Författare Ämne: Hammersmith  (läst 2540 gånger)

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5906
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
Hammersmith
« skrivet: 03 januari, 2004, 03:46:16 »
Klockan är väldigt mycket. Jag har druckit lite vin under kvällen, periodvis i goda vänners sällskap, men sitter nu fastklistrad vid datorn, med musik i hörlurarna (på sannolikt hörselskadande volym). Jag kan inte slita mig. Musiken är bara så bra.
Jag har nu kommit över det mest intensiva stadiet av min "Standing In The Doorway"-förtrollning och lyssnar på Hammersmith 2003. Det här är sannolikt inte den tydligen överlägsna Doberman-versionen, men det spelar inte så stor roll. Jag börjar nu allt mer likna Jörgen under hans mest intensiva FF-förtrollning. Denna konsert är helt suverän!
Jag ska här försöka framföra några av mina känslor och åsikter under avlyssnandet av några av de 17 låtar Dylan framförde under denna kväll.
Det finns kanske inte så mycket mer att säga om den unika versionen av "Romance In Durango". Den framförs på ett fängslande sätt, mer likt den relativt lugna och sorgsna albumversionen än den mer uppdrivna Rolling Thunder-versionen. Liksom på albumversionen förekommer här missar och tabbar, men ingenting som egentligen stör flödet i berättelsen (även om det underlättar om man har texten klar för sig när man lyssnar på denna version). Att Dylan haft albumversionen som referens när han arbetade fram detta arrangemang verkar klart, bla eftersom han bara sjunger "the face of God will soon appear" och inte Rolling Thunder-versionens mer klargörande "in the streets the face of God will soon appear".
Därefter kommer "Dear Landlord". Detta är en gammal favorit, som sällan framförts live och ännu mer sällan framförts på ett bra sätt. Här lyckas dock Bob sätta den. Alla de som följt The Never Ending Tour på senare år kan egentligen inte kräva ett bättre framförande av denna låt än det här.
"High Water". Misslyckas han någonsin med den här? Det är förmodligen den låt från L&T som fungerar bäst live (ok, konkurrensen är hård, men "High Water" är nog ändå mitt slutgiltiga val), men av någon anledning vill han sällan framföra den i Europa. Bara Dylan själv vet varför.
"Tough Mama" är kanske inte sensationellt bra, men åtminstone ett intressant och underhållande val.
"Floater" är en av mina L&T-favoriter (som jag tom gjort ett mindre lyckat försök att översätta till svenska), här framförd med den äran. Introt, med dess kombination av munspel av fiol, utgör en perfekt uppladdning inför denna märkliga historia.
"Million Miles". Sorry, det här är inte någon stark låt. Denna kväll låter den bättre än jag kan minnas att den tidigare varit live, men det räcker inte. Bob pianospel och bandets blueskomp utgör en ny kombination i försöken att rädda denna låt från att för alltid fastna i medelmåttighet, men de når inte ända fram.
"Jokerman" är ungefär tusen gånger bättre, både som låt och som framförande. Denna låt är en av de låtar jag helst skulle vilja se live och är säkert också en av de mest populära låtarna från Bobs 80-tal. Dessvärre är den numera sällsynt i setlistorna. Kanske inte ens Bob blivit klok på dess mystiska och motsägelsefulla text? Denna kväll ger han den dock en energiskt framförande.
Jag skulle gärna skriva om samtliga låtar på detta sätt, men klockan är mycket och jag är trött. Dessvärre måste jag nog avsluta lyssnandet med "Honest with Me". Denna låt är ungefär lika bra som vanligt, dvs en effektiv uppvisning för bluesrockaren Bob Dylan, men ett framförande som bjuder ganska lite för de fans som föredrar andra delar av hans repertoar. Vad som möjligen skiljer detta framförande från 200 andra är det hörbara engagemanget från publiken. Tråkigt nog har bluesrockaren Bob Dylan på senare tid blivit allt mer framträdande, på bekostnad av de mer musikaliskt varierade delarna av hans repertoar. Att "Honest with Me" framförs vid i stort sett varje konsert, medan en låt som "Po' Boy" knappt vädras alls, det säger någonting om Bobs musikaliska prioriteringar, någonting inte allt för smickrande.
Nåväl, min huvudsakliga tes med denna hastigt skrivna utläggning är att Hammersmith (24 nov 2003) är en väldigt bra konsert, men det visste ni säkert redan...
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5906
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
Hammersmith
« Svar #1 skrivet: 03 januari, 2004, 04:02:05 »
Jag fortsätter lyssna. Tyvärr följs "Honest with Me" av en av de två eller tre sämsta "Hattie Carroll" jag någonsin hört. Bob verkar inte ett dugg intresserad av att berätta historien, utan bara av att framföra verserna med det mest irriterande vokala manér han kan hitta. Första versen är godtagbar, men sedan ballar han ut. Detta är extra plågsamt då jag alltid tänker mig denna låt som en av de låtar jag helst vill höra på en konserupptagning när den framförts.
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad Tobias

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 5906
    • Visa profil
    • Last.fm
    • E-post
Hammersmith
« Svar #2 skrivet: 03 januari, 2004, 04:14:24 »
Jag lyssnar igen. Nej, det finns inga förmildrande omständigheter när det gäller denna "Hattie Carroll". Det handlar om ett rent helgerån. Fast Bob kan förstås förlåtas det mesta, även när han mördar sina egna låtar. Skillnaden denna gång är bara att han inte brukar slakta just denna låt, medan jag numera är van att höra usla genomgångar av "The Times They Are A-Changin'" och "Like a Rolling Stone" och då och då även "Mr Tambourine Man".  
"Trying is the first step towards failure."

-Homer Simpson

Utloggad Anders S

  • Global Moderator
  • Precious Angel
  • *****
  • Antal inlägg: 4311
    • Visa profil
    • E-post
Hammersmith
« Svar #3 skrivet: 03 januari, 2004, 11:41:46 »
Tack Tobias!
Visst är det en bra konsert, med väldigt många höjdpunkter. Håller med dig i det mesta, men när det gäller "Hattie Caroll" är vi tydligen helt oense ;)

Höstens arrangemang och framförande har varit godis i mina öron. Jag har ännu inte hört en dålig "Hattie Caroll" under den här turnén, och då har jag hört 11 av de 16 han gjorde. Varje gång jag lyssnar på en ny spelning vill jag snabbt komma till just "Hattie Caroll", och varje gång dras jag med i Dylans berättande och härliga "vokala manér" :D  

Kompet är också skönt, med Receli som "betonar" på trummorna.

Lustigt att vi kan höra så olika saker i samma låt.

/Anders
I'm looking for a place that's going to animal my soul,
knit my return, bathe my foot, and collect my dog.
Commission me to sell my animal to the bird to clip
and buy my bath and return me back to the cigarette!

Utloggad MattiasH

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 588
    • ICQ Messenger - 137264719
    • Visa profil
    • http://
    • E-post
Hammersmith
« Svar #4 skrivet: 03 januari, 2004, 15:00:43 »
Hattie Carroll från Amsterdam är för mig en höjdpunkt från denna höst. Tack vare dessa "vokala manér"... Versionen från Hammersmith kommer jag inte ihåg, kanske beroende på att den drunknade bland höjdunkterna från den spelningen. Jag måste kontrollera... :)

Jag tycker även att Million Miles är ett glödande framförande från Hammersmith.  :blink:

NS: Two Fat Feet, FF, Uncut-CD (jo, den är mkt fin  ;) )

/Mattias

 
Friends will arrive, friends will disappear

Utloggad anikgol

  • Hobo
  • *
  • Antal inlägg: 95
    • Visa profil
    • E-post
Hammersmith
« Svar #5 skrivet: 03 januari, 2004, 15:54:21 »
synes million mile er bra fra hammerstimth jeg også. utrolig gitar solo av Larry Campbell, høres søren meg ut som en hammond orgel.

Utloggad Elston

  • Precious Angel
  • *******
  • Antal inlägg: 6924
    • MSN Messenger - elstongunnn@hotmail.com
    • Visa profil
    • Myspace
    • E-post
Hammersmith
« Svar #6 skrivet: 03 januari, 2004, 16:34:38 »
Ja, just Million Miles var den låt som knäckte mig mest på denna konsert. Hur man kan tycka den är svag är bortom mig. Blues från mörkaste djungeln. Och DEN pianoslingan! Däremot gav mig Jokerman inte mycket. Som sagt, alltid märkligt hur olika man hör och upplever.

NS: Leaky tunnel med FF. Kul att du gillar Two fat feet, Mattias. Själv ska jag väl inte börja om med superlativerna över denna skiva, även om det är oerhört svårt att låta bli!
Beyond the horizon, the sky is so blue
I've got more than a lifetime to live loving you