Stora ögonblick/Bob knäcker

[MattiasH]

I Want You - Christiania, Köpenhamn, 24 juli 1996

Sitter och lyssnar på spelningarna från Christiania den 23e och 24e juli 1996. Har bara hunnit halva andra spelningen, men kan nog redan nu säga att detta är två kanon-spelningar. Bäst hittills är nog I Want You, som är en av dom där långsamma versionerna och som Bob sjunger oerhört bra. Kul att höra en av mina favoritlåtar i detta arrangemang och denna version kan vara bättre än den från MTV 1994. Eller kanske inte riktigt, men ändå... Bob är fokuserad i sången dessa båda kvällar. Alltid kul med sån här fin kvalitet på inspelningen också så att alla i bandet hörs. Någon som såg dessa spelningar?

http://bobsboots.com/CDs/cd-i-50.html

 

[I&I]

Någon som såg dessa spelningar?

Nej, men jag håller med om att dom är väldigt bra.
Och jag planerar att se delar av dom under året som kommer...    

[Silvio]

Christiana vcderna är en stor besvikelse, av de två konserterna är Dylan i fokus totalt 5 minuter, resten av tiden ser man bakhuvudet på någon i publiken eller dylans höft, vid något tillfälle syns även monitorerna på scenens framkant.  

[I&I]

Christiana vcderna är en stor besvikelse, av de två konserterna är Dylan i fokus totalt 5 minuter, resten av tiden ser man bakhuvudet på någon i publiken eller dylans höft, vid något tillfälle syns även monitorerna på scenens framkant.

Det var bra info Patrik. Då kan man stryka den från önskelistan då.
Sånt är inget kul att titta på. Då räcker ju ljudet mer än väl.

Tackar.

[Tobias]

Christiana vcderna är en stor besvikelse, av de två konserterna är Dylan i fokus totalt 5 minuter, resten av tiden ser man bakhuvudet på någon i publiken eller dylans höft, vid något tillfälle syns även monitorerna på scenens framkant.

Det var bra info Patrik. Då kan man stryka den från önskelistan då.
Sånt är inget kul att titta på. Då räcker ju ljudet mer än väl.

Tackar.

Överhuvudtaget tycker jag att det är värt att vara försiktig när man skaffar videoupptagningar och höra sig för innan. De flesta brukar inte vara värda besväret och den tid det tar att titta på dem. Ostadighet, konstiga vinklar, avbrutna låtar och dålig ljud- och bildkvalitet är vanliga fel. Det är också lätt frustrerande när allt varit perfekt i 5-15 minuter och plötsligt blir det ostadigt, fokus tappas och man bara får se andras nackar resten av konserten.
Några få filmer lyckas dock nästan fånga den upplevelse det är att se Dylan live. Det ger onekligen en annan dimension åt det hela när man också får se framförandet.
Jag vill ge en eloge till de personer som filmar shower. De anstränger sig ordentligt för att få in och använda utrustningen och tar större risker än vanliga "tejpers". Ofta kanske resultatet inte blir så bra, men det är framgångarna som räknas.  

[Elston]

Nja, så dåliga tycker jag inte Christianiavideorna är. Det rör sig om betydligt fler njutbara minuter än fem. Tycker själv att denna är värd att skaffa för den outsägligt vackra, inte minst visuellt, "Girl from the north country". Men visst, förhållandena var svåra. Dessutom var en av de två som filmade nygipsad och stod på kryckor.
 

[Björn]

De två sista bonusspåren på booten F*** The Playlist - vi snackar alltså akustiska setet första kvällen på Brixton 1995. De två tvillinglåtarna, "Boots Of Spanish Leather" och "Don't Think Twice". Men här är det två väldigt olika låtar ändå. De här akustiska seten från våren 95 är helt otroliga, och det här är inget undantag. Först är "Boots" så öm och medlidsam, lååångsam och Bob drar ut på orden i det oändliga, sjunger garanterat med slutna ögon och bara flyter med melodin medan JJ och Bucky backar honom precis så mycket som behövs och inte en ton mer.

Sen "Don't Think Twice" - ursväng, lyckligt förbannad, Dylan gallskriker sig igenom sista versen, "DON'T! THINK! TWICE! IT'S ALLRIIIIIIIIIIIIIIIGHT!" JJ eldar under gitarrerna och driver fram låten som ett ånglok.

Överhuvudtaget vete fan om detta inte är det bästa NET-bandet. På något vis passar Dylans underliga elgitarrsolon mycket bättre ihop med JJ och Bucky... som bäst skapade de ett oerhört sväng. Och de akustiska seten som sagt... oj oj oj.

[MattiasH]

Kul att höra, Björn! Jag har hört alldeles för lite av de akustiska seten från våren 1995 och det jag har hört får mig att vilja ha mer, mer, mer från dessa månader. :thumbs:  

[Björn]

Du får mail om ett par minuter...   :cheer:  

[Silvio]

Överhuvudtaget vete fan om detta inte är det bästa NET-bandet. På något vis passar Dylans underliga elgitarrsolon mycket bättre ihop med JJ och Bucky... som bäst skapade de ett oerhört sväng. Och de akustiska seten som sagt... oj oj oj.

Detta är en av de anledningarna jag har till att jag gillar de åren så oerhört mycket. På något sätt känns JJ och Bucky väldigt lyhörda mot vad Dylan gör med gitarren. Inte sällan under 94-96 plockar, främst JJ, upp ett riff Dylan har hittat och spelar runt det och med det på ett jädra bra sätt. Det gäller oavsett om Dylan spelar gitarr eller munspel.

En annan sak som gör att jag håller JJ högst bland Dylangitarrister är att han spelar väldigt olika från kväll till kväll när det gäller solon. Visst finns det likheter mellan dem men de är ändå väldigt olika, lyssna på två Pos 4th street från 96, Magdeburg och Berlin, kan nästan tro att det är två olika gitarrister. Likadant med She Belongs To Me, de tre från London, Köpenhamn och Atlanta, också sommaren 96, har helt olika solobitar, alla lika fina. Skulle kunna hålla på hur länge som helst men nöjer mig med detta så länge

Patrik,
NS. Just Like a Woman, 23 mars 95  

[Silvio]

Nu är det kört,

HAr varit hemma hela dagen idag och gjort en del återbesök i min bootsamling, har jag fastnat för Charlotte 78. HAr bara lyssnat på 70-talsboots idag, Hold the fort från 76, Charlotte -78 och Preaching to the converted -79. Men nu ljuder Changing of the guards på hög volym i lägenheten

Som han sjunger,

Lyssna på "On midsummer's eve, near the tower."

eller:

Whose ebony face is beyond communication.
The captain is down but still believing that his love will be repaid

eller

Follow her down past the fountain where they lifted up her veil.

Hela låten igenom sjunger Dylan majestätiskt. Han är stört och kommer alltid vara det. HAr ni Charlotte så gör er tjänsten och lyssna på Changing of the Guards såfort ni får en ledig stund över.

Patrik, oj nu börjar den igen, visst är det fint med repeat på spelaren    

[Linnea]

Nu är det kört,

HAr varit hemma hela dagen idag och gjort en del återbesök i min bootsamling, har jag fastnat för Charlotte 78. HAr bara lyssnat på 70-talsboots idag, Hold the fort från 76, Charlotte -78 och Preaching to the converted -79. Men nu ljuder Changing of the guards på hög volym i lägenheten

Som han sjunger,

Lyssna på "On midsummer's eve, near the tower."

eller:

Whose ebony face is beyond communication.
The captain is down but still believing that his love will be repaid

eller

Follow her down past the fountain where they lifted up her veil.

Hela låten igenom sjunger Dylan majestätiskt. Han är stört och kommer alltid vara det. HAr ni Charlotte så gör er tjänsten och lyssna på Changing of the Guards såfort ni får en ledig stund över.

Patrik, oj nu börjar den igen, visst är det fint med repeat på spelaren  

håller absolut fullständigt med dig.

lyssnade på charlotte för FÖRSTA gången i helgen och den är helt enorm - och Changing of the guards har stått på repeat ett flertal gånger om dagarna. oj!

allra bäst tycker jag dock att It ain't me babe är. Munspelet!!!
 

[AndersG]

1966
13 april
Sydney

Bob Dylan and the Hawks-Leopard Skin Pillbox Hat från A Phoenix In April/Genuine Live 1966 är något alldeles extra med Manuels loja honky tonk piano och Hudsons orgeldekorationer och Dylan's bredband-innan-det-fanns fraseringar och Robbie's solo som släpps lös en bit in i låten.

Vill inte säga att Dylan gjorde sitt främsta arbete redan -66 men på spelningar som denna och andra från samma turné är han glödhet.

Anders G.  
 

[mb650918]

Efter att ha laddat ner Down Along The Cove från Baltimore 8/11-99 så är jag bara sååååå såld. Wow! Trodde inte att en enstaka låt ryckt ur sitt sammanhang skulle kunna sätta mina kroppsvätskor i rörelse som denna version gör.

Inledningen med de första riffen, Bob kommer in och publiken goes nuts. Det står en snubbe som bara vrålar i extas, jag vet inte om han får fontänorgasm eller nåt, men den grabben måste ha fått sitt livs största upplevelse.
Sen duellerna mellan Bobs två fina grabbar till höger och vänster är bara så läckra. Hela bandet lirar tight som fan, och ändå är det bara det andra framförandet av denna låt nånsin.

Nu måsta jag bara hitta denna gig! Fin setlista dessutom.
 

[2gruv]

Masters of War från Houston -81. Stenhårt, övertygat och hans fantastiska band bara driver
 på. ÖHT är Houstonkonserten hur bra som helst, europaspelningarna där många är verkligt
skitbra når inte upp och New Orleans goda rykte får sig en rejäl törn Kanske har han aldrig sjungit bättre än mellan 79 och 81
And I hope that you die and that your death will come soon. No mercy där inte, och okej den är ju som alla hans stora låtar tidlös, dvs efter 40 år fortfarande dagsaktuell
Sen finns det ju mängder av fantastiska versioner av mängder av fantastiska låtar- Hollis Brown från MSG 740131 och LA 740214 m taggtrådseffektiva solon från Robbie R
Men MoW har varit höstens och vinterns stora hitlåt här hemma. Mina grannar har lärt sig älska den

Jonas