Diskussioner > Dylan
Rough And Rowdy Ways
Swamprat:
--- Citat från: Tobias skrivet 07 april, 2020, 16:27:51 ---
--- Citat från: Swamprat skrivet 07 april, 2020, 15:48:07 ---Om nån kunde kopiera Lokkos text från SvD till mig vore jag tacksam. Antingen till ragnar.hyllengren@gmail.com eller klistra in det här....vore himlans hygglo :d5:
--- Slut citat ---
Du menar den som finns återgiven här?: http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=7589.msg75032#msg75032
--- Slut citat ---
Tack!!
Björn:
Nick Cave om Murder Most Foul:
https://www.theredhandfiles.com/bob-dylans-new-song/
Björn:
#today and #tomorrow,
#skeletons and #nudes,
#sparkle and #flash,
#AnneFrank and #IndianaJones,
#fastcars and #fastfood,
#bluejeans and #queens,
#Beethoven and #Chopin,
#life and #death.
https://bobdylan.lnk.to/IContainMultitudesTA
Anders S:
:party:
https://www.youtube.com/watch?v=pgEP8teNXwY&src=Linkfire&lId=171a9683-13cb-43f3-8aa2-affbe5c3b203&cId=d3e10184-4c47-11e6-9fd0-066c3e7a8751
Today and tomorrow and yesterday too
The flowers are dying, like all things do
Follow me close, I'm going to a [something]
I'll lose my mind if you don't come with me
I fuss with my hair and I fight blood feuds
I contain multitudes
Got a tell-tale heart, like Mr. Poe
Got skeletons in the walls of people you know
I'll drink to the truth and the things we said
I'll drink to the man that shares your bed
I'll paint landscapes and I'll paint nudes
I contain multitudes
Red Cadillac and a Black Mustache
Rings on my fingers that sparkle and flash
Tell me what's next, what shall we do?
Half my soul, baby, belongs to you
I rollick and I frolic, with all the young dudes
I contain multitudes
I'm just like Anne Frank, like Indiana Jones
And them British bad boys, the Rolling Stones
I go right to the edge, I go right to the end
I go right where all things lost are made good again
I sing the songs of experience, like William Blake
I've got no apologies to make
Everything's flowing all at the same time
I live on a boulevard of crime
I drive fast cars, while I eat fast foods
I contain multitudes
Pink petal pushers, red blue-jeans
All the pretty maids, and all the old queens
All the old queens, from all my past lives
I carry four pistols and two large knives
I'm a man of contradictions, I'm a man of many moods
I contain multitudes
You greedy old wolf, I'll show you my heart
But not all of it, only the hateful part
I'll sell you down the river, I'll put a price on your head
What more can I tell you? I sleep with life and death in the same bed
Get lost madam, get up off my knee
Keep your mouth away from me
I'll keep the path open, the path in my mind
I'll see to it that there's no love left behind
I play Beethoven's sonatas, Chopin's preludes
I contain multitudes
Anders S:
https://www.svd.se/dylan-avslojar-att-vi-inte-ar-immuna-mot-nostalgi?fbclid=IwAR3nE4xK-cldZTYl0bDOajHYHALUWsiXqcGsKrL9pntFNn_1EhuG8clBZ-Q
:d2:
--- Citera ---Andres Lokko: Dylan avslöjar att vi inte är immuna mot nostalgi
Jeans och snabba bilar – så lanserar Bob Dylan lekfullt nostalgiskt sin färska singel. En charmig bagatell jämfört med nyss släppta ”Murder most foul”. Men med sina bedrägligt enkla rader påminner 78-åringen oss också om vår dödlighet.
Den underliggande rädsla som styr så mycket av vår kulturkonsumtion just nu är så tydlig att man kan ta på den.
Ingenstans är den så närvarande som i musiken. Den plötsliga men ihållande skörheten i varje fiber kan – eller hinner – ingen annan konstyttring riktigt fånga i samma hastighet.
Rastlöshet, koncentrationssvårigheter, oro och ångestriden sömn gör underliga saker med oss.
Under mer begripliga omständigheter skulle – ännu – en ny singel av Bob Dylan under loppet av bara några få veckor knappast orsaka kollektiva känslostormar. I alla fall inte år 2020. Men under en extraordinärt märklig vår som vi försöker acceptera och anpassa oss till är det tvärtom inte det minsta underligt.
Vid en allra första anblick beter sig Bob Dylans ”I contain multitudes” nästan som en del av alla de ”utmaningar” där folk postar stiliga ungdomsbilder av sig själva på sociala medier. Under lättsam flagg skriker de bleknade fotografierna i ens flöde ”snälla, minns mig så här”. Liksom för säkerhets skull.
”I contain multitudes” har alltså, handen på hjärtat, ganska nära till ”Två lösa Boy och Rekordmagasinet” av Lasse Åberg eller Jan Guillous ”Äkta amerikanska jeans”.
Tonen är inte heller helt olik den Ulf Lundell ögonblicksvis begagnar sig av i sina senaste insändarromaner när han med jämna mellanrum går ner i snarlikt nostalgiska kaninhål.
Redan titeln ”I contain multitudes” får mig också, av någon anledning, att tänka på den retrofuturistiske syntpionjären Gary Numans ”I dream of wires” – jag drömmer om sladdar – från det tidiga åttiotalet.
Bekymmerslöst rimma och referera som en Povel Ramel med vapenlicens och sheriffstjärna på kavajslaget?
När singeln släpptes natten mot fredagen valde Dylan via sitt officiella Twitterkonto att presentera den med ett knippe passande hashtags. Däribland #fastcars och #bluejeans.
Jeans och snabba bilar – allt som är tufft! Jag hade fnissat betydligt mer åt det om nu inte pandemier hade haft en så humordämpande effekt.
Kan inte en 78 år gammal trubadur och Nobelpristagare i litteratur få ha lite småskojigt för sig själv vid anteckningsblocket? Bekymmerslöst rimma och referera som en Povel Ramel med vapenlicens och sheriffstjärna på kavajslaget?
Där ”Murder most foul” alldeles nyligen var ett episkt vidvinkelfarväl till hela 1900-talet är ”I contain multitudes” en charmig bagatell. Å andra sidan ter sig det mesta som en sådan ställt bredvid ”Murder most foul”.
Påminnelsen om allas vår dödlighet är vad som ger ”I contain multitudes” dess ändå omedelbara existensberättigande. Detta, den musikaliskt sobra 1950-talsradioinramningen och – fortsatt – referenstyngd lyrik avger tillsammans ett löfte om ett album som bildar en lång lugn sammanhängande och självbiografisk flod.
Om det nu ens är Bob Dylans plan har jag ingen aning om men under rådande omständigheter så hoppas jag det med överraskande innerlighet. Ty är det något jag har lärt mig av pandemi och social distansering så är det att ingen av oss ännu har utvecklat någon som helst immunitet mot nostalgins så starka dragningskraft. Eller mot Dylans intill bedräglighet simpla – men, åh, så evigt sanna – öppningsrader:
Today, tomorrow, and yesterday too,
The flowers are dyin' like all things do.
Andres Lokko
--- Slut citat ---
Navigering
[0] Meddelandeindex
[#] Nästa sida
[*] Föregående sida
Gå till fullversion