Nina Simone. Vi hade henne som ämne härom nyssens på dessa musiksittningar som jag hamnar på, har berättat om dem på annat ställe; mat, dryck, quiz och så alla deltagares 15-bästa-listor som räknas ihop varv för varv. Ja en massa bra musik spelad. Och så tvingas man förbereda sig med att på riktigt sätta sig in i hela diskografin - delikat nöje.
För några år sedan skrev jag en text om den gång jag fick se Nina Simone, och kanske någon här också vill läsa den tänkte jag.
NINA SIMONE, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 30/6 1989
OFF OFF OFF NINA SIMONE, The Dome, Brighton, 10/5 1990
Nina Simone är omtalat livsfarlig. Bryter konserter, käftar, kör psykologisk krigsföring mot sin publik. För att i nästa minut leverera en storartad version av en innerlig ballad hon inte kört på ett decennium.
Minns inte när jag började älska Nina Simone men hon växte och skivsamlingen växte och när hon skulle komma till Trädgårdsföreningens jazzfestival 1989 köpte jag förstås biljett. Hon ställde förstås in. Med kort varsel. Det var lite för bra för att vara sant att Nina Simone faktiskt skulle komma till Göteborg.
Ersättare för Simone var en Charles Brown. Jag tänkte Snobben men detta var en svart amerikan i pensionsåldern som vid piano körde balladblues. Något han tydligen gjort i decennier. Antiklimax. Där stod man och smågäspande när man i ett parallellt universum exakt nu skulle varit på Nina Simone, förhäxad.
Men Chris Barbers brittiska band tidigare under kvällen var ösigt och överraskande bra. Det var i den här orkestern framtida skifflekungen Lonnie Donegan på 40-talet startade på banjo. Och blinde pianisten Åke Johansson var som vanligt suverän med sitt bopband. Hade sett dem på Nefertiti ett gäng gånger och Åke hade verkligen blivit en favorit. Fantastisk pianist i den där fina skärningspunkten mellan tradition och gränslöshet. Blundar man så tänker man Jan Johansson men inte så spartanskt folkmelodiskt, och man tänker McCoy Tyner men mindre rytmiskt markerat. Det är Åke Johansson från Borås och han är blind och gör en flyhänt målande bopversion av nämnda namn, sveper klangvärldar över hela flygeln. Och Chet Baker hade han kompat.
Nina Simone med band får jag se ett år senare. I den 200 år gamla kupolen the Dome i Brighton där ABBA vann med Waterloo 1974. The High Priestess of Soul – soul som i något annat än Motown och Hitsville USA, som i något annat än musik.
Och hon är makalös.
See-Line Woman, vackra klassikern
Someone to Watch Over Me, urladdningen
Mississippi Goddamn och
My Way som storartad genushymn. Och en spontan
Money Money Money ”eftersom ABBA spelat i huset”. Och hon demonstrerar magdans och showen är stark som det heter. Egensinnig artist. Brilliant pianist. Bowies Mike Garson har lyssnat mycket hör man snabbt.
Och jag var så liten och herregud Nina var inte 60 fyllda ens. Strange days.
Efteråt. Jo jag stod där vid sceningången efteråt. Hon var liksom så magisk och legendariskt att jag inte kunde släppa henne. Och där kommer hon. Konstfullt omsvept och med sitt entourage kring sig. Har inga skivor eller nåt sånt med mig, ingenting. Men en sån där brun liten påse man får när man köper vykort, jag hade köpt vykort.
– Hello Nina!
Och så skriver hon på den bruna påsen med svart tusch sitt namn – Nina Simone. Och säger något om att jag är väldigt ung och vit.
Jag kunde inte säga emot.
Det här var en torsdagskväll och jag promenerade hem mot Victoria Street som var adressen denna andra termin i Brighton. Det var på dagen 50 år sedan tyskarna marscherade in i Belgien/Holland och Churchill tog över som premiärminister efter Chamberlain. På fredagen inhandlades John Martyns LP
Inside Out och vi bjöd Nettan på middag och på lördagen spelades FA-cupfinalen Manchester U – Crystal Palace som MUFC sedan lyckades vinna efter omspel. Hälsade på i kollektivet Östtyskland, skrev en låttext;
Dead Slow till Pethra, räddade grodyngel, spelade fotboll, ja jag skrev dagbok några år härikring. Maj var högsomrigt het till och med här intill havet. Långt där ute i soldiset såg man lastfartygen liksom balanserande på horisontlinjen. De långa vågorna som rullade in och så det glittriga percussionljudet efter varje när stenstranden rasslade ut mot djupet igen.