Efter ett mycket trevligt och lagom tretimmarsköande blev det till slut nervöst insläpp, och visst gjorde min väska att jag inte blev någon av de första in, men det är alltid härligt att själv kunna välja plats som när jag närmade mig scenen och bara första raden var upptagen.
Konserten var givande, det var dock inte mycket som jag gick igång på. Mycket var det som jag tyckte mig ha sett och hört förut. Inte ens Bobs minspel intresserade mig nämnvärt. Kändes stelt och medvetet. Stoneface. Avslöjade det något så var det väl att inte mycket nytt under solen stod att skåda. Min tolkning detta, förstås. Hans övriga och många formstarka rörelser på scen var dock roliga att följa. Han såg yngre ut i kroppen än på Waterfront tycker jag, mer likt 2015.
Jag gillar det som brukar hända under Desolation Row. Med besvikelse öste bandet på från början och dränkte chanserna till en mer röstbaserad version och det måste varit en av de tråkigare versionerna jag sett. Efter det hände något märkvärdigt. Soon After Midnight. Jag håller med vad en del skriver här. Låt fyra till o med elva trivdes jag, Tangled var riktigt läcker, Love Sick började så fint och blev sen inget speciellt. Låt 12 till o med 15 uppskattade jag knappt, jag somnande in till Spirit (som jag gillade starkt den 2 april) och vaknade till min förvåning till SoonAM, petitesslåten som vanligtvis fungerar försurande eller insomnande på mig, som under turnéns andra konsert. Vad hände? Magi. Fattar inte men allt blev intressant och underbart igen. Ballad oaTM föll mig inte i smaken. Rockig och trist röst jämfört med vad den kan vara. Kul att se övriga bandmedlemmar framföra den dock. Jag får drömma vidare om Stay With Me.
För övrigt var väl konsertens enda spänningsstund den då efter Beyond HLN när han gick runt och snackade, andra kom fram och kollade av vilken låt de skulle göra. Ingen stor överraskning dock, men en mycket fin I Could HTY.
Efter konserten tänkte jag att nästa konsert får bli ett rejv eller nåt som man går igång på, ja kanske är inte Bob längre det häftigaste. Då får det bytas ut låtar. Då skulle såklart inget ös i världen överträffa gamle Bob. Jag drog till Triangeln, spelade kortspel, drack té och sov hos syrran och promenerade någrat timmar genom ett vårigt Malmö dagen därpå och träffade fler nära å kära. Vacker stad, många parker, och så havet... Kanske dags att byta bo-stad.