag mått bra, konstigt nog. Många som drabbats av en stroke blir väldigt trötta (hjärntrötta) av för många intryck på en gång eller när de anstränger sig lite extra, en hel del drabbas av depression, ångest, yrsel, huvudvärk eller migränattacker, eller får problem synen. Jag har lyckligtvis sluppit ifrån dem, hittills.
Sedan jag blev utskriven har jag gått på rehab och tränat med arbetsterapeut, sjukgymnast och logoped två förmiddagar i veckan. I dag pratar jag mer flytande än i början, men fortfarande långsamt och lite sluddrigt. Rörelseförmågan i högerarmen är nästan helt återställd. Dock återstår det en hel del med känseln, greppförmågan och finmotoriken i handen. Men det fortsätter att gå framåt!
I torsdags hade vi (rehabteamet, läkaren, kuratorn, arbetsgivaren och jag) ett väldigt bra möte med Försäkringskassan där det (på mitt initiativ) bestämdes att jag ska börja arbetsträna så smått från och med i mars. Jag kommer att vara sjukskriven till 100 % och får lägga upp arbetsträningen efter dagsform och efter hur mycket jag orkar och klarar av. Min förhoppning är att detta ska leda till ökad stimulans och att tillfrisknandet ska påskyndas. Ser verkligen fram emot att komma tillbaka till jobbet, få träffa arbetskamrater och ta mig an spännande arbetsuppgifter. Men jag kommer att ta det väldigt lugnt och känna mig för.
Så här i efterhand inser jag att jag har haft en osannolik tur!
Tur att jag inte fick proppen när jag körde bil, eller var ute i skogen.
Tur att det hände inomhus och att min fru var hemma och förstod vad som hade hänt mig.
Tur att symtomen var så tydliga, vilket gjorde att vårdpersonalen direkt förstod allvaret i situationen och tog hand om mig på bästa sätt.
Slutligen är jag tacksam över att jag har klarat mig så "lindrigt" undan efter stroken. Det hade kunnat sluta mycket värre!
Jag har biljett till Dylan i Göteborg, hoppas att se er där
