Leipzig 18/4, 2018.
Att skriva om intryck efter en konsert med Bob är en ynnest och samtidigt ett dilemma.
Det är så mycket som händer under och omkring ett gig, smått och stort, fascinerande saker, hårresande grejer, och det är en ynnest att få ta del av.
Och det är en ynnest att få dela med sig av, om det går och där är dilemmat, går det? Men jag vill ju försöka.
Den här konserten i Leipzig var smack pang bom rakt in i hjärteroten suveränt bra. Måste jag säga så bara därför att jag råkade vara där? Nej. Jag har sett många konserter med Bob, av allehanda slag, jag har sett high, jag har sett low. Objektivt talat, kvällens spelning var faktiskt helt fantastisk. Det verkade som att hela arenan, tillsammans med mig och bobi, tyckte samma sak, ergo objektivt.
Kompakt, tight, fullständig fokus, inga störmoment, smack pang bom, högkvalitativa versioner av the Set List. Fuck the fucking setlist! Ikväll blev det än en gång tydligt hur lite den där låtlistan betyder. Fokus, improvisation och hängivelse - det räcker långt.
När redan låt nr 1, Things Have Changed, får mig att spetsa öron och lyfta en aning på häcken, då är det ett tecken på att nu jävlar, nu händer det saker. Things have changed har för mig inte varit speciellt upphetsande de senaste åren, mer av en uppvärmare inför lite mer ”tunga” saker, to come. Så icke ikväll. Fokus och serious business, om än med ett lekfullt arr, direkt från start.
Låt 2 i the set Set List, Don´t Think Twice var fullständigt ljuvlig. Bob leker med melodin, improviserar läckert på sitt piano, bandet backar upp helt lysande hela vägen igenom. Jag bara ler.
Därefter HW61 i en sån där version som är just tight och återhållsamt lössläppt samtidigt, inte för lång, inte för kort, bara där, fullständigt där.
Simple Twist Of Fate. Herregud, jag har hört den många många gånger nu live, what else is new, ungefär … Jo´ru´! … Jag passar mig väldigt noga nuförtiden att säga saker som ”den bästa version jag någonsin hört” osv, för det är väldigt laddat och ett väldigt osäkert område. Kvällens version var kanske inte den bästa jag någonsin hört men den var helt klart den version som drabbat mig mest kraftfullast någonsin. Kort och gott: Jag började storgråta mot slutet av låten och jag vet fan i mig inte varför. Att det är Bob och enbart Bob som kan gå så ”under skinnet” (som Bobi sa efteråt) på en, det är ju klart sedan lång tid, men varför, hur, varifrån, vadå?? En sak spelar in, tror jag, rakt igenom hela konserten sjöng han fantastiskt bra, helt suveränt, och hans pianolir var mästerligt. I den här versionen av STOF sammanföll hans suveräna sång och hans ljuvliga pianoslingor (han kompade sin egen frasering, om man kan säga så!) på det mest underbara sätt och skickade iväg hela mitt väsen in i en annan värld. Det var helt oemotståndligt.
Och så här fortsatte kvällen, jag orkar inte gå igenom låt för låt, det är sent nu, men en kväll som vi (jag och Bobi) aldrig ska glömma, det fick vi.
Honest With Me var helfräck och i den här skepnaden så mycket roligare att höra än tidigare inkarnationer.
Trying To Get To Heaven - innerligt vacker!
Tangled Up In Blue, denna nya version, hade jag hört talas om tidigare (men valt att inte lyssna på innan kvällens gig) och den var i sanning fascinerande att höra. Free-form Bob. En helt annan låt, små fragment av ursprunget finns kvar. Kul, crazy, galet. Om än inte den "bästa" versionen jag hört
.
Men jag älskar galenskapen!
Desolation Row var en klar och tydlig höjdpunkt. Helt helt underbar. Vi var lite oroliga att det skulle bli den där lite alltför ”struttiga” versionen, men det blev inte så. Jag har inte 100 koll på de senaste versionerna av DR och just fraseringen och om kvällens frasering har hörts tidigare. DR är ju en låt där han ofta leker med fraseringen, ibland high, ibland low. Kvällens version var high high high! Inte övertydligt dramatiskt men vissa speciella finesser här och där som fick mig och Bobi att titta på varandra och le.
Encoren, de gamla parhästarna Blowin´och Thin Man satt som ett riktigt perfekt avslut på kvällen. Lysande versioner, smack pang bom.
Det finns mycket mer att säga, det är dilemmat, så jag slutar här. Hatten av till Bob och hans band.
Bobi kommer att komplettera med sina intryck, vi var ganska så samstämmiga (som vanligt) i vår upplevelse.