Författare Ämne: Hank Wangford  (läst 52 gånger)

Utloggad Hibbitt

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 1612
    • Visa profil
    • E-post
Hank Wangford
« skrivet: 27 juni, 2019, 15:41:55 »
Äntligen Half Moon, Putney! Måste bara berätta om i söndags just innan det var dags att åka hem.
   De finns överallt och de finns inte minst i London, de där klassiska ställena man bara vill se någon på, någonting. Legendariska lokaler med så mycket patina och kulturhistoria att lokalen gärna överglänser artisten. Puben Half Moon i Putney på sydsidan av Themsen har kört livemusik varje kväll sedan 1963. Alla gånger jag varit i London och aldrig hunnit med att hamna på Half Moon. Många andra har hamnat här för listan på namn som stått på den lilla scenen framför hundra personer är sjukt imponerande: Kate Bush, Roy Harper, John Martyn, Mott the Hoople, the Who, Rolling Stones, Fairport Convention, Elvis Costello, Van Morrison, Small Faces, John Otway, Morrissey, Yardbirds och tusentals okända och kända namn till.
   Affischen med gubbe i cowboyhatt och snitsig mustaschhistoria: ”Sunday Lunchtime! Hank Wangford & the Lost Cowboys. £10. Special lunchtime show! County musics King of pain! As seen on the two ground breaking television series ‘Big big country’ och ‘The A to Z of C&W’.”
   Saknas liksom bara ett “don’t you dare miss it!”
   Wangford (egentligen Sam Hutt) är född under brinnande världskrig 1940 dvs närmare 80 år nu dvs in his forties då han spelade med Billy Bragg och mot Thatcher. Han är författare, tv-presentatör, läkare, president för Nude Mountaineering Society och med den bästa glipan mellan framtänderna sedan Alex Harvey. Söndageftermiddagen till ära bär han en t-shirt med texten ’sorry boys, i’m a lesbian’.
   Sexmannabandet The Lost Cowboys är suveränt med extra guldstjärna på BJ Cole på pedal steel och Martin Belmont på elgitarr. Cole har spelat med alla – Elton, Daltrey, Ayers, Edmunds, Plant, Uriah Heep, Cat Stevens, Roy Harper, Björk, First Aid Kit, T Rex, ja alla. Belmont är från Graham Parkers the Rumour och har också spelat med Lowe, Costello, Carrack och Cash.
   Det är en underbar liten show de kör. Två set, långa mellansnack på en flott balansgång mellan countrypatetisk självironi och rakryggad ärlighet inför konstformen. Hur ordet misery är så viktigt men samtidigt betyder så mycket mer än misery. Hur skuld, skam och diskbänksrealism är behjärtansvärda nödvändigheter. Hur det var att växa upp som tonåring under 50-talets kalla krig hos aktivt ultrakommunistiska föräldrar, hur spelet med dubbla identiteter blev en grej redan då. ”I skolan sa de att USA är snälla och kämpade för folket mot de människoätande kommunisterna, och hemma sa mamma och pappa tvärtom att USA var den stora fienden som till varje pris måste bekämpas.” Det gällde att veta vem man var, och var någonstans man var den man låtsades vara. Och så blir det allsång med Stalinhyllningen Uncle Joe, you’re so kind, som förstås inte är en hyllning alls men ändå något sorts tvetydigt barndomsnostalgiskt utifrån ett pastellbleknat 50-tal med Stalins porträtt på väggen.
   Och så om the country waltz som den mest härligt miserabla formen av all country, ja Wangfords förra dubbelcd Save Me the Waltz var enkom countryvalser.
   Lustig monolog om brutna förhållanden också inför en cover, om hur man countryestetiskt måste hålla sig till att gråta i öl och bli lämnad och vara miserabel. ”Men! Denna text har en TWIST och det är så man ska känna – också. Bättre än medicin jag lovar, jag är läkare: And don’t be too quick to pity me / Don’t salve my heart with sympathy…” och här spärrar Hank upp ögonen, spänner dem i oss, och fortsätter med ”…Because I will be allright in a little while / But YOU’LL BE PERMANENTLY LONELY.”
   Jepp så är det. Willie Nelson said that.
   De egna låtarna är nog så bra. Intelligent country, kvalitet och distans, variation och tradition, allvar och humor och med klassiska stämmor från Anna Spanner Robinson.
   Så vass gubbe. Att det var ett besök av Gram Parsons som gjorde att han satsade på country gör inte saken sämre. (Herregud han där framme har pratat med Gram Parsons!) Jo Dr Hutt hängde med hippies och rockstjärnor och 1972 kom Gram med flickvän Gretchen på besök. De var i Europa för att till exempel hänga med Keith och mötena med Hutt/Wangford finns beskrivna i flera Parsonsbiografier.
   Han signerar en affisch med ”keep yodelling! Sincerely Hank” och önskar mig en safe journey tillbaka till Sweden. Sista klunken ned på min cornish ipa och så ut på Lower Richmond Road mot Putney Bridge.
...and if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme to your tambourine in time...