Ni kommer med spännande tips, som jag ska utforska vid tillfälle. Tack för det!
Ikväll är det mycket Percy S, och jag kommer att återkomma med en liten "guide", baserad på de sex Percyplattor jag skaffat på sistone.
Men måste ändå redan nu säga att hans version av "Love me tender", som är med på hans andra platta "Warm and tender soul" från 1966, är en pur uppenbarelse.
Pur.
Vackrare musik finns inte.
Har lyssnat på Love me tender via Spotify. Vet inte om det är samma version som du hör, Jörgen. Det här är från The Platinum Collection. Vad det nu än är.
Ja, det är bra, mycket bra. Och give me soul anyday. Otis Redding. Men...
...jag måste lyssna mer. Och antingen så will I get it, eller inte alls...det finns så mycket j-a bra soul out there...
Dags för utlovad konsumentupplysning ang. Percy S.
Själv har jag aldrig varit nån riktig "soul man". Alltså har jag aldrig fastnat för någon av de "stora" soulartisterna. Sam and Dave. James Brown. Otis Redding (Nä, inte ens Otis Redding).
Wilson Pickett.
Och dom.
Klart jag gillar Aretha Franklin. Fast har ingen skiva med henne heller.
Och när jag lyssnade på Solomon Burke, eftersom alla rejvade så om honom, så ..... nä.
Problemet för mig, tror jag, är att soul verkar gå ut på att man måste låta så jäkla svettigt hypertänd hela tiden. Antingen man är det eller inte. Jag tycker oftast det bara är jobbigt.
Percy är inte sån. Han sjunger bara så himla innerligt att jag bara smälter.
Så för mig spelar det ingen roll vilken genre han, eller nån annan för den delen, sorteras in under. Percy Sledge berör mig. Så enkelt är det. Och det gör han för att han, förutom att han har en så fin timing och inlevelse, inte
försöker beröra. Han bara gör det.
Och därför sitter jag plötsligt här med sex skivor med honom, efter att tidigare inte haft en enda.
Och kan säga, rakt av, att Rhinosamlingen "It tears me up" är en kanonsamling, och en platta som borde finnas i varje hem. Dot end.
Om man vill fortsätta efter det, det bestämmer man själv
Och då finns det två vägar att gå. Den ena är att skaffa mer från 60- och 70-tal, den andra att skaffa hans två senare skivor.
60- 70-talsvägen är snårigare. Det finns en CD som innehåller hans två första LP-skivor (om jag fattat saken rätt). Och den första, "When a man loves a woman", är vad som typiskt gavs ut på den tiden när någon fick en hit. Man släppte en platta snabbt som fan, för att casha in på singeln, och resultatet blev ofta därefter.
Alltså, jag har egentligen inga större krav på att alla instrument måste vara välstämda, och sådär, men en del av de här låtarna låter rent för j-ligt illa.
Inte alla, givetvis, men nog känns det här som ett hastverk.
Till skillnad från platta nr. 2, "Warm and tender soul", som är betydligt mer helgjuten, och egentligen värd pengarna bara för hans raka och drabbande "That's how strong my love is", men som innehåller enbart fina spår.
Sen är det svårt att ha riktig koll på hans diskografi, med tanke på hur många samlingsplattor som släppts med Mr. Sledge.
Själv skaffade jag, av misstag faktiskt, en K-Tel/Eagle Rock-CD med titeln "When a man loves a women" (märkligt nog ...) och med ett hiskeligt omslag.
Fann sen, till min förvåning, att den var full av alternativa versioner, inklusive (tror jag i alla fall, om det inte är en väldigt konstig mix) av själva "When a man ..."
En intressant platta för en samlare, men inte nåt att rekommendera till vem som helst.
Fast ... den innehåller en låt som ändå är värd skivpriset även denna gång. En andlöst vacker version av "If loving you is wrong (I don't want to be right)", som jag tidigare älskat med Rod Stewart på hans underskattade "Foot loose and fancy free".
(Fast det är en annan historia.)
Men vill man höra den låten utan att köpa nån skiva med Percy så finns den att höra på hans site
http://www.myspace.com/psledge.
Gör gärna det. Den är väldigt, väldigt fin
En stor besvikelse var "I'll be your everything" från 1975, en platta som verkar ha producerats efter principen att om nåt låter bra så låter det säkert ännu bättre om vi dränker det med så mycket stråkar och körer vi bara kan.
Synd.
Vore underbart att få höra hur plattan lät innan man hällde muzakketchup över alltihop ...
Sen var det då hans senare utgåvor, som inskränker sig till två stycken, "Blue night" från 1994 och "Shining through the rain" från 2004, båda producerade av Barry Goldberg. Problemet med de här skivorna är kanske i första hand att låtarna inte håller riktig toppklass. Percy sjunger nästan lika bra som i sin ungdom, och musikerna är i toppklass. Så om man inte jämför med the golden years så är båda skivorna väl värda att höra.
Så vad ni än tycker om "soul" så tycker jag att Percy Sledge är en helt fantastisk sångare, som jag är väldigt tacksam över att ha fått upptäcka, sent omsider.
