Rough And Rowdy Ways

[Tobias]

Utan förvarning har Dylan nu på morgonen släppt en ny låt, 17 minuter långa "Murder Most Foul".
https://www.youtube.com/watch?v=3NbQkyvbw18

[Jurre]

Långt poem. Allvarligt, entonigt. Rätt i tiden.
Önskar jag snart får tillgång till hela lyriken o kan följa Mr Dylan.

[Björn]

Text på Expecting Rain

[Mingela]

Här hittar man lyriken till "Murder Most Foul", om någon behöver dem

https://genius.com/Bob-dylan-murder-most-foul-lyrics

[Leif]

En låt rakt "up my alley"! Skrev på annat ställe:

För mig är detta 17 minuter ren o skär salighet. Ingen melodi men 17 minuter meditation,  kontemplation, suggestion. Bob freewheelin Miles Davis Nick Cave. Och texten, kära vänner och medmänniskor! Texten!!!

[Björn]

^^ Visst är Miles Davis där. Det är något "In A Silent Way" över arrangemanget. Fast helt annorlunda. (Också något Low. Både bandet och LP:n.)

Gillar Andres Lokkos fullpoängsrecension, även om jag ju vidhåller att Dylan skrivit farväl-om-vi-inte-ses-igen-låtar sen "Song To Woody". https://www.svd.se/lokko-anledningen-till-att-dylan-fick-nobelpriset

Den enorma betydelse som musik och poesi utgör i de svåraste av stunder har sällan, om någonsin, framstått med en sådan tydlighet som de senaste dygnen.

Om vi ska försöka finna någonting vackert i det makabra som har drabbat mänskligheten är kulturens oersättliga väsentlighet något som bör vårdas med största ömhet när, och om, vi kommer ut på andra sidan.

Sångerna från balkonger i karantän, ögonblicklig digital mobilisering av musiker och scenkonstnärer för att vi ska orka med ännu en kväll av förtvivlan, Nick Caves tankar i ”The red hand files” eller Håkan Hellströms ”Tillsammans i mörker”. Halmstrån av hopp. 

Den musik som når djupast framförs av röster vi redan känner, älskar eller i alla fall saknar. Nu representerar de kollektiva minnen och om de famlar en smula medan de också försöker förstå så låt dem göra det.

Ingenting kommer att bli detsamma igen.

I ett vakuum av maktlöshet är det lika svårt att gå bakåt som framåt. Det absoluta nuet är alldeles för intensivt. Det äter upp så mycket, nästan allt.

En del av sorgearbetet, för det är ju ett sådant vi i självisolering utför, handlar mycket om den smått omöjliga acceptansen av att ingenting kommer att bli detsamma igen. Alla förut är eliminerade. Nostalgi är lika meningslöst som framtidstro. Allt vi till synes har är nu.

Bob Dylan är 78 år gammal. Han har inte gett ut någonting nyskrivet på åtta år och har ägnat största delen av 2010-talet åt att kraxa sig igenom den stora amerikanska sångboken. Om det ofta har framstått som om det har gjorts med vänsterhanden tror jag att man har lyssnat ganska slarvigt: hans inspelningar av evergreens och amerikanska folksånger är ju en smått manisk dokumentation för eftervärlden – ett Alan Lomax-projekt, en arkivering – om vad som egentligen var viktigast. En utdragen amerikansk nationalencyklopedi av referenser från ett århundrade som flytt och faller i glömska.

If you want to remember/ you better write down the names

Samtidigt har förberedelserna inför någon form av definitivt avsked från Bob Dylan pågått med en sådan hastighet att han har varit mer närvarande än på många decennier. Finslipningen och slutredigeringen av myten, av Robert Zimmermans skapelse Bob Dylan; deras gemensamma livsverk, detta never ending konstverk, som måste fullbordas.

Nyutgåvor fyllda med alternativa tagningar har avlöst varandra och den Martin Scorcese-regisserade Rolling Thunder-filmen med alla sina medvetna halvsanningar och falska ledtrådar var en del av samma process. Det måste ske innan det är för sent och tillfället det rätta. Utan någon förvarning inträffade det natten mot fredagen när Dylan gav ut det sjutton minuter långa griftetalet ”Murder most foul”.

Mitt allra första intryck var att det är hans ”Where are we now?” och ”Blackstar” i ett och samma konspiratoriskt och nostalgiskt tintade textflöde. Och också ett referenstyngt bokslut över hans idoga arkivarbete med en titel som tar ”Hamlet” via Agatha Christie och mordet på John F Kennedy i Dallas 1963 fram till Trumps och coronavirusets 2020 och rakt i famnen på den västerländska kapitalismens – kanske – sista dagar.

Thousands were watching/ no one saw a thing
It happened so quickly/ so quick, by surprise
Right there in front of everyone's eyes/
Greatest magic trick ever under the sun/
Perfectly executed, skillfully done

Från ”Blowin’ in the wind” till ”Murder most foul” ryms ett helt liv. Det är detta – kollektiva – liv som efterkrigstidens mest inflytelserika bard och poet försöker sammanfatta i en berättelse om hela västvärldens modernitet. Om konst, frihet, och förtryck. Och om sorg över hur allt och ingenting förändras:

"Son, the age of the Antichrist has only begun."

Murder most foul är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft.

Läser man texten frigjord från sin musikaliska inramning är det uppsluppna flödet en lika skicklig som ögonblicklig påminnelse om den mirakulösa språkekvilibrism som Zimmerman uppfann åt Dylan i 1960-talets mitt.

”Murder most foul” är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft och till oskuldens död, med en uppgiven förhoppning om en morgondag där ett nytt The Beatles väntar och vill hålla din hand. Eller en ny Nina Simone som inte heller tänker acceptera att bli missförstådd.

”Stay safe, stay observant and may God be with you”, avslutar Dylan det ytterst korta meddelande som ackompanjerar publiceringen.

”Murder most foul” är anledningen till att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.

[Leif]

^^ Visst är Miles Davis där. Det är något "In A Silent Way" över arrangemanget. Fast helt annorlunda. (Också något Low. Både bandet och LP:n.)

Gillar Andres Lokkos fullpoängsrecension, även om jag ju vidhåller att Dylan skrivit farväl-om-vi-inte-ses-igen-låtar sen "Song To Woody". https://www.svd.se/lokko-anledningen-till-att-dylan-fick-nobelpriset

Den enorma betydelse som musik och poesi utgör i de svåraste av stunder har sällan, om någonsin, framstått med en sådan tydlighet som de senaste dygnen.

Om vi ska försöka finna någonting vackert i det makabra som har drabbat mänskligheten är kulturens oersättliga väsentlighet något som bör vårdas med största ömhet när, och om, vi kommer ut på andra sidan.

Sångerna från balkonger i karantän, ögonblicklig digital mobilisering av musiker och scenkonstnärer för att vi ska orka med ännu en kväll av förtvivlan, Nick Caves tankar i ”The red hand files” eller Håkan Hellströms ”Tillsammans i mörker”. Halmstrån av hopp. 

Den musik som når djupast framförs av röster vi redan känner, älskar eller i alla fall saknar. Nu representerar de kollektiva minnen och om de famlar en smula medan de också försöker förstå så låt dem göra det.

Ingenting kommer att bli detsamma igen.

I ett vakuum av maktlöshet är det lika svårt att gå bakåt som framåt. Det absoluta nuet är alldeles för intensivt. Det äter upp så mycket, nästan allt.

En del av sorgearbetet, för det är ju ett sådant vi i självisolering utför, handlar mycket om den smått omöjliga acceptansen av att ingenting kommer att bli detsamma igen. Alla förut är eliminerade. Nostalgi är lika meningslöst som framtidstro. Allt vi till synes har är nu.

Bob Dylan är 78 år gammal. Han har inte gett ut någonting nyskrivet på åtta år och har ägnat största delen av 2010-talet åt att kraxa sig igenom den stora amerikanska sångboken. Om det ofta har framstått som om det har gjorts med vänsterhanden tror jag att man har lyssnat ganska slarvigt: hans inspelningar av evergreens och amerikanska folksånger är ju en smått manisk dokumentation för eftervärlden – ett Alan Lomax-projekt, en arkivering – om vad som egentligen var viktigast. En utdragen amerikansk nationalencyklopedi av referenser från ett århundrade som flytt och faller i glömska.

If you want to remember/ you better write down the names

Samtidigt har förberedelserna inför någon form av definitivt avsked från Bob Dylan pågått med en sådan hastighet att han har varit mer närvarande än på många decennier. Finslipningen och slutredigeringen av myten, av Robert Zimmermans skapelse Bob Dylan; deras gemensamma livsverk, detta never ending konstverk, som måste fullbordas.

Nyutgåvor fyllda med alternativa tagningar har avlöst varandra och den Martin Scorcese-regisserade Rolling Thunder-filmen med alla sina medvetna halvsanningar och falska ledtrådar var en del av samma process. Det måste ske innan det är för sent och tillfället det rätta. Utan någon förvarning inträffade det natten mot fredagen när Dylan gav ut det sjutton minuter långa griftetalet ”Murder most foul”.

Mitt allra första intryck var att det är hans ”Where are we now?” och ”Blackstar” i ett och samma konspiratoriskt och nostalgiskt tintade textflöde. Och också ett referenstyngt bokslut över hans idoga arkivarbete med en titel som tar ”Hamlet” via Agatha Christie och mordet på John F Kennedy i Dallas 1963 fram till Trumps och coronavirusets 2020 och rakt i famnen på den västerländska kapitalismens – kanske – sista dagar.

Thousands were watching/ no one saw a thing
It happened so quickly/ so quick, by surprise
Right there in front of everyone's eyes/
Greatest magic trick ever under the sun/
Perfectly executed, skillfully done

Från ”Blowin’ in the wind” till ”Murder most foul” ryms ett helt liv. Det är detta – kollektiva – liv som efterkrigstidens mest inflytelserika bard och poet försöker sammanfatta i en berättelse om hela västvärldens modernitet. Om konst, frihet, och förtryck. Och om sorg över hur allt och ingenting förändras:

"Son, the age of the Antichrist has only begun."

Murder most foul är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft.

Läser man texten frigjord från sin musikaliska inramning är det uppsluppna flödet en lika skicklig som ögonblicklig påminnelse om den mirakulösa språkekvilibrism som Zimmerman uppfann åt Dylan i 1960-talets mitt.

”Murder most foul” är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft och till oskuldens död, med en uppgiven förhoppning om en morgondag där ett nytt The Beatles väntar och vill hålla din hand. Eller en ny Nina Simone som inte heller tänker acceptera att bli missförstådd.

”Stay safe, stay observant and may God be with you”, avslutar Dylan det ytterst korta meddelande som ackompanjerar publiceringen.

”Murder most foul” är anledningen till att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Bowie finns med där också, i associationerna, helt klart (Black Star, Where are we now - som andra nämnt på andra ställen). Bandet Low har jag dock inte tänkt på men jag är ju bara människa. 

[Björn]

Jämför deras version av Neils "Down By The River" t ex. Musiken som långsamt träder fram ur fumlandet. Inte olikt hur "Murder Most Foul" på något övernaturligt sätt nästan svänger under de sista 3-4 minuterna fast ingen spelar ett faktiskt beat.

[MattiasH]

Jag tänkte också på Miles Davis. Under de senaste veckornas hemmajobbande har jag lyssnat mycket på In a silent way och Bitches Brew och det är något med kraschandet på cymbalerna och frekvensökningarna på trumslagen jag tycker känna igen på denna låt.

Jag har inte gråtit sedan 2014. Idag var det dags igen. Underbart att höra detta!

[Leif]

Jämför deras version av Neils "Down By The River" t ex. Musiken som långsamt träder fram ur fumlandet. Inte olikt hur "Murder Most Foul" på något övernaturligt sätt nästan svänger under de sista 3-4 minuterna fast ingen spelar ett faktiskt beat.

Det här är lite, vad ska jag säga, speciellt. Mycket speciellt. Down By The River. I förrgår skrev jag ett inlägg (på FB) om Neil´s version av den låten, från hans andra album: Det här var förmodligen den låt som fick mig att först förstå att en "låt" kan vara något helt annat än, ja, vad ska jag säga, "en låt"..

När jag idag får höra Murder Most Foul inser jag att ja, det är ju samma sak där, är det en "låt" eller vad är det?
Och ja, svänget där på slutet är mirakulöst vackert trots att "ingen spelar ett beat". Jag hajar precis. Och jag ska lyssna på Low´s version av Down By The River (har nog hört den men måste återbesöka den).

[Leif]

Jag tänkte också på Miles Davis. Under de senaste veckornas hemmajobbande har jag lyssnat mycket på In a silent way och Bitches Brew och det är något med kraschandet på cymbalerna och frekvensökningarna på trumslagen jag tycker känna igen på denna låt.

Jag har inte gråtit sedan 2014. Idag var det dags igen. Underbart att höra detta!

Jag har gråtit efter 2014 och även idag, många gånger. Saknar ord, en låt som knäcker allt.

[Anders S]

Murder Most Foul! the Conspiracy That Murdered President Kennedy Hardcover – 1967
 

[Swamprat]

Om nån kunde kopiera Lokkos text från SvD till mig vore jag tacksam. Antingen till ragnar.hyllengren@gmail.com eller klistra in det här....vore himlans hygglo

[Tobias]

Om nån kunde kopiera Lokkos text från SvD till mig vore jag tacksam. Antingen till ragnar.hyllengren@gmail.com eller klistra in det här....vore himlans hygglo

Du menar den som finns återgiven här?: http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=7589.msg75032#msg75032

[Tobias]

Inofficiell video, uppenbarligen gjord av någon som sysslat med filmredigering innan: https://youtu.be/lBFeocjkRIk