Hej alla därute! Jag har hängt här en del sedan i våras, kul att upptäcka forumet och ta del av alla upplevelser och erfarenheter.
Det var en varm dag sommaren -65, som jag hörde "She Belongs to me" på radion. Jag kände till Dylan sedan tidigare, men det var då som jag "fastnade". "She's nobody's child, the law can't touch her at all..." (och så roligt att Dylan ett halvt århundrade senare i Stockholm framförde just den låten så bra). Sedan köpte jag den första samlingsskivan, den där man på omslaget ser Dylan i helfigur.
Just nu lyssnar jag på en kassett med turnén från 1984: "Tombstone blues" (med raden "the sun's not yellow, it's a chicken.."). Forever Young, där Santana medverkar är magiskt bra.
Sedan har jag försökt hänga med i alla upp- och nedgångar, i alla förändringar skepnader och nyheter. Inte alltid hängde jag med meddetsamma.. Ibland Kan det gå år, ja rentav årtionden, innan jag är med på tåget...
Annan musik då? Leonard Cohen (så klart), Cornelis, Taube, Dan Andersson i olika tolkningar, Beatles, mm. Folkmusiken har betytt mycket de senaste trettio åren.
Så ska jag berätta en anekdot från 1966:
Min kompis och jag gick i Kungsan. Det var vår och vi var sjutton år. Närmare bestämt var det den 29 april 1966. Kompisen hade med sig den tidigare nämnda samlingsskiva med Dylan, som han lånat av mig. Så kom vi fram till café Victoria, vi gick in och satte oss vid ett bord. På ändan, nära oss, satt en kille, väldigt porträttlik Bob Dylan. Ja, väldigt lika. "Jaså det är du som ska uppträda ikväll", skojade kompisen och visade upp skivomslaget. Killen som var så lika Bob Dylan, flinade till svar.
Sedan satt vi kvar en stund, drack vårt kaffe, gick ut igen, och tänkte inte mer på saken.
Det var först flera år senare, som jag kom att tänka på, att var det ändå kanske inte....
