Hej alla!
Jag är helt ny här och är lite osäker på vad jag ska skriva. Jag har varit ett Bob-fan i en mycket stor del av mitt relativt korta tjugo-nåntingåriga liv. Jag har däremot aldrig riktigt vågat gå med i någon slags Dylan-gemenskap - även om jag velat - då jag känner en stor ödmjukhet inför att många av er har en betydligt större kunskap och längre beundrarkarriär än jag själv har. Hoppas att det är okej ändå!
Jag är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Såg Bob live för femte gången häromdagen. Har sett honom i Stockholm fyra gånger, varav senast på Waterfront 6 okt, och nu i Bologna på Teatro Auditorium Manzoni i torsdags. Inte helt oväntat samma setlist båda gångerna (som jag var väldigt nöjd med), förutom att han bytte ut The Night We Called It A Day mot Melancholy Mood.
Hörde en del Dylan hemma när jag var liten, pappa älskade Hurricane och mamma hade ärvt lyssnandet av de tidiga 60-talslåtarna från min mormor som var ett stort fan. Alltid älskat honom. Men tror att det riktigt tunga kom när jag skulle skriva en uppsats till musiklektionerna i nionde klass; låtanalys av valfri låt. Eftersom jag lyssnade mycket på Bob då tänkte jag att jag skulle välja Hurricane. Jag började gräva i bakgrunden till musiken. Sedan dess tror jag att jag var helt, hjälplöst fast. (Borde se om jag kan hitta den där uppsatsen i någon gammal gömma någonstans!)
Om någon skulle sätta en pistol mot mitt huvud och tvinga mig att välja en favoritlåt skulle jag säga Lay, Lady, Lay. Jag tror att det eventuellt är den låt som betyder allra mest för mig, och framkallar starkast känslor.
Varje gång jag försöker välja ett favoritalbum slutar det med att jag listar minst tjugo stycken, men jag brukar ändå våga mig på att säga Blood on the tracks och Time out of mind är två av de som jag helhetsmässigt tycker är mest fantastiska. Om jag försöker lista vilket decennium jag gillar mest så räknar jag däremot upp samtliga.
Min bästa Dylan-anekdot är kanske inte så intressant för någon annan än mig själv, men det var när han och jag fick ögonkontakt i torsdags (det var nog på grund av mina extremt entusiastiska applåder efter konserten, jag satt på första raden) och han gjorde något slags halvt utfall med händerna - en typ av slängkyss. Ett av de största ögonblicken i mitt liv.
Nu blev det kanske inte så kort, men är i alla fall glad över att äntligen ha tagit lite mod till mig och skrivit. Och över att vara här, on this new morning - with you!
/Julia
