Stora ögonblick/Bob knäcker

[Anders S]

Det här klippet kan ha varit uppe förut. Nåja, det är värt att se igen 

Dylan duetterar med en kvinna som tagit sig upp från publiken 

The Times They Are A-Changin' - Eindhoven '93

[M:o Nightmare]

Det här klippet kan ha varit uppe förut. Nåja, det är värt att se igen 

Dylan duetterar med en kvinna som tagit sig upp från publiken 

The Times They Are A-Changin' - Eindhoven '93

Ja det där tacklade han ju med bravur unmittelbar som man säger i Bayern.....Bravo Bob!

[AndersG]

Juno Awards 1986, glittersvid , svarta handskar

http://www.youtube.com/watch?v=-AKz23pbOFg

[egoBen]

Från Johanna's Visions, Til I fell in love with you, filmat. Han kommer igång skönt med gitarren och bugar fler gånger än japanen efteråt. Den här konserten skulle jag gärna varit på, verkar liten och intim.

http://johannasvisions.com/bob-dylan-til-i-fell-in-love-with-you-irving-plaza-nyc-8-december-1997-video/

Wikipedia
http://en.wikipedia.org/wiki/Irving_Plaza
Capacity: 1025!

[M:o Nightmare]

Jösses vilket 'Gubb-Rocks-Mecka'! Borde mao passa mig perfekt vilket det också gjorde...

[Porss]

"Bob knäcker Taylor Goldsmith"! Något av det bästa jag läst om Dylan!

He stands up at the mic. He doesn’t say anything. He doesn’t smile. It’s a very intentional experience that he gives the audience, a very conscious one, and it starts to make you rethink lyrics. There’s a lyric on his newest album that goes “The more I take, the more I give/The more I die, the more I live.” When he says “The more I give,” he could easily be speaking to that aspect of his character. When he says, “The more I die, the more I live,” it’s an even heavier thing, because it’s so applicable to the Bob Dylan experience at this point. It’s not who he is onstage and then who he is at the after-party. There’s no other side of him. There’s no offstage guy. That full commitment, that full immersion into the artist, has allowed him to become a mythical creature, something that goes far beyond how we see our favorite songwriters. He lives Bob Dylan.

I feel like some songwriters are born there, you know? When I think about Kurt Cobain or Townes Van Zandt, it’s very much like their heads are in the clouds and they can’t cope with how the real world works. With Dylan, he’s an anomaly, because I feel like he’s very aware of how the world works—and he rejects it. He cultivates that head-in-the-clouds mentality, but in a very aware and enlightened way. When you see a Bruce Springsteen or Tom Petty or Jackson Browne show, the impression you get is that you’d love to have a beer with them. That’s the image they project. With Dylan, it goes beyond that. All of a sudden, this isn’t a man we’re dealing with—this is an example of what happens when a man gives himself to his art, when there’s no longer a line between the two anymore. I love the idea of having a beer with a lot of the musicians I admire. But then there’s a whole other side of things where this is something I’m witnessing, you know? This isn’t a communion between the artist and me. I’m witnessing what he is.

http://www.esquire.com/blogs/culture/dawes-road-with-dylan


Porss

[Humlan]

"Bob knäcker Taylor Goldsmith"! Något av det bästa jag läst om Dylan!

He stands up at the mic. He doesn’t say anything. He doesn’t smile. It’s a very intentional experience that he gives the audience, a very conscious one, and it starts to make you rethink lyrics. There’s a lyric on his newest album that goes “The more I take, the more I give/The more I die, the more I live.” When he says “The more I give,” he could easily be speaking to that aspect of his character. When he says, “The more I die, the more I live,” it’s an even heavier thing, because it’s so applicable to the Bob Dylan experience at this point. It’s not who he is onstage and then who he is at the after-party. There’s no other side of him. There’s no offstage guy. That full commitment, that full immersion into the artist, has allowed him to become a mythical creature, something that goes far beyond how we see our favorite songwriters. He lives Bob Dylan.

I feel like some songwriters are born there, you know? When I think about Kurt Cobain or Townes Van Zandt, it’s very much like their heads are in the clouds and they can’t cope with how the real world works. With Dylan, he’s an anomaly, because I feel like he’s very aware of how the world works—and he rejects it. He cultivates that head-in-the-clouds mentality, but in a very aware and enlightened way. When you see a Bruce Springsteen or Tom Petty or Jackson Browne show, the impression you get is that you’d love to have a beer with them. That’s the image they project. With Dylan, it goes beyond that. All of a sudden, this isn’t a man we’re dealing with—this is an example of what happens when a man gives himself to his art, when there’s no longer a line between the two anymore. I love the idea of having a beer with a lot of the musicians I admire. But then there’s a whole other side of things where this is something I’m witnessing, you know? This isn’t a communion between the artist and me. I’m witnessing what he is.

http://www.esquire.com/blogs/culture/dawes-road-with-dylan


Porss

 

[Swamprat]

Det här klippet kan ha varit uppe förut. Nåja, det är värt att se igen 

Dylan duetterar med en kvinna som tagit sig upp från publiken 

The Times They Are A-Changin' - Eindhoven '93

Tack för den!!!
Nu kommer jag gå omkring med jordens flin hela dagen.
Vilket underbart klipp...fullkomligt makalöst.

[egoBen]

Love Sick. Det här klippet verkar vara ifrån 28 juli 2013, från Camden nära Philadelphia, en av spelningarna jag var på nyligen. Det är väldigt bra kvalitet på den här publikinspelade filmen, så nära. Konserten var min 31:a Dylanspelning och helt klart en av de bästa, jag var i ett stort rus under hela spelningen. Ljudet var fantastiskt och stämningen underbar, Bob och bandet var mycket på under hela kvällen.

Kolla bara axelryckningen exakt 3:00. Det är helt grymt och man vill se det igen och igen.

https://www.youtube.com/watch?v=2hD7zIvx15I

[M:o Nightmare]

Love Sick. Det här klippet verkar vara ifrån 28 juli 2013, från Camden nära Philadelphia, en av spelningarna jag var på nyligen. Det är väldigt bra kvalitet på den här publikinspelade filmen, så nära. Konserten var min 31:a Dylanspelning och helt klart en av de bästa, jag var i ett stort rus under hela spelningen. Ljudet var fantastiskt och stämningen underbar, Bob och bandet var mycket på under hela kvällen.

Kolla bara axelryckningen exakt 3:00. Det är helt grymt och man vill se det igen och igen.

https://www.youtube.com/watch?v=2hD7zIvx15I

  OK...

[Anders S]

Love Sick. Det här klippet verkar vara ifrån 28 juli 2013, från Camden nära Philadelphia, en av spelningarna jag var på nyligen. Det är väldigt bra kvalitet på den här publikinspelade filmen, så nära. Konserten var min 31:a Dylanspelning och helt klart en av de bästa, jag var i ett stort rus under hela spelningen. Ljudet var fantastiskt och stämningen underbar, Bob och bandet var mycket på under hela kvällen.

Kolla bara axelryckningen exakt 3:00. Det är helt grymt och man vill se det igen och igen.

https://www.youtube.com/watch?v=2hD7zIvx15I

Tack Joakim!

Vad skön han är, och vilken underbar version 

Det här gör mig bara mer och mer sugen på Waterfront 

[Bengt]

The Bootleg Series, Vol. 7- No Direction Home, The Soundtrack Disc 2
 

[Pirke.Avot]

Highway 61 Revisited, Portsmouth 2000.

http://www.youtube.com/watch?v=VOEcCG6iH_0&list=PLsegyNR2xnxlRJxhxGznl_jMzQzknNQtn&index=14

Fantastiskt klipp, låten far fram som ett godståg, Bobs stämma är skarp och hård. Vem är gitarristen som spelar ett fantastiskt solo från ungefär 02:15 och framåt? Charlie? Larry?

[scholss]

Kanske har tipsats om tidigare..

Can't Wait Milano 2011


http://youtu.be/cjNbsaqDwKg

[Elston]

Highway 61 Revisited, Portsmouth 2000.

http://www.youtube.com/watch?v=VOEcCG6iH_0&list=PLsegyNR2xnxlRJxhxGznl_jMzQzknNQtn&index=14

Fantastiskt klipp, låten far fram som ett godståg, Bobs stämma är skarp och hård. Vem är gitarristen som spelar ett fantastiskt solo från ungefär 02:15 och framåt? Charlie? Larry?

Charlie Sexton.