Igår kväll satt jag i min ensamhet i lägenheten smuttandes på en whisky med Bob i bakgrunden. Sedan börjar Standing in the doorway spelas. Jag har har alltid haft ett gott öga åt denna låt och den har rullat många gånger här hemma. Men igår kväll hände något fantastiskt. Den talade till mig på ett helt annat sätt. Verkligheten försvann, jag försvann och tillsammans blev vi ett med låten. Jag kunde relatera till varje rad och stavelse. Jag kunde se de körsbärsröda stjärnorna, jag hörde kyrkklockorna och jag dansade med en främling. Sedan tonade låten ut och jag landade i min soffa igen med gåshud och tårar i ögononen och undrande vad som precis hänt.
