Visst var det för många av oss en lätt besvikelse när vi fick veta att Dylans kommande konserter på våra breddgrader skulle ske i så pass stora arenor som Globen och Scandinavium. Vi hade ju börjat vänja oss vid att se honom på förhållandevis intima ställen som Stockholm Waterfront. Nåväl, inte mycket att göra, bara att köpa biljetter, göra upp resplaner och hoppas att det ändå blir bra. Det brukar ju bli det.
Ganska långt senare kom nyheten att Dylan skulle spela i Karlstad också, då i en lokal ännu mindre än Waterfront. Det var dags att utöka planeringen med ännu en konsert, den många av oss kom att se fram emot mest.
Den lilla miniturné jag planerat skulle inledas i Stockholm onsdagen 26 juni. Någon dag innan dess fick jag ett meddelande på Facebook från Micke i Gävle. Han skulle bila till Göteborg och i planen ingick att han skulle åka förbi Uppsala där jag bor (nåja, lite utanför) och hämta upp ett annat Dylan-fan. Ville jag följa med? Nu hade jag i och för sig en tågresa inbokad, men ett erbjudande kunde jag inte tacka nej till. Det var inte sista gången den veckan som mina planer med kort varsel skulle ändras.
Onsdagen kom och det var dags att samla styrkorna från när och fjärran. När jag gick in på puben Brother Tuck på Söder några timmar innan showtime möttes jag omedelbart av bekanta ansikten, ansikten som liksom mitt åtskilliga gånger synts i publikhaven på Dylan-konserter. Fler bekanta ansikten tillkom hela tiden. Rutinerade turnérävar, liksom i sammanhanget mer ovana personer som min syster och svåger. Till Tuck kom även Jay från Chicago.
I april förra året besökte jag Lido di Jesolo och Verona i Italien och såg Dylan-konserter där. I Jesolo satt jag bredvid en amerikan långt ut på tredje raden. Vi började snacka. Efter konserten slog vi följe till en pub, där vi mötte Julia från Stockholm. Vi satt där och snackade till stängningsdags. Under samtalen kom vi fram till att han måste besöka Stockholm nästa gång Dylan besöker stan. Jag trodde ärligt talat att det mest var en sådan där sak man kan säga efter några öl, men han lovade göra slag i saken även när vi träffades nästa dag i Verona. Nu var han här. Han hade också sett konserten i Bergen några dagar tidigare. Julia var också på puben. Det blev ett trevligt återseende för oss tre. Även Per från Stockholm, som träffat mig och Jay i Verona, kom och sa hej.
Det var dags för konsert. Att gå in på Globen liknar nu mer att ta sig in på en flygplats än att gå in på konsert, med detektorer och grejer. Köerna ringlade långa. Jag kom in i relativt god tid och uppsökte min plats. Min syrra ville ta en selfie med mig på våra bänkar, men stoppades raskt av en vakt. ”Inga fotografering här inne!” ”Inte ens innan konserten börjat?” ”Inte ens innan konserten!” Hårda bud. När Dylan och bandet äntrade scenen hade väldigt många i publiken inte ens kommit in i arenan. Lyset var tänt under hela första låten och folk sprang som besatta för att hitta sina platser. På grund av allt springande i bänkraderna uppfattade jag inte så mycket av första låten. Nåväl, jag har hört ”Things Have Changed” live många gånger förut. Det var nog värre för alla de personer som inte hört honom förut.
Saker och ting lugnade ner sig och det blev en riktigt fin konsert. Dylans form tycktes hålla i sig från de konserter jag såg i höstas i USA och i Spanien i våras. ”Can’t Wait” fick ersätta ”Cry A While” och var häpnadsväckande bra, till stor del sjungen ”center stage” med en Dylan som viftade lite lätt på mikrofonstativet. Min syrra vände sig till mig efter låten och sa ”ruggigt bra!”. Jag kunde bara hålla med. Den låten var i sig värd biljettpriset. Det kom ännu fler fina stunder. Mest anmärkningsvärd var kvällens andra överraskning, ”Girl from the North Country”. Den ersatte ”Don’t Think Twice”, med Dylan på sång och piano och bara det mest diskreta ackompanjemang av Tony Garniers bas (med stråke), Donnie Herrons steel och Charlie Sextons gitarr. Dylan blev tyst under en rad eller två under ”Gotta Serve Somebody”, men det är sådant som händer när det är live, utan skyddsnät.
Nöjda kunde vi återvända till Brother Tuck för eftersläckning. Där började jag prata med en trevlig norrman vid namn Oddbjørn från Bergen-trakten. Vi har träffats någon som hastigast tidigare, men aldrig snackats vid. Han berättade att han hade en ståplatsbiljett till konserten till Oslo Spektrum över. Ville jag köpa den? Jag var lockad, men kunde inte säga vare sig ja eller nej just då. Vid tolvtiden var jag tvungen att lämna Stockholm för att ta mig hem, glad efter min fyrtiotredje Dylan-konsert och glatt umgänge före och efter.
Under torsdagen var det ingen konsert. Jag åkte in till Stockholm för att träffa Jay och Julia. Jay skulle åka hem dagen efter. Vi satt någon timme på en uteservering kallad Hellströms nära Medborgarplatsen och drack öl för 27 kronor styck. Julia - som tidigare under dagen visat Jay bl.a. Vasamuseet - var tvungen att gå. Jag lovade Jay att visa honom Gamla stan, så vi gick också därifrån. På en uteservering på Medborgarplatsen såg jag ett bekant grått hårsvall. Kunde det vara, ja det måste det vara, Per från Stockholm! Han satt med Oddbjørn. Jag och Jay satte oss ner vid samma bord. Inom kort hade vi beställt in både mat och dryck. Vi satt där ett bra tag och snackade om allt möjligt. Efter ett tag betalade vi våra notor och gick till Mosebacketerrassen, där vi drack öl och beundrade solnedgången över Stockholm ”under the red sky”. Det här med att visa Jay Gamla stan blev aldrig av, men gick i alla fall dit och avslutade kvällen med en öl där. Oddbjørn upprepade sitt biljetterbjudande. Jag sa än en gång vare sig ja eller nej.
Det hela var ohyggligt trevligt, men jag var rätt trött när när Micke från Gävle och hans fru Marie skulle plocka upp mig för färd till Göteborg tidigt på fredagsmorgonen. Jag kom i alla fall till den avtalade mötesplatsen i tid och blev upplockad. Micke berättade att det fanns plats i bilen om jag ville följa till Oslo. Jag insåg att denna gång stod stjärnorna exakt rätt. Jag slängde i väg ett meddelande till Oddbjørn. ”Har du biljetten kvar? I så fall köper jag den!” Han hade den kvar. Att med kort varsel hitta boende i Oslo till vettigt pris visade sig svårt. Jag valde sovsal på vandrarhem. Jag skulle i alla fall bara dit och sova några timmar.
I Uppsala plockade vi upp matematikprofessor Sven Erick (”some are mathematicians”) och begav oss mot Göteborg. Vi stannade på en vägkrog i Laxå och åt skomakarlåda med väldigt mycket bacon. I bilen därifrån lyssnade vi på ”Laxå” med Towa Carson och Lasse Lönndahl. Laxå blev lite av ett stående skämt under resten av resan. You had to be there …
I Göteborg checkade jag in på Hotel Lorensberg på snubbelavstånd från Scandinavium och det klart lyxigaste boendet under denna road trip. Styrkorna samlades på Värdshuset Tullen på Avenyn, där en solskenshistoria nådde sin kulmen. En försäljare av de hemlösas tidning Faktum (södra och västra Sveriges motsvarighet till Situation Stockholm) hade i tidningen berättat om hur mycket Bob Dylan betytt för henne och att han förlorade sin skivsamling när hon vräktes och att hon inte hade råd att gå konserter längre. Manfred från Göteborg (senare med stor hjälp av Peter från samma stad) startade en insamling i Facebook-gruppen Dylanbunkern för att ge henne en biljett. Vi var många som bidrog och till slut var biljetten betald och det fanns en del över. En fin historia.
I Scandinavium hade jag och min gamle vän Peter från Göteborg platser långt ut på kanten på rad två. Kort innan starttid stod det klart att det fanns säkert 30-40 lediga platser i mitten på rad samma rad. Sannolikt osålda VIP-biljetter. När Dylan startade ”Things Have Changed” drog vi oss inåt mitten. Vi hamnade på ett ställe där vi mest såg flygelns underrede och Dylans ben när han satt vid pianot, men hans huvud syntes väl när han stod vid pianot och när han var ”center stage” syntes hela han perfekt.
Konserten var ännu lite vassare än Stockholm. ”Can’t Wait” satt ännu bättre. Charlie Sexton hade iofs problem med sin gitarr och hade åtskilliga överläggningar med gitarrteknikern både under och mellan låtar. Något problem fanns det, men jag tvivlar på att någon i de bakre raderna märkte mycket av det. Här var lamporna inte tända under första låten, men då hade insläppet flutit på bättre. I Stockholm tog Dylan av sig sin svarta hatt först under extranumren. Här tog han av sig den mitt i setet, runt ”Pay In Blood”. Så blev det också under de nästkommande spelningarna.
Efter konserten blev det efterträff på samma ställe där vi träffats innan. Jag och Peter, som inte träffats sedan Lund 2017 och inte ordentligt sedan Göteborg 2014, hade mycket att ta igen. Jag hann också prata med åtskilliga andra. Jag vet inte vad klockan var när jag stapplade mot mitt hotell.
Efter en rejäl hotellfrukost blev det dags att åka till Oslo. Sven Erick åkte hem, men tidigare nämnde Per från Stockholm kom att utgöra trevligt sällskap över den norska gränsen. På vägen mötte vi flera av de där välbekanta Beat the Streets-bussar, fast på väg åt andra hållet. Förvirring infann sig. Var Oslo inställt? Nej, det finns ju många fler artister som använder samma bussar.
I Oslo släppte Micke och Marie av mig och Per i det charmiga och bitvis pittoreska område där de hade sitt hotell. Det tog ett bra tag för mig att hitta mitt vandrarhem, i en lite ruffig kåk på allmänt ruffiga Grønlandsleiret. Jag och Per möttes snart igen, då vi båda (i mitt fall mest av en slump) råkade hitta Beat the Streets-bussarna och Rock’n’Roll Trucking-truckarna utanför Spektrum.
Förträffen skulle ske på ett ställe med det måhända lite olycksbringande namnet Café Fiasco. Där träffade jag många mer eller mindre välbekanta personer. Tack och lov var Oddbjørn där, med min biljett. Där var också Ian från England och hans kompis Steve, som jag träffat kvällen innan i Göteborg. Steve insisterade på att bjuda mig på en öl. Jag sa inte nej. En person i närheten frågade om inte han också kunde få en öl. ”No, you have to meet me twice to get a beer! I’ve only met you once, but I met Tobias in Gothenburg!”
Arenan Spektrum låg mycket nära puben. Det var ståplats på golvet och sittplats på läktarna. Jag intog min ståplats ca 40 minuter innan konserten började och fick en mycket bra plats. Jag var ett antal meter från första raden, men jag kunde ändå se det mesta som hände på scenen bra och hade turen att hamna i en sektion där publiken var rätt lugn och tyst under låtarna. Snett framför mig stod en man i 50-årsåldern med en tjej i 12-årsåldern som måste ha varit hans dotter eller barnbarn. Hon var rätt liten även för sin ålder, men under viktiga ögonblick i konserten lyfte han upp henne så hon skulle se ordentligt. Vem vet, kanske berättar hon en dag för sina barnbarn och envar som hör på att hon faktiskt sett Dylan, när han och nästan alla vi andra är borta?
Konserten i Oslo var fenomenal. Allt satt som det skulle denna kväll. Allt som var bra med konserterna i Stockholm och Göteborg blev ännu bättre denna kväll. Tony Garnier - knappast en sprudlande scenpersonlighet - såg glad ut under spelningen och även Dylan verkade påtagligt nöjd, inte minst under ”Thunder on the Mountain”. Fast det var ju ”Boots of Spanish Leather” som var den oförglömliga höjdpunkten. Han sjöng de fyra första verserna vid pianot, gick sedan ”center stage” och sjöng de fem sista verserna där. Det var baske mig alldeles fantastiskt på alla tänkbara sätt. Vilken konsert!
Efter konserten gick jag till Fiasco igen. Jag behövde betala Oddbjørn för biljetten. Svenska Swish verkar ju inte funka med norska Vipps, så jag fick ge mig ut för att hitta en uttagsautomat. Det var inte så lätt. Jag hittade två som var ur funktion, innan jag hittade en som funkade. Då hade jag säkert fått gå två kilometer.
Nåväl, jag hittade pengar åt Oddbjørn och väl tillbaka på Fiasco igen träffade jag t.ex. Hermann från Salzburg, tidigare verksam inom det österrikiska polisväsendet och Magne från Norge som sett 394 Dylan-konserter. Jag, Viktor och Per från Stockholm, Oddbjørn, Hermann och Magne bestämde oss för att lämna Fiasco och gå ner till Sentrum Scene, där det fanns en uteservering där vi kunde prata mer i fred. Där hade vi väldigt gemytliga samtal om minnen från Dylan-konserter och en del annat. Vid halv två var det dags att kalla det en kväll. Jag uttryckte min tacksamhet mot Oddbjørn. Utan honom hade jag aldrig åkt till Oslo, upplevt en fantastisk konsert och utomordentligt trevliga träffar före och efter konserten.
Det var svårt att sova i sovsalen på vandrarhemmet. Ja, det är svårt att sova någonstans när man är på turné, men kanske särskilt i en sovsal där vissa kommer ”hem” vid fem och andra ska med tåg klockan sex. Jag var inte jättepigg när det var dags att bege sig mot Karlstad. Jag hade fortfarande nästan 100 norska kronor att göra av med i kontanter. Det var lätt ordnat. Jag gick in till ett kafé och beställde en macka för avhämtning. 84 norska.
Vägen till Karlstad gick smidigt och snabbt. Väl där gick Per åt sitt håll, men jag och Micke och Marie passade på att besöka Sandgrund Lars Lerin, med vägg efter vägg av hans fantastiska akvareller och dessutom en del verk i olja och något gjort av vrakgods och drivved. Där imponerades vi av konsten och åt och fikade. Sandgrund rekommenderas.
Micke och Marie körde mig till mitt vandrarhem, någon kilometer utanför stan. Det visade sig hålla god klass. Enkelrum, men med gemensamma duschar och toaletter. Och man fick bädda sängen själv. Annars inga stora skillnader gentemot ett hotellrum för dubbla priset. Mina kompisar Viktor och Kim visade sig också bo på vandrarhemmet.
Någon gång efter 17 gick jag och Kim mot förträffen på Bishops Arms vid Stadshotellet. GPS:en på mobilen föreslog en väg. Kim, som redan varit i Karlstad en dag, föreslog en annan. Kim hade rätt. Hans väg var snabbare. Vi kom dit och det var som vanligt väldigt trevligt. Vissa ville gå vidare till jazzsångerskan Isabella Lundgrens Dylan-hyllning några kvarter bort. Den var jag också väldigt nyfiken på, men jag var hungrig och föredrog att stanna så jag kunde äta. Jag fick senare höra att jag missat något.
I Karlstad CCC satt jag, Julia från Stockholm och Bengt från Kristianstad på intill varandra på rad 10, precis bakom mixerbordet. Ljudkillen hade kvällens låtlista framför sig. Låt fem stod mellan ”Can’t Wait”, ”Cry A While” och ”Duquesne Whistle”. Låt sjutton skulle vara antingen ”Soon after Midnight” eller ”Long & Wasted Years”. Tyvärr kunde ingen av oss utröna vad det stod om låt fjorton, Det var ena massa text i alla fall. Lite roligt var det när Dylan försökte justera mikrofonen och den närmast kolliderade med hans mun. Han missade inte en stavelse.
Hade jag bara sett spelningen i Karlstad hade jag nog varit väldigt, väldigt nöjd. Jag är fortfarande nöjd, men jag tycker aldrig riktigt nådde Oslos höjder. Det är inget objektivt utlåtande, bara mitt eget intryck där och då. Alla fyra konserterna var väldigt bra. Det här är en bra tid att vara Dylan-fan. En bra men dyr tid.
Efter konserten i Karlstad CCC gick vi tillbaka till Bishops Arms, där personalen förundrade mig att först kräva 69 kronor för en öl och en stund senare kräva 86 kronor för precis samma öl. Nåväl, där blev vi kvar tills dess de slängde ut oss efter stängning. Då stannade vissa av oss kvar utanför, umgicks och sjöng för en i sällskapet som fyllde år. Det var svårt att skiljas åt och säga god natt. Vem vet när vi ses nästa gång?
Nu är jag hemma igen, betydligt fattigare men nöjd. Jag har tillbringat ett antal timmar i samma rum som den störste artisten i vår tid. Plus ännu många fler timmar i trevligt sällskap. Jag är tacksam och ångrar inte en minut.
