Ny interview

[JanneS]

Bob har pratat med Bill Flanagan inför släppet av Triplicate:
http://www.bobdylan.com/news/qa-with-bill-flanagan/

[egoBen]

Underbart att läsa. Särskilt:

What does a drummer coming into your band need to know?

No one comes into my band. I like the drummer I have now...

😊

[JanneS]

Bästa intervjun på länge. Det märks när han får prata om sånt han vill prata om.

[egoBen]

Ja helt lysande.

Some of these songs are very sentimental, a lot deal with heartbreak. I won’t ask you who, but tell me – is there a real woman you picture when you sing some of these? More than one?

Real? Of course they’re real. I hope so.

[Humlan]

  "Because of the pressure to conform."


Jaa...

[Hibbitt]

Så bra!
Vettiga och resonerande svar och Bob är kunnig och vill svara bra.
Och inte minst får han vettiga frågor av en man som kan the Great American Songbook.
Hur mycket gobitar som helst i samtalet. 
Gillar tex resonemanget kring de introverser på annat melodiskt tema som var lite småvanligt på 20/30-talen, och hur Bob dels klargör att hans låtar inte funkar med sån överkurs och samtidigt har tänkt till hur de är olika viktiga i olika sånger och varför de sjungs och inte sjungs:
"There’s an intro to “Stardust,” too, that nobody ever does. We call it an intro, but back then they called it the verse. What we call the song, they called the refrain. “Stardust” doesn’t need it, but “September of My Years” does. The song doesn’t make sense without it."

Mycket godis som sagt. 

[egoBen]

I text 78 i mitt 1995-projekt skrev jag detta angående att Dylan nämner Ornette Coleman i intervjun, vilket jag tyckte vad mycket kul:

"Till höger om mig ligger ABF-huset, arbetarnas bildningsförbund, där i huset låg jazzklubben Gyllene Cirkeln mellan 1962 och 1967. Ornette Coleman spelade in en liveskiva för Blue Note där. Ornette Coleman var en av frijazzens förgrundsgestalter, knappast en lättsmält jazzmusiker som fungerade i alla läger. Inte ens Miles Davis var särskilt förtjust. Det Stockholmspubliken fick höra var en legend redan då, men lyssnar man på skivan är det mest en befrielse, och det var kanske precis det som var tanken. Coleman släppte senare skivor som inte direkt räknas som konversationsmusik, bland annat lät han på en skiva ett band spela låten i vänstra kanalen, och ett annat band spelade låten i högra kanalen, det är kaosartat stundtals, men intressant, och precis som med Dylan kräver det uppmärksamhet, det går inte att göra annat än att lyssna, eller möjligen stänga av. Skivan släpptes även i mono, som brukligt på den tiden, det är en upplevelse utöver det vanliga. Allt utöver det vanliga är värt uppmärksamhet. Dylan och Ornette Coleman, upplevelser och konst utöver det vanliga, tack gode gud för konsten."

[Guthrie]

Har bob spelat IN the garden i Skandinavien är någon i forumet som vet.Det kunde också vara kul om någon har hört den live någon gång.

[Bengt]

Har bob spelat IN the garden i Skandinavien är någon i forumet som vet.Det kunde också vara kul om någon har hört den live någon gång.

Kördes som extranummer i Göteborg, 25 september 1987. Kan inte påstå att jag minns det, men så är det i alla fall. Min första Dylan-konsert 

[Tobias]

Har bob spelat IN the garden i Skandinavien

Ja, men det var ett tag sedan. Själv har jag aldrig upplevt den live.
Den har framförts vid följande konserter i de nordiska länderna:

Stockholm 8 juli 1981
Drammen 9 juli 1981
Drammen 10 juli 1981
Köpenhamn 12 juli 1981
Köpenhamn 21 september 1987
Göteborg 25 september 1987
Helsingfors 30 maj 1989
Åbo 1 juli 1990

[Humlan]

jag tänkte säga att http://www.bjorner.com/still.htm#y81 vet säkert 

[Leif]

I text 78 i mitt 1995-projekt skrev jag detta angående att Dylan nämner Ornette Coleman i intervjun, vilket jag tyckte vad mycket kul:

"Till höger om mig ligger ABF-huset, arbetarnas bildningsförbund, där i huset låg jazzklubben Gyllene Cirkeln mellan 1962 och 1967. Ornette Coleman spelade in en liveskiva för Blue Note där. Ornette Coleman var en av frijazzens förgrundsgestalter, knappast en lättsmält jazzmusiker som fungerade i alla läger. Inte ens Miles Davis var särskilt förtjust. Det Stockholmspubliken fick höra var en legend redan då, men lyssnar man på skivan är det mest en befrielse, och det var kanske precis det som var tanken. Coleman släppte senare skivor som inte direkt räknas som konversationsmusik, bland annat lät han på en skiva ett band spela låten i vänstra kanalen, och ett annat band spelade låten i högra kanalen, det är kaosartat stundtals, men intressant, och precis som med Dylan kräver det uppmärksamhet, det går inte att göra annat än att lyssna, eller möjligen stänga av. Skivan släpptes även i mono, som brukligt på den tiden, det är en upplevelse utöver det vanliga. Allt utöver det vanliga är värt uppmärksamhet. Dylan och Ornette Coleman, upplevelser och konst utöver det vanliga, tack gode gud för konsten."

Joakim, lite OT och en parentes: Ang den där kaosartade Ornette Coleman-plattan du nämner, är det månne "Free Jazz" från 1961 du menar?
(Lyssnade på den igår på Spotify och nej, inte helt lättuggat men det finns spännande saker där och jag stängde inte av  )

[Elston]

För mig kommer Ornette Coleman alltid att vara förknippad med David Cronenbergs film "Naked lunch", där Ornettes nerviga sax är helt perfekt som soundtrack.

[Leif]

För mig kommer Ornette Coleman alltid att vara förknippad med David Cronenbergs film "Naked lunch", där Ornettes nerviga sax är helt perfekt som soundtrack.

Ah just ja! 

[egoBen]

I text 78 i mitt 1995-projekt skrev jag detta angående att Dylan nämner Ornette Coleman i intervjun, vilket jag tyckte vad mycket kul:

"Till höger om mig ligger ABF-huset, arbetarnas bildningsförbund, där i huset låg jazzklubben Gyllene Cirkeln mellan 1962 och 1967. Ornette Coleman spelade in en liveskiva för Blue Note där. Ornette Coleman var en av frijazzens förgrundsgestalter, knappast en lättsmält jazzmusiker som fungerade i alla läger. Inte ens Miles Davis var särskilt förtjust. Det Stockholmspubliken fick höra var en legend redan då, men lyssnar man på skivan är det mest en befrielse, och det var kanske precis det som var tanken. Coleman släppte senare skivor som inte direkt räknas som konversationsmusik, bland annat lät han på en skiva ett band spela låten i vänstra kanalen, och ett annat band spelade låten i högra kanalen, det är kaosartat stundtals, men intressant, och precis som med Dylan kräver det uppmärksamhet, det går inte att göra annat än att lyssna, eller möjligen stänga av. Skivan släpptes även i mono, som brukligt på den tiden, det är en upplevelse utöver det vanliga. Allt utöver det vanliga är värt uppmärksamhet. Dylan och Ornette Coleman, upplevelser och konst utöver det vanliga, tack gode gud för konsten."

Joakim, lite OT och en parentes: Ang den där kaosartade Ornette Coleman-plattan du nämner, är det månne "Free Jazz" från 1961 du menar?
(Lyssnade på den igår på Spotify och nej, inte helt lättuggat men det finns spännande saker där och jag stängde inte av  )

Stämmer! Kan verkligen se likheten med honom och Bob! Trodde däremot inte Bob ägnat så mycket tanke åt den kopplingen. Vet inte hur mycket jazz han lyssnat på men säkert en hel del. Finna många likheter. Friheten inom ramar.